konstaterandet af vinterutsäde såsom det för forngermanerna normala och ursprungliga vore af ytterst stor vikt för deras bosättningshistoria. Bruket af vinterutsäde förutsätter nämligen nödvändigt en fastboende befolkning.
I afslutningen af sin bok berör S. bland annat Balders af Bugge påvisade likhet med evangeliernas och än mer legendernas Kristus. Utan att förneka den till visshet gränsande sannolikheten af en historisk frändskap dem emellan, så mycket mer när en så kristenartad dikt som Völuspa ligger till grund, synes mig dock alltför ofta, och äfven hos S., denna likhet öfverskattas. Att en kristen legend påvisas innehålla liknande episoder som Balderssagan eller någon annan gudasaga betyder naturligtvis i själfva verket ingenting, så länge den förras prioritet ej till fullo ådagalagts. Hvad sålunda t. ex. den ofta upprepade hänvisningen till Longinuslegenden såsom en principalis causa för Balders-Hodsepisoden hos Snorre angår, synes mig den frågan höra framställas: Hvarför var då Longinus blind? V. Rydberg har också uppställt denna fråga och besvarat henne så, att Longinus (häri lik Hod) ej ursprungligen ansetts vara blind utan att först en senare legendbildning tillagt honom detta lyte för att han genom Kristi blod skulle blifva seende och skåda, hvem han stungit hade. (Rydberg, Germ. myth. 2, s. 293 o. f.)
Jag tillåter mig framställa en annan förklaring, nämligen att Longinus och Hod hafva en gemensam prototyp. Professor S. ser i fågelskjutningen vid vårhögtiden en rest af en hednisk offerritus, hvarifrån Vidofnirsagan utgått för att i sin tur lämna ett utflöde i Balderssagans strömfåra. Men nu är det icke fallet, att fågeln vid offringen alltid skjutes eller träffas med kastvapen, han kan ock helt enkelt slås ihjäl, och detta, »das Hahnschlagen», är otvifvelaktigt det äldre offerskicket. Vid detta dödande af fågeln (hanen, tuppen) var det, såsom ses hos Wuttke, Pfannenschmid m. fl., ofta brukligt, att den som utdelade dråpslaget hade ögonen förbundna. Jag förmodar orsaken hafva varit, att den icke seende kunde betraktas såsom en, den där icke visste hvad han gjorde, och alltså anses utan skuld i mordgärningen mot gudsrepresentanten (jfr S—s bok d. 2, sid. 156). Denne »blinde» utöfvare af offerdådet menar jag hafva varit såväl den »blinde» Hods som den »blinde», till sitt egentliga väsen lika hedniske Longinus’ (spjutförarens) förebild.
