Mången torde nog i likhet med anmälaren finna åtskilligt mera i S—s bok tarfva en vidare utredning. Att inlåta sig på dessa tvistefrågor skulle emellertid kräfva en alltför vidlyftig utredning af pro et contra för att i en anmälan lämpligen få plats. Kunde dessa spörsmål väcka till lif ett sakligt meningsutbyte, skulle S—s bok redan därmed hafva gjort gagn.
Särskildt vore af intresse att lära känna språkmännens åsikter i åtskilliga hänseenden.
Hvad det rent litteraturhistoriska beträffar, bör man kunna godt lita på professor S—s egen auktoritet, och det är ju också den litterära undersökningen som S. enligt egen utsago satt såsom arbetets egentliga mål. De religionshistoriska och språkvetenskapliga slutsatserna och förslagsmeningarna komma alltså såsom biprodukter, men såsom en särdeles rik skörd af sådana. Det är i litteraturanalysen man finner enheten i den mångfald, hvaraf man vid första läsandet af S—bok gärna erhåller ett förhärskande intryck, och det är, såsom man finner af inledningen till del 2, i denna dels stamträd för Balderssagorna man har att se arbetets yttersta resultat.
S—s ståndpunkt är egentligen icke vare sig etnologens eller mytologens utan litteraturhistorikerns. »Den mytiska skaldesagan är en litterär produkt och såsom sådan bör den äfven behandlas. Den nordiska mytforskningen är också enligt min mening närmast en gren af litteraturhistorien, ehuru visserligen andra discipliner, framförallt språkforskningen, hafva stor betydelse såsom hjälpvetenskaper», säger författaren i slutet af sin inledning. Jag anför denna utsaga, emedan den tydligt ådagalägger S—s afsiktliga ställning, hvilken alltså skulle vara ungefär densamma som t. ex. en Bugges, en Bangs med fleres.
Emellertid är denna författarens i början af arbetet gifna själfdeklaration för honom icke synnerligen bindande. Vid sin bevisföring visar han sig nämligen, såsom vi sett, stå fotad å den moderna etnologiska religionsforskningens mark, och hans belästhet äfven på detta håll har ej blott lämnat honom rikligt material utan ock stundom bragt honom utanför den position, han i anförda yttrande förklarat sig intaga. Så t. ex. vid rekonstruktionsförsöket af Frejsritualen, vid behandlingen af Vidofnirsagan o. s. v. Ja, man kan säga, att S—s arbete i själfva verket är ett öfverförande, ett anpassande af den etnologiska religionsforskningens resultat på den nordiska mytologien, en anpassning som
