sistförflutna tre århundradena råkat, så synes ej något rimligt skäl hafva varit, hvarför öfversättaren skulle hafva gjort sig besvär med ett språk, som var främmande ej blott för honom, utan ock för de flesta på Gotland boende Tyskar, och äfven för den Tyska Riddareordens Ämbetsman, på hvars föranstaltande denna öfversättning utarbetades. Originalet har öfversättaren i det hela temligen väl förstått, hvarför ock öfversättningen är af verkligt värde; men då man likväl här finner många uppenbara misförstånd af sådana ställen i originalet, hvilkas rätta mening ännu på vår tid är klar för den, som har kunskap i det gamla språket och insigt i saken, så följer deraf att man ej kan med blindt förtroende antaga såsom afgjordt riktiga denne öfversättares tolkningar af sådana ställen, hvilkas mening för oss är dunkel. Många misförstånd har jag, der jag ansett det nödigt, anmärkt i glossarierna; jag vill derför nu blott anföra några få exempel. Orden mali ier intir, I. 2: 3, förblandar han med mal ier int, och öfversätter: dy zache geendet ist, II. 2: 3; gyt, I. 20: 14, förblandar han med gipt, och öfversätter: vor anderen, II. 22: 4; orden utan etar, af ett, ätt, hvilket han förväxlar med aiþr, ed, öfversätter han: bůten der eet das ist bůten den lůten der besworner vorbitunge, 38: 3; ordet etar menn öfversätter han på ett ställe: echte manne, 22: 4, på ett annat eyd manne, 38: pr., på tredje stället deremot har han eetar manne, 38: 3; allir lyþir öfversätter han, utan tvifvel härledande lyþir från liauta, ärfva, dy gemeynen erbnamen, 38: 5; hus þiauþ, genom förväxling af þiauþ och þiaufr, hůs dybe, 65; o. s. v. Ej sällan införer han Gotländska ord, såsom högsl oc iþ, 21: 9, gerdemanne, 27, quijslar manne, 38: 3, 5, kexe, 74. &c.; stundom med tillagda förklaringar, såsom högsl, 23, wagnicla ferdhir, maghareyd, 27, erfis gyerþir, 28, qwyen, 31, afraþr, 38: pr, 5, bool, 38: 8, loof lant, 59: 1. &c.; några af dessa förklaringar innehålla historiska uplysningar, såsom angående gutnaldhing, Hist. 3, wy, Hist. 5, budhcafli, Hist. 6; på några ställen, der han synes hafva varit osäker om öfversättningens riktighet, har han efteråt tillagt de Gotländska orden, såsom kiue vigi, 22: 1, sich czu samene rören adir můs (d. ä. mytas), 32: 2, vorkoufen dy gemeynen erbnamen aller lute zelin (allir lyþir selin), 38: 5; några ord har han bildat genom efterhärmning af Gotländska ord som han ej förstått, t. ex. eynlöflinge, 23, eliuch, Hist. 1. Stundom förbigår han ord, som finnas i den nu i behåll varande Gotländska texten; dock kan man ej med visshet veta huruvida dessa funnits i den handskrift han begagnat, t. ex. sii viþr annar, I. 13: pr.; och samma förhållande är med åtskilliga större stycken som här saknas, nemligen I. 19: 5, 20, 28; 23: 2, en del af 19: 38; 28: 8, och 50; cap. 58 är här blott i sammandrag öfversatt (II. 69.). Att de i slutet af den nu i behåll varande gamla Gotländska handskriften tillagda cap. 62, 63 och 65 ej funnits i den handskrift denne öfversättare följt, kan med visshet antagas; deremot hafva der funnits de två capitel om trälar (43, 50), hvilka saknas i den gamla Gotländska handskrift, som nu är i behåll[1]. Några smärre stycken förekomma här i annan ordning än i
- ↑ Jfr. sid. IV ovanför.
