järnkedjor, i Silångers kyrka af Medelpads kontrakt i samma land och stift, till landets gemensamma begagnande och efterrättelse, och hvilken bok Ärkebiskopen hade låtit hämta till sig[1]. Det är från detta dokument den i senare tider upfunna och i Cancelli-Collegii företal till den år 1736 stadfästade lagboken uptagna dikten om ”lagars afskrifter, som dels med runor, dels med då brukliga bokstäfver varit på trä och balkar upritade och med kedjor i kyrkor och andra allmänna eller enskilda hus häftade och förvarade,” leder sitt ursprung; och utan tvifvel är det på samma grund, jämte den omständighet att det anförda stället i Helsingelagens Þingamala-Balk saknades i de tryckta editionerna af HelsL., som Hadorphs mening om en äldre Helsingelag stödjer sig[2]; likasom ännu Burman i samma dokument finner sin mening om ”tväggehanda Helsinge lagböcker” bestyrkas[3].
- ↑ I ett annat dokument, samma år utfärdadt af Olavus Nicolai, anföres samma ställe i HelsL. sålunda: Swa äru Hälsingia Raa som byrias i Vlo Thräski, och ledhir äptir Isma femptan wikna langan. Peringskjöld, Monum. Upland. sid. 4.
- ↑ I den i hans edition af Bjärköa-Rätten tryckta dedikation, der han nämner ”den äldsta Helsingelagen” bland de lagar som ännu voro förborgade och med tiden torde ”upfinnas.”
- ↑ I afhandlingen om provinslagarnes ålder &c., i Vitterh. Hist. och Ant. Ak. Handl. VI. sid. 248, der han, efter annat förvirradt tal om det gamla Helsingland och dess lag, finner den meningen ”att det gifvits tväggehanda Helsinge lagböcker, bestyrkas deraf att Thingmåla B. i den ena börjat (sic!) med rågångens beskrifning mellan Sverige och Norrige, hvilken saknas i den HelsL. som nu för tiden finnes;” hvarvid han åberopar de af
