slutet bifogade varianter igenfinnes väl en stor del i den handskrift som ännu är i behåll, och hvilken sannolikt varit af utgifvaren begagnad[1], men ännu flera äro de läsarter som blifvit hämtade ur andra handskrifter; och att flera sådana blifvit jämförda, kan man finna deraf, att det stundom, om läsarter som ej finnas i cod. A, anmärkes att de finnas i flera handskrifter, då det heter: ”alii add.”, ”aliqui add.”, ”desid. in quib.”, ”aliqui non habent”, ”alii non habent”[2]; skulle man ock ej kunna lita på noggranheten af dessa uttryck, så är det åtminstone visst att två handskrifter, hvaraf den ena blifvit följd af utgifvaren, och den andra jämförd, funnits i början af 17:de århundradet, men sedermera gått förlorade. Att en numera förlorad handskrift af HelsL. funnits ännu i Lundii tid, skulle följa deraf att han, i företalet till den jämte Loccenii Latinska öfversättning utgifna Uplandslagen sid. 10, ur gamla ”membranae” af HelsL. anför orden: ”böte ok hwar sum han taker, til thridia mans;” men då dessa ord stodo att läsa i den tryckta HelsL. ManhB. 38. (undantagande att der står fiärda och icke thridia), så har Lundii mening förmodligen endast varit att citera HelsL., sådan denna lag var af trycket utgifven; men om ock hans mening varit att åberopa handskrifter, som på det anförda stället innehölla en från den tryckta texten afvikande läsart, och om för sådant ändamål ordet fiärda blifvit ändradt till thridia, så kan det dock numera icke sättas i fråga att dylika
