Denna stämma tycktes mig den minst behagliga af dem allesammans; men först efteråt har det fallit mig in huru det kom sig. Jag kan inte likna den vid annat än ljudet af minst tio dussin torndyflar kraflande på ett stycke spändt papper och detta anbragt ohyggligt nära örat.
»Sista dagjemningsnatt, just då tappen gol och jag vaknade, gick dörren upp och tvänne unga damer sväfvade in, hvirflade sig sjungande och dansande rundt kring salen och försvunno. Men jag kan försäkra att de bägge hvad smärthet beträffar till och med kunde mäta sig med er sjelf, skönaste grefvinna, då er fader riksgrefve Anton firade sin äklsta dotters bröllopp med ståthållaren grefve Ulrik Gyldenlöve, men ni dock, ehuru den yngsta af fem systrar, var festens drottning, och såg inte mindre än fem prinsar och kurfurstar, sju markgrefvar och baroner för edra fötter.»
»Flatteur que vous êtes! Kunde jag bara nå er, skulle ni minsann få ett dugtigt slag af min solfjäder.»
»Ack, hade jag denna afundsvärda plats, huru villigt mottoge jag er tuktan! Men sedan så skulle denna sköna hand besegla freden?»
»Besegla freden? och med hvad då, smickrare?»
»Med att räckas mig till den första menuetten på vår bal i morgon natt, n’est-ce pas?»
»Nous verrons, monsieur le comte! Nous verrons. Alltså, vi befinna oss ännu i vårt kära, lyckliga, pudrade århundrade. Hvad säger du, kära kusin Kristian?»
»Åh, han sofver», sade kurtisören afböjande.
»Point du tout!» svarade en ungdomlig, munter röst bredvid honom; jag är så spritt vaken som ni sjelf, min kära grefve Moritz.» Mitt öga träffade kornetten, den unge mannen, som så tidigt stannade på valplatsen. »Min nådiga kusin, jag är förtviflad öfver att inte vara af samma tanke som ni, men herrarnes drägt motsäger på det bestämdaste denna hypothes. Också jag har mina erfarenheter.»
