det är det danska. Låt oss alltså se till, om och i hvilken mån Jacobi öfriga språkliga egenheter öfverensstämma med hvad man vet om denna tids danska.
Växlingen ē̆ ~ ǣ̆ möter ofta i t. ex. Jyske Lov (från c:a 1300) Där finna vi: thæ, thæræ = thē, thera (fvn. þeir, þeira) passim t. ex. s. 24, 104, 32; vhæmælt ~ vhemælt s. 61; ræp ~ rep s. 69; wæt ~ wet s. 102, æth = eth (fvn. eiðr) s. 32; thræ s. 45 ~ thre s. 44; seghær ~ sæghær (fvn. segir) s. 3; mellæ s. 17, frendær s. 23, eftær s. 18 och passim, bet(h)ær ~ bætær s. 32. Samma växling träffas äfven i andra äldre jutska urkunder; se Warming Det jydske Folkesprog Kbhn 1862 s. 33.
Växlingen ī̆ ~ ȳ̆ återfinnes likaledes i fornjutskan: Jyske Lov har t. ex. lyvær s. 19, jfr liuær s. 17. Warming anför andra fall från äldre danska s. 40 och från nyjutska s. 39.
Växlingen ǣ̆ (ē̆) ~ ø̄̆ belägger Warming s. 39: læp ’løbe’. Kalkar Ordbog til det ældre danske Sprog har feeder (= fvn. fǿtr), glemme, gjemme (= fsv. gløma, gøma) och å andra sidan løse (= fsv. læsa), hvilken skriftform motsvaras af nyjutska løs ’läsa (legere)’ Warming anf. arb. s. 33.
Skrifningarne sælfr, siæliæ, siætæ etc. bero förmodligen på den iakttagelsen af skrifvaren, att fornsvenskan hade brytningsdiftong i flere fall, då danskan saknade den t. ex. fsv. stiæla, fda. stæla och tvärt om, t. ex. fda. biærgh, fsv. bærgh. Häraf ofvan anförda »hypersvecismer».
Jämväl bruket af h är i t. ex. Jyske Lov någon gång vacklande: wat (= hwat) och heghen (= eghen) s. 105.
Särdeles karakteristiska äro de ofvan anmärkta enstaka språkformerna. Till stor del bero de på obekantskap med svenskan och äro uppkomna genom vanställande af det svenska originalets ord. Så t. ex. oamaþ (för oannaþ), kanda för klanda och ka för þra. Men ofta äro de rent danska former. Detta är fallet med steþ, køpstæþe o. s. v. för staþ; wan, wantn för watn, slæs för slas; (h)ente för hæmptæ m. fl.
Osäkerheten i bruket af kasus slutligen öfverensstämmer förträffligt med förhållandena i ödanskan och jutskan, där dativformen, särskildt i den senare dialekten, är försvunnen, se Wimmer Navneordenes Bøjning i ældre Dansk s. 10, och likaledes maskulinernas nominativändelse i sg., anf. arb. s. 19.
