Bruden hade snart saknats. Man sökte henne redan öfwerallt i huset. Den otåligt wäntande brudgummens ångest war obeskriflig. Han bad och hotade — han kallade med de ömmaste namn sin brud; — förgäfwes — han fanns ej. Plötsligen fattades han af en tanke, — han sprang ned i menageriet. Der mötte honom den syn, wi redan beskrifwit: hans brud — det Smyckade offret. — satt i lejonets bur, gråtande och med armen kastad om djurets hals. Ropande hennes namn, skyndade fremlingen fram till lejonburen.
8. En kyss till sitt afsked hon älsklingen ger,
Men lejonet mannen wid gallret nu ser;
Med ens är dess saktmod, dess mildhet förbi:
Det reser sig häftigt i vildt raseri.
9. Den wäldiga swansen i swängningar far,
Och Zelma står dödsblek — men fattning hon har
Att bedja, att hota — — dock fåfängt beslut:
För dörren står djuret, hon slipper ej ut —
10. “Nej hit med en bössa!“ nu främlingen skrek.
„Ett skott skall wäl ända din blodiga lek“ —
Och dödstystnad herrskar — gewäret han får —
Han laddar — men djuret hans mening förstår.
“Skogarnes konung hade fattat sin leksysters klagan. Dock ännu alltid hade har bibehållit sitt lugn och endast med blicken låtit förstå sitt deltagande och sitt orubbliga beslut att rädda henne från faran. Men nu då fremlingen instörtade i rummet, då han ropade flickan för att på en gång bemäktiga sig henne och åtskilja de twå wännerna — då war dess saktmod slut, dess raseri utan gränser. Dess första tanke syntes wara att ej släppa flickan ur buren, — men då lejonet såg fremlingen tillgripa en bössa, hwars mördande innehåll helt wisst skulle satt det ur stånd att widare beskydda Zelma, — då fann det, hurur litet denna åtgärd gagnade. En annan plan tycktes uppstå hos lejonet, — men dess werkställande synets det wilja uppskjuta till det
