yttersta — Allt närmare nalkades dock upplösningen på detta rysliga skådespel: bössan war snart laddad — döden grinade snart hemskt ur dess mörka swalg emot lejonet...
11. Förtwifladt det rasar i fängslande bur —
Will flickan förswara — men wet icke hur.
Ett rytande skallar — — Barmhertige Gud!
I stycken slet lejonet fremlingens brud. — — —
Det war denna plan lejonet hyst, det war detta beslut, hwars utförande det sparat så länge som möjligt Trogna djur! du handlade rätt: i stället för en lång pinsam dödskamp under ett helt långt lif, gaf du din älskling en kort, hastig, och kanske icke mera grym. Men nu tycktes också dess egen lifskraft wara bruten: modfälldt och sorgset nedkastade det sig jemte leksysterns sargade lik, med blicken tiggande döden af den förhatlige fremlingen.
12. Och nu sen det qjutit den älskades blod,
Det lägger sig stilla med nedslaget mod
Wid bleknade liket och wäntar till tröst
Den kula, som mördande träffar dess bröst.
Den Andra:
Den Blindes Sång
Här står jag nu ensam på stranden
Inwid det brusande haf;
Jag längtar till himmelska landen,
Om det wore Herrans behag.
2. Jag mig med Tobias beklagar:
Hwad glädje skall jag kunna ha,
Som här uti mörkret måst sitta,
Och aldrig får skåda Guds dag.
3. Men jag hafwer redan förnummit,
Att allt hwad Gud görer, är wäl,
Och har det mig blifwit förkunnadt,
Att sorg skall förbrättra min själ.
4. Min fader och moder äro döda:
De lemnat mig här efter sig,
Men allsinte till kläder och föda,
Jag får ensam framsläpa min tid.
5. Men Gud, som oss alla försörjer,
Han är ju emot oss så god,
Han will för oss wara en borgen,
Blott wi wilja tro på hans ord.
