Svensk zoologi/Kapitel 49

←  Ätlig sjöborre

Svensk zoologi av Conrad Quensel och Olof Swartz Varg

Göktyta  →

N:O 49.

VARG.

CANIS Lupus. Ulf. Gråben. Kuse. På F. Susi. På Fr. Loup. På E. Wolf. På T. Wolf. På Ital. Lupo. På Sp. Lobo. På R. Wolk.

Ögonöppningen är snedt sittande. Svansen är krokig, med spetsen nedåt vänd.

Linn. Syst. Nat. ed. Gmel. I. 1. t. p. 70. Cl. 1. — Mammalia Ord. 3. Feræ — Faun. Sv. p. 6. — Retz. Faun. 5v. p. 14. — Thunb. beskrifn. på Sv. djur s. 5. — Penn. Arct. Zool. 1. p. 38. — Ejusd. Britt. Zool. 1. 75. 5. — Buff. Hist. N. VII. p. 39. — Schreb. Säugthiere 3. p. 346. t. 88. — Orphal. Jägerschul. s. 118. — Tänz. Diana. 1. 50. — Ström. Söndm. 1. 391. — Pontoppid. Naturl. v. Norw. 2. — Kalms Res. 2. s. 387. Hillerströms Vestrmanl. Björn- o. Vargfänge. Ups. 1750. — Sveriges Lag Byggn. B. 23. kap.

---

Om Vargen icke äger alldeles de listiga anlag, som alltid gjort Räfven ryktbar, så har han blifvit det ej mindre genom en glupskhet som utmärker honom bland våra så kallade Vilddjur. Begge arter af Hundslägtet i allmänhet tagit, närma de sig så mycket till den som Naturen bestämde till vår följeslagare, att det äfven gifvits Författare som tvekat om deras specifika åtskillnad från hvarandra. Icke benägne att bifalla sådana gissningar, eller att upprepa några skäl för dem, anse vi dessa djur-arter i naturen fullkomligt skiljaktige, ehuru Zoologen saknar nog tydliga termer att utmärka gränserna dem emellan.

Vargen tillhör icke endast den verldsdel vi bebo, utan är äfven gemensam för Asien och Afrika, och, enligt Kalms intyg, finnes han också i Norra Amerika. Både i gestalt och storlek liknar han närmast Fårhunden, men är vanligen större, 7 qvarter lång och 5 i höjden. Bakre delen af hufvudet är mycket tjockt, besatt vid sidorna med starka muskler, och löper från ögonen spetsigt utföre liksom på Räfven. Pannan är bred och öppningen af ögonlocken går snedare än på hunden, hvilket ger Vargen ett lömskt utseende. Ögonen äro deremot små och bruna, och lysa. i mörkret. De korta och spetsiga öronen stå rätt upp, och inom gapet, klufvit ända upp mot öronen, visa sig de i käftarne sittande 6 framtänder, 2 stora något utåt böjde betar och 6 — 7 fleruddade oxlar^[1] å ömse sidor, samt en lång och sträf tunga. Halsen är medelmåttigt lång, och mycket stark.^[2] Sådana äro äfven benen; i synnerhet vittna fötterne om djurets styrka, och likaså de raka och trubbiga klor, hvarmed de äro väpnade.

Hela kroppen betäckes med ett tjockhårigt skinn. På andre delen samt länderna äro håren längre, men särdeles vid halsen, der de stå i höjden uppreste. Den 3 qvarters långa svansen är merendels lurfvig och bäres antingen rak nedhängande, eller dess ända indragen emellan benen, hvilket sednare mest sker då Vargen är rädd eller tror sig mindre säker.

Emellan könen finner man blott den olikhet, att hufvudet på honan är mindre tjockt och jemnare speisadt mot nosen; svansen något korthårigare och kroppen merendels klenare.

Skinnets färg är hvad man kallar varg grå eller dunkelt räfröd, med något svart blandad, särdeles längs efter ryggen, i pannan och om nosen. Öfverläppen hvitaktig, utöronen och nacken svartbruna, men strupen deremot tillika med sidorna af kroppen hvitgrå. På halsen och bröstet åter äro håren mörkbrunare än under buken ock på frambenen, hvarå en hvit strimma löper på inre sidan. och en svart på den yttre, ända ned till fotens början.

Färgen ar dock ofta otnbytlig efter årstiden. Om sommaren blifva håren ljusare, mot vintern mörkna de; likväl har man äfven då sett alldeles hvita Vargar, såsom i de kallaste trakter mot Norden, och andre hos hvilka de mörkare färgerna gifvit dem utseende af svarta, eller sådane de i Norra Amerika skola förekomma.

Länder, i hvilka stora och öde skogar finnas, hafva i synnerhet lemnat fristad åt detta odjur, i mån efter den mer eller mindre stränga räfst dessa länders inbyggare sett sig nödgade att hålla, till hämmande af de ofta förödande illbragder som ett förökadt antal af Vargar alltid åstadkomma. Liksom Hundarne äga de en stor aflingsförmåga. Deras löptid infaller i Jan. och Febr. månader, och stundom tidigare under milda vintrar. Honan är knappt mer än i 14 dagar brunstig, hanen åter kan följa Hundens exempel alla årstider. Parningen sker också på Hundens sätt, hvarvid rivalerne oense, icke sällan ge hvarandra banesår. Sedan honan gått dräglig i 9 — 10 veckor söker hon en ensam och öde plats i någon mot sol-sidan belägen håla, t. ex, förut bebodd af Räf eller Gräfsvin, och utvidgar den efter sin beqvämlighet, eller gräfver en passande under ihåliga träds rötter. Här valpar hon, första gången (redan i andra året) 2-3 ungar, och skall årligen öka detta antal med en mer ända till 9:de året, och sedan i samma ordning aftaga. Ungarne äro de första 9 dygnen blinda, och däggas af modern i nära 2 månader. Händelsevis tagne i boet under de första dagarne, kan en Tik som nyss valpat, lätt bli deras amma, och på det sättet uppfödde, röja de ingen vildhet. Tama som Hundar, visa de sig läraktige och skälla likt dem, blott hesheten förråder arten. Men efter ett halft års förlopp ger merendels den skenbara, fromheten vika för det naturliga lynnet. De börja nu att anfalla Hönsen och sedan andra små djur. Barn äro icke eller säkra för dem, och försigtigheten bjuder att de icke längre lemnas på fri fot. Uppfostrade åter i ödemarken af Varghonan som, eljest rädd och lättskrämd, vågar nu allt för sin afföda, väna de sig tidigt till deras födkrok. Det af föräldrarne uppsnappade villbråd släpas till nästet, och snart lära ungarne sjelfve att jaga i nejden af detsamma, mest i modrens sällskap under första året, hvarefter äfven deras parnings-lystnad sprider dem till aflägsnare orter, der förödelsen går i deras spår.

Tu, högst tre år gammal, har Vargen uppnått sin rätta storlek, och tilltar sedan i styrka; en gammal Varg kallas ock derföre stark. Man har exempel att en sådan vägt nära 5 lispund. 3-4 lispund är den vanliga vigten.

Troligen kan Vargen vinna högre ålder än en Hund, 20-30 år. Delta kan dock icke med fullkomlig säkerhet bestämmas, helst sällan någon lär på naturligt sätt aflida, och när det sker, så saknas ändå födelse-bevis hos den döda.

De så kalladt Högdjuren: Hjortar, Elgar och Rådjur, äro Vargens förnämsta rof. Då större tryta, går han äfven på smärre villbråd, såsom Harar, Storfågel m. m. Som Vargen har skarp syn och hörsel och icke mindre fin lukt, ställer han sin gång alltid emot vinden, då han lätt bedömmer afståndet från de föremål han söker, de må vara på flykten stadde eller hvilande. Han griper alltid djuret vid strupen, och så mycket han förmår bära, släpar han med sig på säker ort; ty vanligen har han vissa hvilställen, stundom ombytliga, särdeles då flere sälla sig tillhopa, men hvilka, när de rifvit något större djur, dela genast på stället vinsten sig emellan. Uppspana de ett Rådjur, skingra de sig för att hinna i dess väg, och när en af dem fällt det, hasta de öfriga till gästabudet, hvilket också någon ibland betalar till sina glupska likar med sitt eget skinn, om densamme, som det säges, blifvit med bloden besudlad.

På as går Vargen icke gerna, så framt det icke är alldeles färskt. Är det gammalt, svälter han hellre flera dygn, och söker smakligare innan han ludrar, i hvilket fall han dock icke äter mer, än för att stilla den mesta hungern, och till vinnande af krafter att ströfva på nytt.

Man skulle knappt tro att en Varg vore Hjorten mäktig, men det är han utan tvifvel. Likväl kan en Hjort frälsa sig ifrån en hel trupp sådana fiender, om han blott hinner vatten, så högt som upp under buken. Vargarne, fruktande för hans vapen, hornen, våga sig icke att simma till honom.

Om en Varg ensam fäller ett större djur, går han natten derpå till samma ställe, tills han förtärt allt, så framt han icke märker tecken till menniskor, då han sällan återkommer.

Antingen Vargarne ha nattetiden ertappat något eller intet på den trakt de göra deras ströftåg, trafva de mot gryningen till en aflägsen och fredad ort, der de hålla sig dagen öfver helt stilla, utan att vexla stället, för att ej af någon bemärkas.

Ett annat märkvärdigt prof af den illparighet som Vargen förenar med sitt yrke är, att då han t. ex. jagar Elgen, förföljer han honom länge, hvarvid, om is-skorpa finnes på snön, Elgen sårar sina baksenor ofvan klöfvarna. Nu släpper Vargen honom och lägger sig att hvila. Elgen, lam och mattad, med Vargen ur sigte, gör äfven detsamma. Efter ett halft dygn tar fienden igen honom på spåret, då han uppjagad, för stelnade fötter och senor icke kan vidare undkomma. Biten i halsen, släpar han sin mördare länge med sig, men stjelper omsider; då det likväl händer, att han, till Vargens olycka, blir i fallet liggande ofvanpå.

På djur som Vargar fälla, upprifva de först magen, idå lungan, hjertat och de andra inelfvorna genast förtäras. Hufvud och läggar lemnas stundom af gästerne, hvilka stinna och mätte vältra sig omkring qvarlefvorna. Ett helt Rådjur år en enda måltid för en hungrig Varg.

När en Varg får något annat djur i syne stadnar han strax, lutar ned hufvudet och ser på sned, och om han märker sig vara osedd, lägger han sig ned och smyger sig bakom en sten eller buske samt lurar på den annalkande som af honom då öfverraskas. Ett mindre kreatur, ända till storleken af ett får, skall han kunna bortföra på sin rygg, för att afsides uppfräta det. Inkommen i ett fårhus eller bland en värnlös hjord, mördar han så länge något lefvande finnes öfrigt, om icke hjelp mellankommer.

Om mycken snö fallit vintertiden, kölden är sträng eller starkt urväder inträffar, äro Vargar i synnerhet fruktansvärde såsom då ofta uthungrade för brist af födämnen. De komma i stora hopar och under det förfärligaste tjutande ströfva hela sträckor af landet igenom. Bebodda ställen på Landsbygden hemsökas af dem, der de uppleta gluggarne på fähusen, och gräfva häl under syllen för att inkomma, i hvilken händelse intet lif skonas. Bandhundarne bli emedlertid ofta de första offren. Och såras händelsevis någon i hopen, får han gemenligen också skänka lifvet åt sitt utsvultna sällskap.

Det är i fall af yttersta hunger som Vargen säges angripa menniskor. Man har anmärkt, att sådane personer i synnerhet löpa fara, hvilkas utdunstning är starkluktande såsom af hvitlök. Och när en Varg fått en gång smaken på dylikt, så blir han liksom rasande och dubbelt förskräcklig för den trakt han ofredar. Berättelserne hvilka tid efter annan inlupit om Vargars förödelser i Södra Frankrike, ha rysligt bekräftat det.

När köttföda tryter, söker Vargen en nödhjelp i mossa, trädknoppar, lera, ben, ja till hälften garfvadt läder, hvarå man sett kalken ännu vidhänga. Hans stora frätgirighet, särdeles när bättre föda vankar, nödgar honom dock ofta att befria sig från öfverflödet, och finner i gräs-ätande ett lika verksamt kräkmedel som Hundarne.

Om icke Vargen är desto mer uthungrad, skrämes han lätt af buller, i synnerhet genom ljudet af trummor och blås-instrumenter såsom vallhorn m. m. Är han mätt, så flyr han äfven vid åsynen af ett barn och minsta sorl förfärar honom. Men närings behofvet gör honom djerf, listig och tilltagsen, och den rädda Vargen får alla egenskaper af det vildaste djur, och skyr för ingen fara, då han ser en möjlighet att kunna uppfylla de kraf som plåga honom.

Vargens spår är så stort som efter den största Hund, men skiljes likväl såsom mera långt än bredt, och att de medlersta tårna stå längre framåt och tätare tillsammans, På Vargen äro fotlofvarne större, bredare och längre från tårna.

Då flere Vargar följas åt öfver ett fält betäckt med djup snö, trafva de i ett och samma spår, liksom blott en enda gjort detsamma. Men komma de ut på en stor väg, så löpa de merendels åtskilde från hvarandra.

Stora jagter hafva blifvit allestädes anställde till utödande af dessa skade-djur så väl i Tyskland som i Frankrike och England. Att detta i det sistnämda Öriket ofta varit föremål för Regeringens omtanka, vittna många påbud allt sedan K. Edgars tid. Vissa brottmålsböter kunde då utgöras genom ett visst antal färska Vargtungor, lemnade af förbrytaren, och en vanlig årlig skatt i Wales bestod i 300 Varghufvuden. Under K. Athelstans regering voro Vargar så talrike i Yorkshire, att ett slags värn uppbyggdes vid Flixton, såsom skyddsort för ressande mot Vargar att icke uppätas af dem. Januari månad, då Vargarne mest härjade, fick namn af Wolfmonith. Wolfshed var också i förra tider en lagterm, tillämpad på den som gjort sig Lagens skydd och säkerhet för lifvet förlustig, liksom dessa odjur^[3]. Ända till 18:de seklet funnos Vargar inom gränserna af St. Britannien. I Skottland föll den sista 1680, och i Irland 1710, sedan de mycket tidigare blifvit i sjelfva England utödde.

Troligen voro Vargar fordom sällsynte i Sveriges nedra provinser. Efter förra seklets krigiska uppträden har likväl ofta deras mängd så tilltagit, att Jägeribetjeningens åtgärd blifvit högst nödvändig. Den allmänna Lagen har derjemte genom förordnandet om Skallbud, Vargnäts och jagttygs hållande, Varggårdars och gropars byggande, samt genom utfäst belöning för hvarje dödadt odjur bidragit åtminstone till förekommande af en allmän landsplåga^[4]. Vargen måste med lod fållas, ty äfven gröfre hagel går på litet afstånd sällan igenom hans tjocka hud, och blir han icke rigtigt anskjuten, slickar han sig som hunden och läker sig sjelf. Saxar, svanhalsar och snaror äro mindre säkra medel. Varsam och misstrogen fruktar han allt, äfven om ett rep släpas framför honom. Giftade luder göra ibland mer nytta. Räfkakor som äro härtill tjenliga, brukas i Tyskland som en tillsats i ett slags köttkorfvar öppna i båda ändarne. I Norrige användes Varglafven (Lichen Vulpinus L.) såsom giftämne. Det är dock ovisst om icke det med lafven blandade stötta glas gör den egentliga verkan.

Kirgiserne skola, enligt Pallas, begagna Guldörnen^[5] till Vargens fångande. På andra orter brukas dertill inöfvade Hundar. De äro likväl icke alla till sådan jagt passande, särdeles, som det föregifves, när Varg och Hund äro af olika kön. Hunden synes äga en naturlig vedervilja för sin slägting. En yngre Hund skälfver vid åsynen af honom och flyr för blotta lukten. Sjelfva Vallhunden som känner sin styrka, reser håren och angriper sin ovän med häftighet. De mötas icke utan att kämpa till döden af någondera, och segrar Hunden, så lemnar han sin fiende orörd åt roffåglarne, eller att uppfrätas af andra Vargar.

En så utmärkt afsky ger icke anledning att förmoda parning af dessa djur-arter. Men att det händt och en blandad afföda deraf upprunnit, lär icke kunna bestridas. Vettenskapens fäder ha redan berättat sådant^[6], och sednare författare^[7] intygat detsamma, ehuru stridande mot de bevis, hvilka Buffon med känd vältalighet sökt anföra. Kanske bör det likväl anses ibland de stundom timade afsteg från den vanliga ordningen i naturen.

Man har ofta gjort försök, hvilka äfven lyckats, att täma detta obändiga djur. Då det är ungt och ännu icke vant vid familjens roflystnad, låter detta, som ofvanföre också sades, lätt verkställa sig. I Persien lär man äfven Vargen dansa^[8]. Sin uppfostran oaktadt, blir han dock sällan pålitlig gunstling. Exempel gifvas emedlertid, som visa möjligheten att förbyta hans nyckfulla och misstrogna lynne med hundens tillgifna böjelse för sin husbonde. Följande är en likaså intressant som sann anekdot hörande till djurens historia.

På slottet Ludvigsburg i Würtemberg finnas ett stort antal skilderier af hästar och hundar, hvilkas skönare former föranledt deras ägare att låta penseln bevara minnet af dem. En svart Varg ses också afmålad på stället.

Han lefde i början af 18:de seklet och tillhörde Hertigen. Äfven långt före den tiden var det mycket brukligt att Förstar och förnäme höllo tama villdjur för deras nöje. Man kallade denna Varg Melac, ett namn just då mycket ryktbart, och lånt af en kring nejden af Pfaltz bekant Fransk fribytare. Melac följde sin höga husbonde öfverallt och sof bredvid hans säng, samt bevistade tillika det fälttåg som kallade Hertigen till Rhenströmmen. Men då detta varade inpå sena hösten, fann man Vargen en vacker dag åter på Ludvigsburg, utanför Hertigens kammardörr, utan att man kunde utforska på hvad sätt han kommit öfver floden. År 1711 beledsagade han också sin Herre till Kejsarkröningen i Frankfurt, men som det myckna kanonbullret icke behagade honom, stal han sig bort, och anlände åter lyckligt till sitt vanliga hem, och blef sin ägare trogen så länge han lefde. Ingen annan kunde dock lita på honom, hvilket en Officer erfor genom förlusten af sitt halfva kindben, utan att ha vetterligen gifvit Vargen orsak till missnöje. En verkligen trogen Hund är stundom äfvenså farlig att nalkas, för en främmande.

Bäst torde vara att icke göra sig säker i sällskap med de af naturen vilda djuren, ehuru tame de må synas vara. De äro då i ett för dem snarare onaturligt tillstånd, och kunna, hvad som är värst af allt, ganska lätt bli galna.

I gamla verldens Mytologi och häfder förekommer Vargen såsom ett icke mindre heligt än märkvärdigt föremål. Eeyptierne dyrkade honom för Osyris skull, som de föregåfvo hafva, under sådan skepnad, uppstigit från Plutos rike för att hjelpa Isis under striden med Typhon^[9]. Funno de Vargen död, sveptes han och med högtidlighet jordades af dem. Grekerne gjorde detsamma till Apollos ära, och en Thebaisk Stad benämdes efter den gemensamma dyrkan som gafs åt Solens Gud och djuret^[10]. Romrarne åter helgade det åt Stridsguden^[11]. Sjelfva den månaden som bär hans namn kallades Lupinus^[12]; emedan Mars ansågs som Far åt de af Varginnan däggade barnen Romulus och Remus, dikten om hvilken blef Tiberns och stundom Roms egen afbild. Lupercalia voro der Religions fester, för att bevara minnet af den välgörande amman^[13], och Lupercal kallades den platsen hvarest man firade dem^[14]. Det Romerska krigsbruket att bära samma djurbild på standaren^[15], och Heliogabali och Macrini m. fl. mynt äro likaså vittnen om den aktning man hyste för den urgamla sagan.

Men tiderne förändras och tankesätten med dem. De andäktiga begreppen ha blifvit ombytta mot andra, hvilka synas komma naturen närmare. Moralisten har funnit en sinnebild i Vargen för den girige, för Tyrannen, och för den snåla Prelaten, samt med namn af Lupa utmärkt den tygellöst vällustiga Qvinnan^[16], medan Teologen skänkt det af Lupus åt kättaren, och till och med åt sin djefvul.

Att man af ett så kringspridt och allmänt bekant djur som Vargen, oaktadt dess elaka rykte, sökt hämta någon nytta, är väl att förmoda. Forntiden, som ägde så många besynnerliga läkmedel, fann äfven flera hos Vargen. Lefvern berömdes af Diosktorides och Galenus i Vattensot och Lefversjuka, och af Rhazes som ett kärleks-retande medel. Istret prisades af Plinius för Ögonkrämpor, och betarne till gnidning af tandköttet på barn plågade för tänder. Huden beredd och lagd öfver bara magen troddes befordra digestion, och skinnet ansågs som ett räddningsmedel för Vattenskräck, då det bars af den som blifvit biten af en rasande Hund. Ännu inbillar sig allmogen i ett af våra Norra Landskap, att i den upptorkade och pulveriserade Varg-strupen, intagen i varmt dricka, finna en säker bot för Hals-svullnad: och lättrogenheten anser den färska spillningen, struken på Boskaps-kreatur, som ett ofelbart smulet det året mot deras fiende. Hvad köttet angår, är det, som Buffon säger, blott Vargen som äter gerna Varg.

Skinnet är ändtligen den verkliga fördel som af Vargen erhålles. Det var redan ett urgammalt mode af krigare, att i stället för hjelm begagna det flådda skinnet af Vargens hufvud med vidhängande käftar och tänder^[17], och man betäckte icke mindre hela kroppen med den öfriga huden^[18]. Sådan har också Sarmaternes klädbonad varit, en passande skydds-drägt mot klimatets stränghet, och som öfverfört bruket af sådana öfverplagg ända till våra tider.

Tabellen föreställer djuret lefvande och efter naturen tecknadt.

---

1. I nedra käften äro 7, i den öfre 6 oxeltänder å ömse sidor.
2. Det är också i kroppens främre del, som Vargen har sin mesta styrka. Bakre delen är deremot svag, så att blott ett enda käppslag öfver ryggen, är nog till hans bane.
3. Et tunc gerunt caput lupinum, ita quod sine judiciali inquisitione rite pereant. Bracton.
4. Om flera slags Vargfängen finnas nöjaktige uppgifter, utom hos andra författare, i Hillerströms Disp. om Vestmanlands djurfängen, Zinekens Lex. œcon., Chomels Dictionn. œcon. &c. &c.
5. Falco Chrysaëtos L. Pallas Reis. I. S. 135.
6. Aristoteles, Gesnerus, Porta, Cardanus, Scaliger. Den sistnämde säger: «Mista lupo canis est signata voce Lycisca.»
7. Döbeln Jägerpract. I. S. 35.
8. Chardin.
9. Vultej. Lib. 10.
10. Lycopolitana civitas. Macrobius.
11. Vargnamnet har varit temligen allmänt för flera Gudomligheter. Således finner man Jupiter Lycæus, Apollo Lycæus, Pan Lycæus eller Lupercus, Diana Lycæa &c.
12. Ausonius.
13. De afskaffades först af Påfven Galesius, flera sekler efter Roms hedendom.
14. Ovidius, «Illa (Lupa) loco nomen fecit, locus ipse Lupercal.» Fast. Lib. 2.
15. Plinius, lib. 10.
16. Lupanaria är också ett urgammalt Latinskt namn för les Bordels. Claudii beryktade Kejsarinna har med nöje tillnamnet Lycisca.
17. Propert. Lib. 4. Eleg. 1.
18. Virgil. Æneid. Lib. 7—11.