Svenska teatern/Spelåret 1840-1841

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Spelåret 1839—1840 Svenska teatern : några anteckningar
8. Under Karl Johanstiden : 1838-1842

av Nils Personne

Spelåret 1840—1841
Aftonbladsartiklar om teaterns ekonomiska läge  →


[ 134 ] Den nye t. f. direktören för teaterns ekonomiska förvaltning Sven Gustaf Schyberg var en mycket skicklig ämbetsman, men då han, åtminstone i början af sin teaterverksamhet, föreföll personalen något sträf och högdragen i jämförelse med den älskvärde, blide företrädaren, hittade man på att ge sin förargelse däröfver luft genom att begåfva honom med vedernamnet Afskyberg.

Kungliga teaterns återöppnande 19 augusti 184013 augusti annonserades, att representationerna under spelåret 1840—1841 skulle taga sin början redan onsdagen 19 augusti kl. ½ 7 e. m., då »Lucie» uppfördes med »Frontin gift ungkarl» som lever de rideau. Den fullsatta salongen mottog Jenny Lind med verklig entusiasm och inropade henne efter hennes stora scen i tredje akten. Äfven Günther och Belletti hedrades på samma sätt efter operans slut. Josefinadagen, då »Lucie» ånyo uppfördes med »Porträttet» som förpjäs, sjöng publiken folksången och njöt mellan pjäserna af att höra Fantasi och bravurvariationer öfver ett tema ur Donizettis opera »Anna Bolena», komponerade för pianoforte af Döhler, [ 135 ]utföras af den unge pianisten Ferdinand Schiller från S:t Petersburg. Han ådagalade ett fullkomligt herravälde öfver sitt instrument, förenadt med gedigen smak och musikalisk känsla.

29-Sven Schyberg-Svenska Teatern 8.jpg

Sven Schyberg.Anm Efter teckning af Maria Röhl 1835.

27 augusti gaf han å K. teatern en väl arrangerad konsert, som dock bevistades af en föga talrik publik. Hofkapellet spelade uvertyrerna till »Euryanthe» och »Fidelio», Jenny Lind sjöng romanser, och Günther och Belletti utförde på italienska språket scener ur första akten af »Barberaren». Själf spelade Schiller Webers [ 136 ]konsert, Thalbergfantasier öfver temata ur »Hugenotterna», där han visade lysande prof på sin talang, samt egna briljanta fantasier öfver temata ur »Fra Diavolo» och några karaktärsnummer, bl. a. en högst pittoresk etyd »Trollpackornas dans», hans egen komposition, lika karakteristisk genom sin hemska verv som genom sin halsbrytande mekanism förvånande.

Kungliga teaterns repertoar under spelåret 1840—1841Repertoaren under spelåret upptog följande pjäser och baletter i bokstafsordning (nyheterna kursiverade): Angelo Malipieri (2 gånger). Armide, scener (1); Barberaren, scener (2), Begge döttrarne (3), Begge svartsjuke (1), Bildhuggaren (1), el Bolero (2), die Braut (2), Bröderna Philibert (2); la Cachucha (3), Califen (6), Carolus magnus (3), Charlatanerne (3), Clemence (6), Clermont (4), la Cracovienne (2); Dagboken (4), Debutanten o. h. far (5), Don Juan af Österrike (1); En duell under Richelieu (1), Engelbrekt (2), Ett besök på dårhuset (2), Ett divertiss. af dans (9), Ett glas vatten (5), Ett maskeraddivertiss. (5), Eugène Aram (1); Falkland (1), die Falsche Cafalani (3), Familjen Riquebourg (1), Farliga tanten (6), Felsheims husar (1), Figaros bröllop, kom. (2), Fra Diavolo (2), Fra Diavolo, scen (1), Friskytten (8), Friskytten, scen (3), Frontin gift ungkarl (1), Fröken de Belle-Isle (11), Fästmön från hufvudstaden (4), Föregifna skatten (1), Första steget (1); la Gazza ladra, scen (2), de Gifta (3), Giftermålet på befallning (1), Griselda (2), Guido e Ginevra, scen (1), Gunstlingen (5); Hamlet (3), Herman von Unna (5), Hernani (1), Hvarföre? (2), Häftige friaren (2); Jag bedrar mig aldrig (1), el Jaleo (2), Jessonda, [ 137 ]scen (1), la Jota arogonesa (1); Kapten Puff (1), Kärleksdrycken (16) ; Lucie (25), Lucie, scener (1), Lägret för Montauban (2), Löjliga mötena (4); la Malaguegna (2), las Manchegas (1), Man kan hvad man vill (11), Mannen och älskaren (1), Marlboroughs uniform (3), Misstroende och list (1), Modekrämerskan (11), Moses, scener (2), Mulatterne (7); Namnsdagsfesten (3), Norma (7), Norma, scen (1), Numro 777 (2), Nya garnisonen (6), Nya Narcisse (2), Nya öfversten (1); den Okända (9), Ondsinta hustrun (2), Onkelns hemlighet (13), Orleanska jungfrun (2), Oxmenuetten (1); Pariserpojken (3), Passionen och förnuftet ((1), Pas styrien (4), Porträttet (2), Preciosa (3), Profrollerna (2); Qväkaren och dansösen (1); Robert (14), Rubens i Madrid (6), Röfvarebandet (2); Sannljugaren (1), Schweiziska familjen (2), scener (1), Sedan solen gått ned! (1), Sen er i spegeln (3), Shakspeare kär (5), Silkesstegen (4), Siri Brahe (8), Skulden (3), Slottet Montenero (1), Smekmånaden (2), Studenten och grefvinnan (1), Svartsjuka hustrun (1); Tre hustrurs man (6), Trollflöjten (3), Tvillingbröderne (3), Två unga fruar (2), Två års giftermål (2); Ungdomsminnen (6); der Wiener und die Wienerin (2); Zampa, scen (1), el Zapateado (1), Zelindas kröning (1). Af dessa voro 22 musikpjäser, hvaraf 3 nyheter, jämte 4 scener ur här ej gifna operor, 74 talpjäser, hvaraf 12 nyheter, och 6 baletter, hvaraf en ny, samt dessutom 9 spanska nationaldanser. För öfrigt gåfvos 8 konserter, men ingen maskeradbal.

Dolores Serral’s gästuppträdandeUnder september månad uppträdde åtta gånger den unga, vackra spanska dansösen Dolores Serral och satte glacéhandskarna i liflig rörelse. Jämte [ 138 ]tvenne manliga följeslagare, José och Mariano Camprubi, utförde hon åtskilliga spanska nationaldanser med ett lif, en ledighet, en eld och en abandon, hvarvid vi sannerligen icke voro vana. Också var salongen fullsatt af en entusiasmerad publik alla de gånger hon uppträdde.

Spanska danskonstnärer, hvilka uppträdt med sina nationaldanser under operamaskeraderna i Paris, hade visat fransmännen, hur långt man kunde drifva det lättfärdiga öfverdådet i dessa danser. I synnerhet den sköna Dolores Serral hade kring midten af 1830-talet gjort dem nyfikna på detta nöje. I den dåtida parispressen får man en föreställning om hennes konst. De spanska dansösernas sätt att kostymera sig var mycket fördelaktigare än de franska, som syntes ha försvurit sig åt det hvita musslinet sedan Taglionis dagar. Paljetter, som de förra rikligt använde, äro af en präktig verkan. De suga till sig ljusskenet och glittra för ögat, men tycktes på den tiden i Paris begagnats endast af gatans konstmakare. Men det en dansös behöfver, eller åtminstone då behöfde (ty nu för tiden dansa de helst utan någonting på sig), är just plymer, glitter, blommor, silfver- och guldbroderier. I oktober 1837 beskrifves, hur ett par af de förnämsta dansöserna i Paris uppträdde på Operan vid en repris af »den Stumma». »Aftonens stora succé», heter det, »var damerna Duponts och Noblets spanska dans. Man väntade deras inträde med otålighet; ändtligen kommo de, klädda i hvit sidenjacka, inväfd och paljetterad med silfver, en ros i håret, som var prydt med den stora spanska kammen, alldeles som Dolores [ 139 ]Serral brukade vara kostymerad. Vid tonerna af en konstlös melodi, beledsagad af kastanjettemas klapprande, dansade de den mest vågade dans, den mest eldigt lasciva man någonsin sett utföras på Operan.Anm

Fanny Elssler. Efter teckning  af A. Lacauchie 1841.

Fanny Elssler. Efter teckning af A. Lacauchie 1841.

Den var vidunderlig, oerhörd, otrolig, den var förtjusande. Föreställ er höfternas vaggande rörelser, det veka lifvets vridningar, armar och ben kastade i höjden, åtbörder af den mest utmanande vällust, en vanvettig lifligihet, en satanisk ysterhet, en dans att [ 140 ]väcka lif i de döda. Effekten af denna dans på åskådare, som voro vana vid tåspetsgång, entrechats och den franska koreografiens alla stelheter, öfvergick säkerligen de djärfvaste förhoppningar hos m:lle Noblets alla beundrare — de bägge damerna blefvo applåderade så som aldrig någon förut blifvit det, och någonting som troligen då ännu aldrig förekommit i Operans annaler, man ropade in dem och läto dem dansa om 'el Jaleo de Jerès'. Tre år förut skulle man obevekligt hvisslat ut denna dans, som nu framkallade det lifligaste bifall.»

Både m:lle Noblet och m:lle Elssler stå i förbindelse till Dolores Serral, hvilken till Paris infört cachuchan, som först blef efterbildad af Fanny Elssler och sedan af Lise Noblet. Oaktadt sina rivalers höga anseende och mer gynsamma ställning är icke desto mindre Dolores Serral den första cachucha- och bolero-dansös, som vi känna till. Hennes talang hade en alldeles särskild karaktär. I de mest lättfärdiga rörelser i denna så lifliga och fria dans var hon aldrig oblyg; hon var fylld af passion och vällust, men den verkliga vällusten är alltid kysk; man kunde säga, att hon föreföll bedårad af sin kavaljers blick; hennes armar tycktes domnade af trånad; hennes hufvud böjde sig bakåt, liksom vore hon yr af vällukter och icke kunde bära upp tyngden af den stora högröda ros, som spruckit ut i hennes svarta lockar; hennes kropp böjde sig ned i en nervös rysning, liksom om hon kastade sig tillbaka mot en älskares arm; sedan dök hon ned under sig själf, i det hon berörde golfvet med sina händer, som läto kastanjetterna ljuda, och reste sig upp igen lifligt, [ 141 ]nästan som en fågel, i det hon kastade mot sin dansör sitt strålande leende.

Kostymbild af Fanny Elssler i  »la Cracovienne». Efter en  dåtida teatertidning.

Kostymbild af Fanny Elssler i »la Cracovienne».Anm Efter en dåtida teatertidning.

— Cachuchan var för Dolores en religion, på hvilken man såg att hon trodde; hon utförde den med hela sin själ, hela sin passion, hela sin uppriktighet, hela sitt möjliga allvar. Fanny Elssler och Lise Noblet dansade den en smula otroget, snarare af en nyck och för att sätta publikens kikare i rörelse än af en verklig öfvertygelse; de voro sålunda lifliga, koketta, spirituella, men icke [ 142 ]förälskade, ett oförlåtligt brott i en cachucha eller en bolero.» — —  »Men om icke Fanny Elssler tagit den spanska dansen under sitt mäktiga beskydd och med sin tyska menlöshet och sin franska kvickhet mildrat det, som i Dolores' stil var för mycket uppsluppet och rakt på sak, hade detta införselförsök aldrig lyckats. Att öfversätta som m:lle Elssler, det är att skapa, och man kan på visst sätt säga, att det är hon som hittat på cachuchan. — Sedan den tiden har den spanska dansen blifvit allmänt omtyckt, och hvarje direktör, som på sin teater kan låta utföra en fandango, en bolero eller en zapateado är säker om en riklig recett.»

Denna den franske kritikerns försäkran visade sig riktig äfven beträffande Stockholm, ty fyllda salonger mötte hvarje afton den sköna Dolores' mörka ögon, så länge hon gjorde oss den äran. — Söndagen 13 september annonserades sjette och sista representationen, hvarvid spanjorerna medverkade. De utförde då mellan pjäserna deras nationaldans »el Zapateado» med sitt vilda stampande i marken och den i »Ett maskeraddivertissement» inlagda polska karaktärsdansen »la Cracovienne». Emellertid fingo de sig en recett tillerkänd tisdagen 22 september, då de dansade den omtyckta »Pas styrien» och för första gången en komisk spansk nationaldans »la Jota aragonesa», klädda i den därstädes brukliga bonddräkten, samt till sist den bedårande »la Cachucha». Påföljande fredag visade de sig för sista gången, då de återigen väckte publikens entusiasm med sin Steiermarkdans (pas styrien) och sin cachucha.

[ 143 ]Georg Dahlqvists recett.
»Rubens i Madrid»
Inför fullsatt salong hade Georg Dahlqvist recett 28 september, då f. f. g. uppfördes »Rubens i Madrid», ett romantiskt skådespel i fem akter af Charlotte Birch-Pfeiffer i Djurströms öfversättning. Förf. har lyckats att af Rubens skapa en verklig romanhjälte, som Dahlqvist utförde särdeles väl i en porträttlik mask. Doña Ellena, hvars afbild han, trots hennes svartsjuke man (Almlöf), lyckas få måla genom att ge sig ut för en annan, var som enkom skapad för Högquist, och hennes spel i den svåra och maktpåliggande rollen var värdt allt erkännande. Almlöf som don Enrico hade föga ära att skörda. Stycket har för litet handling. Först i tredje akten stiger intresset, men får sin kulminationspunkt redan i fjärde aktens början, och den sista är särdeles svag. Det gick heller icke mer än sex gånger, trots det utmärkta spelet. — Efterpjäsen »Onkelns hemlighet», en fransk enaktare, som V. Svensson öfversatt från tyskan, innehåller i korthet, att onkeln (Svensson), en gammal rik ungkarl, vill gifta sig, och hans läkare (L. Kinmanson) skaffar honom en gudomligt älskvärd hustru (E. Högquist). Han har icke vågat underrätta sin brorson (Stjernström), som skulle bli hans arfvinge, om sitt giftermål, utan skickar honom den ena summan efter den andra med uppmaning att roa sig. Det har dock en alldeles motsatt verkan mot den åsyftade, ty brorsonen kommer för att tacka och finner sig då mindre välkommen än han väntat sig. Emellertid har han i Töplitz förälskat sig i en ung dam och igenkänner henne i onkelns pupill (eleven Elma Ström), som hemkommer jämte dennes hustru. Nu blir förstås en massa [ 144 ]missförstånd och personförväxlingar, tills allt blir godt och väl, löjtnant Ernst får sin Agnes, och onkelns hemlighet upplöser sig i — ingenting. Bagatellen spelades väl, publiken skrattade åt den, och den bibehöll sig sexton gånger på spellistan. — Tack vare »Lucie» och señorita Dolores kunde teatern fägna sig åt en följd af särdeles goda hus under september månad. Det blef dess värre icke händelsen under den följande tiden.

Lars Kinmansons recettTill förmån för Lasse Kinmanson gafs 12 oktober f. f. g. »Clermont», en ganska svag tvåaktskomedi af Scribe, som, oaktadt den spelades af Almlöf, Stjernström och Emilie Högquist, ej kunde ges mer än fyra gånger. Kan man också tänka sig ett bedröfligare ämne för en komedi än en blind målare, som tror sig vara bedragen af sin hustru, och som, då han till följd af sin olycka ej kan hämnas på sin husliga lyckas rånare, söker ett medel att dö, men i sista stund räddas endast genom en tillfällighet. Publiken gäspade. — »Kärleksdrycken»Därefter uppfördes likaledes för första gången i sin helhet Donizettis förträffliga opéra-comique »Kärleksdrycken» (premiär i Milano 1832, i Paris 1839). Partituret är ett af de mest behagliga, som kompositören från Bergamo skrifvit i buffagenren. Det öfverflödar af förtjusande motiv, och de glada sprittande melodierna väckte publikens lifliga bifall och skänkte Matilda Gelhaar ett nytt tillfälle att tjusa den med sin utomordentligt böjliga stämma, hvilken likt vårens lärka endast tycktes vara till för att i glada drillar ge luft åt sin fröjd. Hennes oskyldigt koketta, naiva spel harmonierade fullkomligt med egendomligheten i hennes [ 145 ]sång och lämpade sig förträffligt för den då moderna italienska operabuffan, inom hvilken hon verkligen var en af de yppersta sångerskor, som uppträdt på vår scen. Hon gjorde stormande furor och inropades af de hänförda åhörarna efter representationens slut.

Julius Günther såsom Nemorino. Efter teckning af J. Arsenius.  I författarens samlingar.
Julius Günther såsom Nemorino.

Efter teckning af J. Arsenius. I författarens samlingar.

Äfven Günther gjorde sig förtjänt af de högsta loford för sitt återgifvande af den unge Nemorinos parti. Första aktens duo mellan denne och doktor Dulcamara är ett litet mästerstycke af lif och eld, där ackompanjemanget är nästan lika intressant som själfva sången, och utfördes af de bägge artisterna på ett särdeles förträffligt sätt, som belönades med de lifligaste applåder. Varmt hyllades Günther [ 146 ]likaledes för sitt behagliga, rent musikaliska föredrag dels af första aktens cavatina »O! du mitt hjärtas härskarinna!», dels af romansen i andra akten »Ur hennes blåa ögonpar», hvilken är en af Donizettis lyckligaste ingifvelser, och som han sjöng med ett uttryck af det ljufvaste vemod. — Framstående nummer i andra akten äro för öfrigt bröllopskören »Till bruds och brudgums ära», barkarollen för två röster »Flicka, vill du mig tillhöra?», sjungen af Dulcamara och Adina, kvartetten mellan Nemorino, Adina, Dulcamara och Gianetta med kör samt den muntra duon mellan Adina och Dulcamara. Lars Kinmansons talang som sångare var just icke den mera lysande sidan af hans sceniska begåfning, men genom sitt roliga spel och kostymering i Dulcamaras tacksamma roll kom han publiken att förgäta sångarens brister för att ägna skådespelaren ett berättigadt bifall. Belletti som Belcor och V. Fundin som Gianetta bidrogo till aftonens lyckliga resultat, och operetten kunde ges sexton gånger under spelåret. — Det berättas i teaterkrönikan, att Donizetti måste skrifva Adinas hela sista aria efter den bortskämda italienska operaprimadonnan Fanny Persianis fordringar och anvisningar. Men hon gjorde också underverk. »Det är icke en röst, säger den förtjuste Pariskritikern januari 1839, »det är ett gudomligt instrument, någonting ohördt, liksom pärlor, hvilka en fé strör ut i himlens blå. Hon sjöng slutarian med en så otrolig färdighet och en sådan hänförelse, att ord fattas för att tillräckligt berömma det. Icke mindre beundransvärd visade hon sig i duon med Dulcamara.» Och på hösten säger samme bedömare: [ 147 ]

33-Fanny Persiani som Adina i Kärleksdrycken-Svenska Teatern 8.jpg

Fanny Persiani såsom Adina i »Kärleksdrycken». Efter teckning af A. Lacauchie 1841.

»M:me Persiani öfverträffade sig själf; vi skola icke tillfoga henne den förnärmelsen att säga, det hon sjöng som en näktergal, ty det skulle vara alltför smickrande för näktergalarna, hvilka emellanåt sjunga afskyvärdt falskt.»Anm

François Prume’s konsertDen utmärktaste och intressantaste violinspelare som dittills besökt Sverige, professor François Prume, gaf konsert 24 oktober för fullsatt salong, trots [ 148 ]50 procents förhöjning af biljettprisen. Icke nog med en osviklig säkerhet, precision och en mekanisk skicklighet, som öfvervann de mest otroliga svårigheter, icke nog med den fulla och klingande ton, som utmärkte August Potts föredrag, och förmågan att à la Ole Bull förvåna med de djärfvaste och mest fantastiska grepp — där fanns tillika en eld, en poesi, en svärmande känsla, en entusiasm i hans spel, som ovillkorligen ryckte med sig både hjärtat och fantasien. Äfven som kompositör förtjänar han allt beröm. Hans ryktbara pastoral »la Mélancolie» är ett alster af djup fantasi och föredrogs med en elegans och en verv, som måste väcka beundran. Hans variationer förvånade både öga och öra, och ändock var det musik, sann, gedigen musik. »En större musikalisk artist i ordets mest vidsträckta betydelse, säger Allehanda, har ej besökt Stockholm sedan sekularmannen Bernhard Romberg.» — Det mest entusiastiska bifall afbröt konsertgifvaren vid hvarje tillfälle. Också kunde han ge ytterligare tvenne konserter 6 och 21 november, då han utförde kompositioner af Bériot, Rode, Mayseder och sig själf. »Hans Concertino var ett af de vackraste och mest intressanta af den nyare tidens alster vi hört», säger en bedömare.

Troligen på grund af alla dessa konserter och ännu fyra recetter under årets två sista månader fick teatern spela flera representationer för kassor, som knappt täckte dagkostnaderna. Ja, då Lars Hjortsberg 20 november en enda gång under hösten uppträdde som Vinberg i »Bildhuggaren», blef det icke ens halft hus.

[ 149 ]

34-Francois Prume-Svenska Teatern 8.jpg
François Prume. Efter litografi af J. Cardon.

Fredrik Kinmansons recett.
Repris af »Robert»
På Fredrik Kinmansons recett 2 november gafs kl. 6—10.30 »Robert» för fullt hus. Sedan han ännu ett par gånger sjungit Bertrams parti, lämnade han det åt Belletti, som 18 november f. f. g. utförde rollen. Med anledning af dödsfall i fru Gelhaars familj fick äfven Isabella 23 november en ny representant i den unga eleven Vilhelmina Fundin. Hon hade en stark, behaglig och omfångsrik stämma och mottogs af publiken med det allra lifligaste bifall. Hon sjöng sitt parti med sådan precision och färdighet, att hon inropades efter slutet. Hon fördunklade dock på intet sätt Matilda Gelhaar. Karolina Bocks recett— Äfven Karolina Bock kunde på sin recett 14 november glädja sig åt en [ 150 ]fullsatt salong, och publiken fick fröjda sig åt att se Lars Hjortsberg såsom fader Haydn i Repris af »Oxmenuetten»»Oxmenuetten».Anm Skada bara att den musikaliska njutningen af »Haydn's egna kompositioner» väsentligen stördes genom det klena utförandet af sångpartierna. Hvad förpjäsen, fyraaktskomedien »Första steget» angår, tycktes den af publiken ansetts under all kritik. Den gick endast denna gång. Aftonbladet yttrar om programmet: »Det är ett nöje att se fru Bock; det är ett nöje att höra Jenny Lind; det är ett nöje att höra Matilda Gelhaar och Jenny Lind sjunga duetten ur 'Norma'; det är ett nöje att se Hjortsberg. Allt detta motvägdes af 'Första steget', som hör till det sämsta, som bland mycket annat på sista tiden innästlat sig på Kungliga teatern.»

Jenny Linds recett. »Lucie»Jenny Lind fick en välförtjänt recett 5 december, då »Lucie» uppfördes, till hvilken alla biljetter voro på förhand utsålda. Den utmärkta sångerskan, hvars tjusande stämma redan firat så många triumfer inom Talias tempel, rönte äfven nu smickrande vedermälen af allmänhetens bifall och sympatier. Kransar inkastades till henne på scenen, och hon inropades både efter tredje och fjärde akterna och öfverhöljdes med applåder. Som lever de rideau gafs en liten obetydlighet af Bauernfeld »Dagboken», spelad af E. Högquist, Almlöf m. fl., om hvilken den förra i sina reseanteckningar 1842 anmärker: »en pjäs, som förföljer oss i Tyskland». Hos oss kunde den däremot ej ges mer än fyra gånger.

Julhelgen var gynnad af det vackraste väder man kunde önska sig, en klar nordisk vinterhimmel äfvensom ett klingande slädföre. Kanske var teatern [ 151 ]därför så litet besökt. Under de två veckorna före jul spelades icke mer än fyra spektakler för klena hus. Icke ens julpjäsen »Preciosa», som bjöds publiken 16 december för 150:de gången, lyckades samla mer än

35-Jenny Lind som Lucie-Svenska Teatern 8.jpg
Jenny Lind såsom Lucie. Efter litografi.

tredjedels hus. »Herman von Unna», som var ämnad att repriseras 21 december, måste ställas in på grund af flera sjukdomsfall. Recett för teaterns pensionskassaGünthers envisa heshet hindrade alltjämt uppförandet både af »Robert» och »Lucie», och teaterns pensionskassa måste därför äfven detta år liksom det föregående för sin recett nöja sig med en talpjäs i stället för en stor opera, och »Herman von Unna» blef gifven 28 december med [ 152 ]Almlöf i titelrollen. Kejsaren spelades af Dahlqvist, Sophia af E. Högquist, Ratibor af Karin Wennbom och Ida af Charlotte Almlöf. — Dagen därpå repriserades »Angelo Malipieri» för knappt halft hus. I synnerhet E. Högquist var denna afton förträfflig liksom äfven Fanny Hjortsberg. »Att se dessa båda äfvensom hr Dahlqvist i Malipieri är likväl något som ingen teatervän borde försumma», säger Aftonbladet. Baletten »Modekrämerskan»Till efterpjäs hade Sophie Daguin för teaterns elever arrangerat Marcadets förträffliga pantomimbalett från slutet af 1700-talet »Les marchandes de modes» under namn af »Modekrämerskan». Denna (Ch. Norberg), hennes man (Sahlberg), kammarjungfrun (Emma Rosengren), en klumpig betjänt (Beckman) och fyra biträden, som sitta vid ett bord och koaffera negligéer på hvar sin möss-stock, finnas på scenen vid ridåns uppgång. Knappt ha husbondfolket och uppassaren aflägsnat sig, förrän kammarjungfrun släpper in fyra näpna kurtisörer i gardesuniform, som genast välja hvar sin sköna och uppföra den allra som nättaste fransäs. Glädjen räcker dock ej länge. Redan under tredje turen höres frun komma tillbaka, och flickorna få den lyckliga idén att placera kurtisörerna kring bordet i möss-stockarnas ställe. Kort därefter inkommer en from abbé (Gustava Gillberg), som vill tala i religion med frun, hvarför flickorna utvisas, men mösstockarna bli i stället vittne till den följande scenen, då abbén gör en brinnande kärleksförklaring. Plötsligt kommer mannen hem, och nu blir den sista villan värre än den första. Abbén stänges in i ett skåp. Ett ögonblick därefter gå makarna ut. Våra krigare [ 153 ]springa upp, köra ut abbén ur skåpet, krypa själfva ditin och låta honom lägga sig under bordet. Frun kommer hem och skall släppa ut abbén, men finner till sin stora öfverraskning fyra martissöner. Det hela slutar som sig bör med att alla taga sig en dans på saken. I synnerhet visade den lilla kammarjungfrun goda anlag. Äfven abbén dansade särdeles graciöst, och betjänten gaf prof på komik. Musiken var hopplockad ur åtskilliga goda kompositioner. Man kunde förutspå baletten publikens tycke såsom en liten nätt efterpjäs, och den gick också elfva gånger under spelåret.

*

Nyårsassemblén å Börsen var detta år mycket talrikt besökt. Drottningen och kronprinsparet gjorde borgerskapet den äran, och de församlades skara tedde sig särdeles brokig genom mängden af olika uniformer.

Årets första teaterrepresentation 2 januari, då »Kärleksdrycken» var annonserad, måste ändras till följe af Günthers fortfarande bröstsjukdom. Man gaf i stället »Nya garnisonen» och scener ur de tre första akterna af »Lucie», d. v. s. en kärleksopera utan älskaren. Det blef ändå inemot halft hus för nöjet att åter få höra Jenny Lind. Då Günther omsider tillfrisknade, blef »Kärleksdrycken» ånyo inställd trettondagen, emedan L. Kinmanson blifvit opasslig. Ändtligen fick Matilda Gelhaar efter sin långvariga sjukdom göra sitt återinträde på scenen som Adina 13 januari, då hon hälsades med lifligt [ 154 ]bifall. Äfven Günther var då fullt återställd och redan hörd med synnerligt intresse de två gånger han kort förut sjungit i »Lucie».

Nils Almlöfs recett.
»Fröken de Belle-Isle»
Nils Almlöfs nyårsrecett, på grund af Fanny Hjortsbergs sjukdom uppskjuten från 4 januari, ägde rum måndagen 11 januari, då f. f. g. gafs Alexander Dumas' femaktsdram »Fröken de Belle-Isle» i vårdad öfversättning af F. N. Berg. Dumas har den obestridliga förtjänsten att ha fyllt det behof af starka sinnesrörelser, som ansatte det nya släktet, och på scenen framställt för åskådarna verkliga lefvande personer i stället för de mannekänger, som alltför ofta bjudits dem. — Författaren skickar till Paris en ädel och oskyldig flicka från Bretagne, en sondotter till Fouquet, m:lle Gabrielle de Belle-Isle (Fanny Hjortsberg) för att utverka nåd för sin far. Hon förs från Paris till Versailles, från Versailles till Paris midt i ett sedeslöst sällskap utan att fläcka sin renhet, och likväl hvilket fördärf rundt omkring henne! Mr de Richelieu (Almlöf) svär att förföra henne, liksom han förfört många andra. Han håller helt djärft ett vad, som antages af Gabrielles trolofvade Raoul (Dahlqvist), och säger sig skola vid midnatt nedkasta från den sköna bretagneskans rum en biljett, som bevisar hans eröfring. Han intränger också mycket riktigt i rummet och kastar biljetten genom fönstret, litet för tidigt visserligen, men säker om att lyckas, och morgonen därpå är han så öfvertygad om sin seger, att han bekräftar sin lycka inför Gabrielle själf. Men se här hvad som händt. Markisinnan de Prie (Ch. Erikson), en af Richelieus f. d. älskarinnor, har intagit Gabrielles plats, och hur [ 155 ]erfaren Richelieu än är i galanteriets alla irrgångar, hade han icke märkt förändringen. Gabrielles tillkommande, som icke kan få duellera med Richelieu,

Alex. Dumas fils. Efter oljemålning
af Leon Bonnat.

ty de äro bevakade af marskalksrätten, föreslår honom ett tärningsspel, i hvilket insatsen är deras egna lif. Richelieu antager, och Raoul, som förlorar, skulle ha skjutit sig, om icke Richelieu i tid upptäckt sitt misstag och gjort sina ursäkter, som godtagas. Det fordras fina vändningar för att säga allt hvad Dumas på det mest ogenerade sätt tillåtit sig. Det finnes repliker i denna komedi, som skulle komma [ 156 ]oskulden att rodna, om de icke räddades af ett sätt att uttrycka dem, som Voltaire själf skulle ha applåderat. — Man motsåg här med största spänning uppförandet af detta stycke, som haft en lysande framgång i Paris, där man till punkt och pricka kände till denne fransyske don Juans äfventyr. För vår publik var han däremot så litet bekant, att man förblandade honom med kardinalen. Lyckligtvis är pjäsen i och för sig som intrigstycke underhållande. Händelserna äro skickligt hopfogade, uppmärksamheten hålles i fortfarande spänning, och de unga älskande, ofördärfvade midt i tidens sedeslöshet, tillvunno sig det varmaste deltagande. Hvad utförandet beträffar, togs priset ovillkorligen af Ch. Erikson, hvilken förlänade markisinnans föga tacksamma parti all den grace, den otvungna ledighet i alla rörelser, som var henne så egen, och dylika salongsroller tycktes liksom enkom skapade för henne. Fanny Hjortsberg röjde någon ojämnhet i titelrollen, men hade flera oändligt lyckade ögonblick, där hon obestridligen förtjänade de lifliga bifallsyttringar hon af publiken erhöll. Dahlqvist utmärkte sig genom en värdig, ehuru något stel hållning, men hade kunnat vara mera varm och själfull i rollen. Almlöf hade som Richelieu återigen öfvertagit en roll, som ej låg inom hans fack, och blef strängt klandrad därför. Så säger Allehanda: »Vi beklaga det snarare än det förundrar oss, ty det är ett gammalt rön, som inträffat med långt utmärktare personer än herr Almlöf, att de tro sig företrädesvis skapade just för det de minst äro det. Så har hr A. nu en gång fått i sitt hufvud, att han är en kavaljer, och [ 157 ]om detta envisas han att i hvarje ny roll söka öfvertyga publiken, men lyckas endast att lämna allt mer och mer öfvertygande prof på sitt misstag. Han har nu i flera år arbetat på sitt skådespelarryktes undergång, och ändå har han, som det tycks, ännu något däraf i behåll. Bland alla hr A:s nya roller under senare år har han endast varit utmärkt i en, nämligen Richard Houseman i 'Eugène Aram', men så mycket oftare har han spelat roller, däri föga ära varit att skörda och beklagligen är detta äfven händelsen med den ifrågavarande, där han endast har ett enda lyckligt ögonblick, nämligen i själfva slutscenen. Vi beklaga därför, att han valt denna roll till sin recett och ej någon af dem som grundlagt hans rykte.» På detta ansåg sig Almlöf böra genom en insändare svara, att han genom sitt kontrakt var förpliktad att spela alla de roller, som direktionen ålade honom att utföra. Men svårligen kunde han väl öfvertyga personer, som närmare kände till förhållandena, att direktionen ålade en så framstående aktör att mot hans vilja uppträda t. ex. såsom riddaren Alberti i »Robert», förste officeren i »Vattendragaren», talaren i »Trollflöjten» (alternerande med körsångaren Michal) eller ens som Kasper i »Friskytten», utan det var nog de kära tjänstgöringspengarna, som därvidlag talade sitt manande språk, och som sällan lämnade honom ledig i något program. — Anordningarna på scenen voro odrägligt fattiga, smaklösa och för en kunglig teater rent af vanhedrande: fyra vanliga tarfliga stolar i en stor salong med en modern soffa midt på det smutsiga, ohyflade golfvet, som kunde passera i ett stall. Förr [ 158 ]kunde sådant möjligen tolereras, men eländet märktes för mycket i de moderna salongspjäserna. Man tycker, att hr öfversten kunde ha anskaffat åtminstone en matta midt på golfvet.

Till efterpjäs gafs Ancelots treaktsdram »Clemence», hvilken äfven blifvit af F. N. Berg skickligt öfversatt, något som man vet just icke alltid varit händelsen med K. teaterns dåvarande stycken. Detta handlar om en ung flicka, som sedan sin barndom lefvat skild från sin far och uppfostrats på landet hos sin mormor, af hvilken hon saknat den omvårdnad och det stöd en flicka i hennes ålder så väl behöfver. Följden blir en kärlekshandel mellan henne (Ch. Almlöf) och den unge baron Herman (Sundberg), med hvilken hon under antaget namn flyr till England, där de vigas vid hvarandra, emedan ingendera vågat ge sina föräldrar förtroende om saken och inhämta deras samtycke. Det unga paret har nyss återkommit till fäderneslandet. Hans far, en andryg adelsman (Wennbom) ger på inga villkor sitt samtycke till det ingångna giftermålet, utan har vidtalat en af de skickligaste advokater att göra det om intet. Denne advokat är Clemences far (Almlöf). Då han blir underrättad om förhållandet, börjar för honom den grymmaste strid mellan faderskänslan och ämbetsmannaplikten, hvilken senare likväl segrar, och han slutför den började rättegången, som leder till äktenskapets upplösning. Så mycken själsstorhet kan den gamle baronen icke motstå; han anhåller själf om Clemences hand för sin son, och det nyss skilda paret förenas åter. Damerna i salongen gräto, men pjäsen spelades illa. Charlotte Almlöf [ 159 ]hade här samma otur som hennes man i förpjäsen, att icke alls passa för rollen. Hennes genre var roller med ett täckt, naivt, oskyldigt koketteri, och där såg man henne hellre än någon annan. Men där det fordrades en hänförande värma, en djup känsla, där var hon ej lämplig, och detta var just fallet med Clemence. Det var en roll för Fanny Hjortsberg eller Emilie Högquist. Almlöf spelade advokaten med vanlig energi, men också med denna entoniga deklamation, som då hos honom började öfvergå till manér. Dock såg man honom här med mera nöje än som Richelieu. Wennbom hade fått en roll, som var öfver hans höfva. När han skulle vara värdig och förnäm, då var det rentaf förbi med honom. Stycket gafs i december 1839 på Gymnase och gjorde där stor lycka, men där spelades Clemence af m:me Léontine Volnys, advokaten af hennes man och gamle baronen af Ferville. — Mellan pjäserna sjöngo Jenny Lind och Matilda Gelhaar duetten ur »Norma», men den gick icke så bra som vanligt. Huset var i förväg utsåldt, och endast biljetter till fjärde och femte raderna funnos att få i biljettkontoret. Almlöf mottogs med lifliga bifallsyttringar och inropades i vanlig ordning.

Bellini’s »Den okända»Samtidigt som direktionen tillkännagaf premiären på »den Okända», förkunnade den, »att med hänsikt såväl till de betydliga kostnader, hvilka varit förenade med uppsättningen af denna opera, som gifves med till största delen nya dekorationer och nya kostymer, som ock de drygare dagkostnader, hvilka från representationerna blifva oskiljaktiga, K. Direktionen funnit sig föranlåten att för de [ 160 ]representationer af denna opera, hvilka för K. teaterns räkning gifvas, tills vidare bestämma en förhöjning i de vanliga entrépriserna i likhet med hvad för de första representationerna af operan 'Robert af Normandie' ägde rum. Stockholm 20 januari 1841.» Freja anmärkte genast: »Denna köpmansspekulation af 25 procents förhöjning på biljetterna klandrades redan vid 'Robert'. Då man får betala uselheterna till vanliga pris, kunde man någon gång få valuta för sina pengar.» — Vincenzo Bellini (1801—1835) är bland Rossinis efterföljare onekligen den själfständigaste och egendomligaste, om han också icke ägde dennes genialitet. Hans arbeten hade redan under hans korta lefnad förskaffat mästaren europeisk namnkunnighet, italienarna kallade honom musikens Rafael, och det var sålunda alldeles icke för tidigt, att han omsider föreställdes äfven för vår publik.Anm Man förvånade sig bara öfver att teaterdirektionen för detta ändamål utvalde hans minst lyckade opera »la Straniera» (premiär i Milano 1828), efter tyskt mönster här kallad »den Okända», ett bland de första ungdomsförsöken af en adertonårig hypokondrisk, svärmande yngling à la Werther, hvilket af utlandets kritik ställts på ett tämligen lågt rum. Den egendomliga melankoli och sentimentalitet, som i allmänhet utmärker Bellinis melodier, finnes här i öfverflöd, och då den skäligen klena libretten också är ovanligt gråtmild, smälte de framställda personligheterna alldeles bort i känslopjunk, en omständighet som ingalunda bidrog att i längden hålla publikens intresse uppe. Det hela är som en skön eolsharpa, där man ofta igenfinner samma ljuft [ 161 ]klagande ackorder med en obetydlig nyansering. Alaide klagar som Arthur, denne som Isoletta, denna som Valdeburgo, o. s. v. Naturligtvis finnes det också utmärkta nummer. De muntra jägarkörerna, duetten mellan Arthur och Alaide i första akten, andra

Vincenzo Bellini. Efter litografi af J. Cardon.

aktens duett mellan honom och Valdeburgo, ett par romanser af den senare, i synnerhet den i andra akten »Gif mig din hand du arma», samt ett supplicando af Alaide i samma akt äro verkliga mästerstycken. Men publiken tyckte det hela var tråkigt och redan fjärde gången var det föga mer än halft hus. Operan gick ej mer än nio gånger under två månader och har ej vidare återkommit på [ 162 ]repertoaren. Direktionens försök att ditlocka publiken genom att borttaga prisförhöjningen hjälpte icke. — Utförandet var högeligen berömvärdt och upprätthöll operan de få gånger den gick. Ett svårt och ansträngande parti hade Jenny Lind såsom konung Filip Augusts förskjutna gemål, den sköna Agnes, hvilken irrar landsflyktig i Bretagne och är i ett febertillstånd från första scenen till den sista, då hon blir vansinnig. Konstnärinnans glödande känsla gjorde den dramatiska framställningen hänförande. Belletti och Günther sjöngo sina ensemblesaker förträffligt, liksom den förre äfven sina båda romanser. Vilhelmina Fundin med sin vackra, klangfulla stämma lofvade mer och mer för scenen. Jägarkörerna voro särdeles väl inöfvade och gjorde kormästaren Wikström all heder, och fru Friebel utmärkte sig i baletten för mycken grace. Ett par nya dekorationer voro rätt vackra. Skada bara att man såg så litet af dem till följe af den skrala belysning som bestods.

Konserten på slottet KarlsdagenKarlsdagen firades genom en konsert på slottet med supé för femhundra personer. Den inleddes med uvertyren till »Ferdinand Cortez», utförd af hofkapellet under J. Berwalds anförande. Därefter sjöngs en duo ur »Kärleksdrycken» af Belletti och Günther, en aria ur samma opera af Matilda Gelhaar, romans ur »den Okända» af Belletti, duo ur »Turken i Italien» af hofsångaren Berg och Belletti samt trio ur »Barberaren» af M. Gelhaar samt Günther och Belletti. »Fosterländsk sång» och flera körer utan ackompanjemang utfördes af Harmoniska sällskapets ledamöter. Man saknade den nya [ 163 ]hofsångerskan Jenny Lind, men hon var opasslig, och »den Okända» hade till följe däraf måst inställas kvällen förut.

Karl Bock † 29 januariEn stor förlust led hofkapellet, då den utmärkt skicklige flöjtisten Karl Bock afled 29 januari vid endast 41 års ålder (se del VII, sid. 45).

Repris af »Hamlet»Februari månad inleddes med uppförandet af »Hamlet», således ändtligen en talpjäs af högre värde, en tilldragelse så utomordentlig, att den väckte allmänhetens uppmärksamhet. Teatern fick ett par goda hus, och publiken gaf sin tillfredsställelse tillkänna med de lifligaste bifallstecken. Almlöf och Dahlqvist alternerade i titelrollen. Almlöf var litet för stark för den veke, ungdomlige prinsen, men i monologerna var han Dahlqvist öfverlägsen. Denne gjorde sig icke sällan skyldig till öfverdrift i sin deklamation och sina gester. Hans triumf var däremot scenen med drottningen i slutet af tredje akten, där han också erhöll entusiastiska bifallsyttringar. Hos Ch. Erikson fann man i denna scen föga spår af det djupa själslidande, den våldsamma sinnesskakning, som här bör röja sig hos Hamlets moder. Emilie Högquist var förträfflig under de båda vansinnighetsscenerna, men för kall under scenen med Hamlet i andra akten. Hur väl märktes det icke i sådana stycken, att det saknades en kunnig styresman. Där återkom t. ex. Laertes i fjärde akten i samma röda dräkt, som han bar i första akten, oaktadt originalet tydligen säger ifrån, att han skall vara klädd i rustning (armed). Då Hamlet visar Polonius molnet, stod Dahlqvist midt i rummet och pekade mot taket i stället för att leda Polonius fram till fönstret. [ 164 ]Polonius, Laertes och Osrick visade sig inför majestäterna med obetäckta hufvuden, men Gyldenstern och Horatio hade ständigt hattarna på sig. Dekorationerna voro i ett sådant stycke för tarfliga. Då man sett, att teatern gjort flera nya sådana i götisk stil, förstår man icke, hvarför dessa ej kunde användas här likaväl som i teaterns många dåtida struntpjäser. Svenssons röst lämpade sig icke alls för vålnaden, och luren, som han begagnade under teatern för röstens förstärkande, tycktes ha behöft en nödvändig reparation, ty de spruckna och skrällande ljud den då om kvällarna utsläppte från sig syntes snarare anstått en spökande tornväktare än den aflidne konungens noble ande. — Äfven Gustaf III:s »Siri Brahe och Johan Gyllenstierna» kom till uppförande 11 februari inför en nästan alldeles fylld salong och gafs särdeles väl. E. Högquist och Almlöf i titelrollerna, Dahlqvist som Tegel, F. Hjortsberg som Stina och Ch. Almlöf som Anna Gyllenstierna rönte allmänt bifall. Glädjande att omtala kunde pjäsen ges åtta gånger under spelåret.

Friedrich Kirchner’s gästspelEn tysk sångare och f. d. skådespelare i buffagenren vid hofteatern i München Friedrich Theodor Kirchner fick uppträda sju gånger februari—maj. Han spelade första gången 16 februari i »die Proberollen», en fars med sång af samma uppränning som den gamla franska farsen »Man gör så godt man kan», där Lars Hjortsberg och sedan Hyckert voro så roliga, då de spelade sju olika roller. Kirchner nöjde sig icke med mindre än tio. Det var en ung man med ett fördelaktigt yttre och mer än vanlig komisk talang, med en nästan fransk ledighet och [ 165 ]abandon. Han hade en mycket tydlig diktion och ett lyckligt sätt att hastigt maskera om sig och utöfvade en muntrande verkan på den alldeles fyllda salongen, som visade sin belåtenhet genom talrika bifallsyttringar. Som »die Falsche m:me Catalani in Krähwinkel», Bäuerles hos oss bekanta burlesk, hvilken Kirchner själf arrangerat åt sig för utlandet, liksom han gjort med »Profrollerna», åstadkom han ett än fördelaktigare intryck och hälsades med bravorop. De biträdande svenska artisterna E. Högquist, Stjernström, Habicht och Svensson voro förträffliga och talade en briljant tyska. Stycket kunde ges tre gånger. Hans sista uppträdande ägde rum 10 maj, då Körners enaktslustspel på vers »die Braut» gafs med Kirchner som den äldre grefven och Stjernström som sonen, samt ett musikaliskt intermezzo »der Wiener und die Wienerin» af K. v. Holtei. Fadern spelades af Habicht och sonen, »im Nationalcostume eines Wiener-Stubenmädchen», af Kirchner, som däri lyckades förträffligt och tillvann sig lifligt bifall. Representationen, som utfylldes af »Man kan hvad man vill», afslutades med en afskedssång på svenska språket af Kirchner, hvilket skedde med en renhet i uttalet som förvånade, och han förstod att åt refrängen »Ständigt i förvar jag äger minnet af den svenska jord» ge ett uttryck, som på det högsta slog an på åhörarna. Också blef han efter spektaklets slut af den fulltaliga publiken framkallad och uppriktigt applåderad, och 15 maj gafs »på allmän begäran» samma program om igen för mycket godt hus.

Per Sevelins återuppträdande febr. 1841Sevelin fick Stockholmspubliken nöjet återse 20 [ 166 ]februari i hans gamla glansroll kusin Pastorean i »Bröderna Philibert» (se del III sid. 152), där han visserligen karikerade, men också vid flera tillfällen oemotståndligt satte publikens skrattmuskler i rörelse. Han rönte ett smickrande mottagande och blef efter styckets slut framropad. I Philiberts d. y. roll, fordom så ypperligt spelad af Åbergsson och Torsslow, debuterade en f. d. boktryckare Karl Richard Roselli, född 1802. Han hade förut med en viss framgång uppträdt på sällskapsteatern både i Stockholm och landsorten, men misslyckades nu alldeles. »Några röster på femte raden ropade efter slutet äfven på hr Roselli, som lät sig särdeles angeläget vara att efterkomma dessa rop. Redan vid hans första bugningar föll ridån, och debutanten beröfvades därigenom tillfälle att bjuda allmänheten farväl, som vi förmoda för alltid, ty vi vilja ej tilltro ens den nuvarande teaterdirektionen så mycken brist på omdöme att ännu en gång upplåta den kungliga scenen åt hr Roselli», säger Allehanda. Åtta dagar därefter uppträdde Sevelin ännu en gång i stycket, då Hyckert återtagit Philiberts roll, men ehuru det var söndag, var salongen knappast fylld till hälften. Dock hälsades Sevelin med mycket bifall. Han uppträdde sedan i Talia några gånger såsom baron Torrved.

M. Gelhaars recettMatilda Gelhaars recett, som blifvit uppskjuten en hel vecka på grund af hennes opasslighet, gick ändtligen af stapeln 22 februari för i förväg utsåldt hus och under lifligaste bifall. Den öppnades med en af Rossinis vackraste kompositioner, hans uvertyr till »Wilhelm Tell», hvarefter följde en särdeles väl [ 167 ]anordnad lefvande tafla, den heliga Katarinas mystiska vigsel efter Mignard, af en öfverraskande verkan. Bruden framställdes af Emilie Högquist och

Olof Strandberg. Efter teckning
af Maria Röhl 1842.

de öfriga figurerna af Ch. Almlöf, V. Fundin och den nyantagna vackra eleven Selma Bergnéhr. Recettagerskan sjöng därpå en cavatina ur »Norma», hvarvid hennes oöfvervinnliga rädsla hindrade hennes vackra röst att göra sig fullt gällande. Gehrman, som därefter uppträdde, var ju alltid intressant att höra, äfven då han spelade en så färglös [ 168 ]komposition som Adagio och polonäs af Joseph Merk, och belönades med bifallsrop. »Friskytten» med O. Strandbergs debutSlutligen gafs »Friskytten», där M. Gelhaar var utmärktare än vanligt som Anna och hälsades med täta applåder samt inropades efteråt. En ovanligt lyckad debut som Max gjorde den aftonen Olof Strandberg. Han var född i Pommern 15 februari 1816 och hade först bestämt sig för läkaryrket samt studerade några år vid akademierna i Uppsala och Lund efter sin 1836 aflagda studentexamen. Hans utmärkt vackra tenorstämma väckte snart uppmärksamhet både inom och utom akademien, och teaterdirektionen erbjöd honom engagemang vid K. teatern. Max' roll, där Sällström i lifstiden skördat så många triumfer, var för en nybörjare i alla afseenden ett svårt prof, men Strandberg bestod det med glans, och hans röst erinrade hvad klangen och mjukheten beträffade om Sällströms bättre dagar. Redan under första arian erhöll han de lifligaste bifallsyttringar och inropades efter fru Gelhaar af den förtjusta publiken. — När Strandberg andra gången uppträdde 27 februari, hade han öfvervunnit premiärrädslan, och hans sköna röst tog sig då ännu bättre ut. »Friskytten» gick den kvällen 100:de gången inför alldeles utsåld salong och under samma varma applåder åt debutanten som föregående gång.

E. Högquists recett.
»Orleanska jungfrun»
Emilie Högquist visade sig på sin recett 1 mars såsom »Orleanska jungfrun», hvilken ännu var en af hennes triumfroller. Hon spelade den med samma lif och samma värma, men med ännu mera styrka än förr och formligen öfverhöljdes af applåder. Och dock stodo flera loger tomma å första raden! När [ 169 ]man erinrar sig, hur vid hennes första uppträdande i stycket salongerna voro abonnerade, banketter gåfvos till hennes ära, subskription till en silfverhjälm åt henne ägde rum, hur glacéhandskarna voro vilda af förtjusning, måste det väcka förvåning, att hon nu på sin recett icke hade fullt hus, och att just den eleganta världens platser visade de flesta tomrummen. Hvadan denna hastiga växling mellan förgudning och liknöjdhet?

Edv. Stjernströms soaréFör att få medel till en utländsk studieresa anordnade Stjernström en soaré i Kirsteinska huset 2 mars, till hvilken han fick förträfflig medverkan af sina utmärktaste kamrater. Biljettpriset var ej bestämdt, utan beroende af subskription. Jenny Lind, M. Gelhaar, V. Fundin, Günther och Belletti sjöngo. Stjernström själf deklamerade scener ur »Hamlet» med Ch. Erikson och E. Högquist, hvilket han gärna kunde ha låtit bli, ty han öfverdref betydligt. Bättre var han i scener ur »Don Carlos» akt V. Som afslutning uppfördes scener ur femte akten af »Birger och hans ätt», där Dahlqvist var en förträfflig kung Birger, liksom Almlöf en bra Arvid Smålänning och E. Högquist en vacker Eilisif, under det Stjernström äfven här var en smula för patetisk, en svaghet som den tiden ofta vidlådde honom.

Kyrkoherden Fröst’s soaréEn högtid för alla musikens vänner var den soaré, som kyrkoherden Fröst anordnade lördagen 6 mars för att skaffa beklädnad åt fattiga barn. Börssalen var fylld till sista plats, och recetten blef mellan 2 och 3,000 rdr bko. Harmoniska sällskapets ledamöter sjöngo körer ur Haydn's »Årstiderna», Rossini's »Moses» och Mendelssohn's »Paulus», hvarvid [ 170 ]solopartierna utfördes af Jenny Lind, fruarna Liedbeck och Murray, kyrkoherden Fröst och advokatfiskalen Karl Magnus Rydqvist, hvarjämte August Berwald och m:lle Bergström spelade en duett för violin och piano.

Fanny Hjortsbergs recett. »Mulatterne»Hans Kristian Andersens i Danmark mycket berömda versifierade romantiska femaktsskådespel »Mulatterne» blef i Djurströms öfversättning för första gången gifvet på Fanny Hjortsbergs recett 22 mars. Det skaffade vår teater ett par goda hus, men vann ingen lysande framgång. Trots några lyriska partier af rätt mycken förtjänst är det allt en smula tråkigt och utmärker sig hvarken genom någon pikant planläggning eller genom några nya karaktärer. Innehållet är i största korthet, att en ung mulatt Horatio (Dahlqvist) får tillfälle att lämna en plantageägares fru (E. Högquist) och pupill (F. Hjortsberg) under ett häftigt oväder en fristad i sin ensliga boning på Martinique. Den sköna Cecilia igenkänner honom från Paris, där de tillbragt sina barnaår, och förälska sig i hvarandra. Lika vänskapsfullt han från denna stund behandlas af de bägge damerna, lika rått afvisas han af plantageägaren (Almlöf), som i honom misstänker en förmäten älskare till hans egen fru och hoppas, att han icke har något frihetsbref. Olyckligtvis är detta antagande riktigt, och han släpas till sockerkvarnen. Plantageägarens plan är att inköpa honom som slaf och låta piska honom till döds inför sin frus ögon. En enda laglig utväg finns att rädda mulatten, och Cecile är icke sen att begagna sig af den. Hon skänker honom sin hand. Plantageägaren är nu slagen [ 171 ]och får samtidigt veta, att hans egna slafvar för att hämnas på hans omänskliga hårdhet antändt alla hans plantager, hans hus och hem. — Hjälten och hjältinnan äro rätt matt tecknade, och hvarken Dahlqvist eller Fanny Hjortsberg lyckades genom sitt spel ge dem någon högre färg. Almlöf framställde plantageägaren med en otäck sanning, men både han och Stjernström som en förrymd slaf öfverdrefvo väl mycket sitt vildsinta språk, under det att Dahlqvist däremot deklamerade några ställen med verkligt lyckad känslobetoning. Såsom prof på vederbörandes omtanke fick man bland de staterande se flickor med mulattansikten, europeiskt hvita halsar och negersvarta händer! — Teaterskvallret visste berätta, det Fanny Hjortsberg, för att vara säker om ett fullt hus, anhållit hos direktionen, att hennes svärfar skulle få biträda henne genom att uppträda såsom kapten Puff. Denna hennes begäran afslog öfverste Backman, om icke Hjortsberg förband sig att sedermera spela i samma pjäs ett par gånger för teaterns räkning. Det blef naturligtvis ett himla uppträde, och slutligen måste Backman ge efter. Lasse Hjortsberg återsågs för kvällen med vanlig entusiasm af den fullsatta salongen och inropades efter spektaklet jämte sin sonhustru, som i efterpjäsen spelat fröken Jernmalm.

Soaréer å TaliateaternDen lilla teatern i Kirsteinska huset, sällskapet Talias lokal, tycks ha blifvit ett slags nödhjälpsinrättning för sceniska artister af alla grader, ty det gick knappt en vecka förbi, utan att någon subskriberad soaré där ägde rum. Så hade Dahlqvist haft en, Stjernström likaledes en. Den unge Rudolf [ 172 ]Forssberg, som på grund af sin fördelaktiga figur varit använd i en mängd ståtliga roller, passade på och arrangerade en soaré åt sig 16 mars med biträde af de alltid hjälpsamma kamraterna Ch. Erikson, E. Högquist, V. Fundin och Belletti m. fl. Man gaf »Ålderdom och älskvärdhet», »Nya öfversten» och några sångnummer mellan pjäserna. Äfven fru Frösslind lyckades ställa till en soaré åt sig 23 mars. Hon hade varit sjuk under föregående spelår och tjänstgjort endast få gånger, hvarför herr öfversten helt enkelt drog in hennes kontraktsenliga recett, hvarigenom hon råkade i ekonomiska svårigheter. Tack vare kamraternas välvilja fick hon med deras hjälp ett fullt hus på den lilla teatern, som dock ej rymde mer än 400 personer. Programmet öppnades med den Scribeska tvåaktskomedien »Passionen och förnuftet», där Elise Frösslind spelade sin gamla älsklingsroll m:me Pinchon, och fortsattes med en annan tvåaktskomedi af Scribe »Sömngångerskan» med E. Högquist i sin triumfroll. Jenny Lind och Günther sjöngo en duett af Rossini »Mira la bianca luna», och Belletti vann bifall för en sjömanssång af egen komposition och för Lindblads »Skjutsgossen». — Slutligen gaf också Svensson dagen efter palmsöndagen där en soaré, då ingenting mindre än Scribes kvicka femaktskomedi »Kotteriet» för första gången uppfördes. Den fulltaliga publiken, som kände pjäsen från 1838, då Delcours franska trupp spelade den, var högeligen intresserad. En ytterst elegant möbel från E. Högquists egen budoar uppenbarade sig på scenen och väckte åskådarnas stora förtjusning, ovana som de voro vid en sådan lyx på den [ 173 ]dåtida teatern, och hennes silfverservis i tredje akten satte kronan på verket. Ch. Erikson var alldeles förträfflig som Césarine, liksom E. Högquist i Zoés roll, men Ch. Almlöf tycks ha spelat Agathe med för mycket abandon, och Svensson hade som Montlucar för litet nobless. Däremot var L. Kinmanson rätt bra som den gamle pären.

Olof Strandbergs sköna stämma tog sig förträffligt ut i »Schweiziska familjen», där han såsom Jakob Friburg 31 mars hade sin andra debutroll (se del III sid. 138). Söderbergs sång och spel som förvaltarens brorson Paul voro mycket lyckade och förtjänade väl det bifall han skördade. Däremot förvånade man sig öfver att vederbörande läto fru Bock och hr Deland förfuska Richard Bolls och hans hustrus sångnummer, då de hade Elise Frösslind och L. Kinmanson till sitt förfogande. — Till förpjäs gafs »Ondsinta hustrun», där Ch. Almlöf var alldeles för söt för att kunna vara ondsint. Weigls nätta operett återkom blott en gång till på repertoaren 17 maj, men då endast med de två sista akterna.

Hofkapellets recett.
Repris af »Trollflöjten»
Palmsöndagen 4 april repriserades »Trollflöjten» ganska tillfredsställande till förmån för hofkapellets pensionskassa. Jenny Lind återgaf Pamina lika flärdfritt och sant musikaliskt som alltid, och Günther hade knappt varit vid bättre röst än den kvällen. Tärnornas partier voro däremot högst olyckligt besatta af några körsångerskor. Hofkapellet spelade de härliga uvertyrerna till »Vattendragaren» och »Iphigenie», emellan hvilka M. Gelhaar sjöng en aria, och konsertmästaren Randel spelade en violinkonsert af Viotti. — Inför en fulltalig och [ 174 ]mycket belåten publik gaf Belletti 16 april en konsert, där han efter uvertyren till »Wilhelm Tell» tillsammans med Günther på italienska språket och i kostym sjöng en vacker aria och duett ur Rossinis opera »Mosè in Egitto» samt likaledes på italienska och i kostym på ett utomordentligt sätt med Jenny Lind utförde en scen ur samme mästares opera »la Gazza ladra». Andreas Gehrman förhöjde konsertens värde genom att spela »la Mélancolie», satt för violoncell af Kummer. Den musikaliska högtiden afslutades efter uvertyren till »Barberaren» medelst förut gifna scener ur operan på grundspråket och i kostym af M. Gelhaar, Günther och Belletti, nu tillökade med tersetten ur fjärde akten. Konserten, som började kl. 7, var slut redan en kvart öfver nio.

August Lindmans debutVid Östgöta lifgrenadjärer fanns en vacker och ståtlig klarinettist vid namn August Lindman. Som han dessutom hade en beundrad tenorstämma, beslöt han att söka sig in vid K. teatern, och sedan han för att skaffa sig scenvana blifvit elev 1 februari, fick han debutera redan 26 april såsom »Califen i Bagdad». Han förde sig med militärisk hållning ganska ogeneradt på scenen, rösten däremot tycktes ännu behöfva åtskillig utbildning. Emellertid gick han icke in på de honom af direktionen erbjudna engagemangsvillkoren, utan tog följande spelår anställning vid Anders Lindebergs teater, men afled en tid därefter. — Fatmes parti utfördes vid denna repris högst förtjänstfullt af Vilhelmina Fundin. — Allehandas artikel efter Almlöfs nyårsrecett beträffande hans roller hade till följd, att icke blott »Hamlet» åter togs upp, utan äfven »Skulden» och [ 175 ]»Falkland» och 29 april äfven »Engelbrekt» (se del IV sid. 31), i hvilka pjäser han spelade hufvudrollerna. Åkerhielms tragedi lyckades dock icke vid reprisen samla mer än ett tredjedels hus och stod sista gången på repertoaren 2 maj. »Falkland» gick endast en gång.

Djurströmska sällskapet å TaliateaternUnder april månad fick det i landsorten mycket uppburna Djurströmska sällskapet det förhastade infallet att resa till hufvudstaden och gifva en serie representationer i Talias lokal med början 23 april. Redan förut (del VI sid. 28) har den Djurströmska truppen omtalats, och vi återkomma till den längre fram i sammanhang med landsortsteaterns historia. Dess förnämsta sujetter den tiden voro fru Hedvig Djurström f. Hoffman, Orleanska jungfruns första svenska tolkarinna, och m:ll Magito samt utom direktören själf hrr Per Ljungdahl (père noble), Björkman (jeune premier), J. Fr. Blomqvist, Hedin och Högquist (Emilies broder). Första föreställningen började med en prolog af direktören, och sedan gåfvos tre obetydliga pjäser, hvilka föga motsvarade de föreställningar man gjort sig om den Djurströmska truppen. Detta berodde på att åtskilliga af sujetterna insjuknat, och fru Djurström själf var hes, hvilket naturligtvis störde både hennes tal och spel. 27 april uppfördes »Johannes Gutenberg», ett femaktsskådespel af Ch. Birch-Pfeiffer, som skildrar de första åren af hans stora uppfinning, men lider brist på handling och besväras af gräsliga longörer. Titelrollen spelades af Blomqvist, som hade en behaglig stämma, Fust af Ljungdahl, som icke alls passade för rollen, Bertha af Marie Danérus och [ 176 ]Katarina af Hedvig Djurström, hvilka båda ledo af en uppskrufvad patos, som Stockholmsscenerna lyckligtvis redan då betydligt mildrat. De talade icke, de höllo tal; och det var nära, att åhörarna icke kunnat hålla sig från att skratta vid de mest tragiska ställena. Den sistnämnda visade, hur de bästa anlag kunna lida skeppsbrott mot ett till manér hårdnadt patos. Hon hade ett fördelaktigt utseende och vacker plastik, men kunde ej uttala det mest hvardagliga ord utan en svassande deklamation, som blef ytterst pinsam. Äfven hennes man deklamerade och gestikulerade på ett högst bombastiskt sätt. — För att icke förstöra sitt rykte råddes Djurström att icke spela sina stora tragedier, utan endast mindre stycken. Den tionde och sista föreställningen gafs 17 maj, då Töpfers fyraaktslustspel »Frieri efter föreskrift» uppfördes. Det är den bästa af hans komedier och håller skrattmusklerna i rörelse från början till slut. Både fru Blomqvist samt hrr Hedin och Jean Högqvist utförde ganska berömvärdt sina roller, väl maskerade och kostymerade, och inropades af den fullsatta salongen. Därefter framträdde direktören och tolkade sin erkänsla i några nätta verser. Samma höst afled han helt plötsligt genom en olyckshändelse, hvarpå truppen upplöstes.

Ancelot’s »Man kan hvad man vill»Karl II, konung af Spanien och de båda Indierna, var enligt historien en stor stackare, men den som såg honom framställd af Emilie Högquist i Ancelots tvåaktsvådevill »Man kan hvad man vill», som f. f. g. gafs 3 maj, hade säkert velat ge sig hin på, att en mer intagande regent aldrig suttit på Spaniens tron. Han var en riktig vildbasare, som endast tänkte på [ 177 ]att undkomma det tvång, hvari hans guvernör, markisen af Santa Crux (Habicht), höll honom. Han har lyckats smyga sig ur slottet och svärmar omkring fri och lycklig, då han genom en förtretlig tillfällighet råkar komma in i ett slott, som tillhör den unga hertiginnan af Ascoli (Ch. Almlöf), med hvilken guvernören är förlofvad, och hos hvilken denne just är på visit. Konungen måste nu så skyndsamt som möjligt aflägsna sig, men det har sig icke så lätt. En annan vildhjärna, en ung löjtnant Ruy Gomez (Sundberg) är dödligt kär i hertiginnan, som han oupphörligt förföljer. Man stänger porten, och han hoppar öfver trädgårdsmuren, man ställer vakt vid alla dörrar, och han klättrar in genom fönstret. Med dennes hjälp lyckas kungen nu praktisera sig utom slottet, ehuru han riskerat att ett halft dussin gånger bryta nacken af sig. Strax därpå måste markisen gå i fält, och hans giftermål blir därigenom uppskjutet. Under kriget lämnar han Gomez ett ytterst farligt uppdrag, beräknadt att kosta rivalen lifvet, men som denne i stället lyckligt uträttar och vinner befordran. Då utnämner markisen honom till kommendant i en aflägsen fästning med stränga order att icke lämna sin post. Det oaktadt beger sig Gomez genast till Escurial för att träffa sin hertiginna, men råkar i stället på änkedrottningen, konungens moder (Ch. Erikson). Hon har emellertid fått kännedom om hans passion, intresserar sig för honom och underrättar hertiginnan om markisens beteende mot den unge mannen. Denna, som aldrig varit riktigt hågad för giftermålet, blir nu alldeles obenägen för det, i synnerhet då hon får veta den lifsfara, hvari [ 178 ]Gomez sväfvar genom att lämna sin post endast för att få se henne. Faran är öfverhängande, ty markisen har fattat misstankar, och om våghalsen ertappas, blir han ögonblickligen arkebuserad. Lyckligtvis träffar Gomez på konungen, som låter förvara honom i sitt eget kabinett för att ha honom i säkerhet, utnämner honom till hertig och hofmarskalk och ger honom hertiginnans hand, sedan hon förklarat sitt giftermål med markisen upphäfdt. Någon tids- eller lokalfärg kan man icke spåra i stycket, ty händelserna, som äro förlagda till 1600-talet, ha en ytterst modern anstrykning, och där finnes ingenting spanskt utom namnen och kostymerna, allt det öfriga är så fransyskt som möjligt, men det är muntert och underhållande, fullt af lif och rörelse, och med E. Högquist såsom Karl II blef stycket en kassapjäs. Hon var förtjusande i sin praktfulla spanska dräkt med denna blandning af ädelhet och skalkaktighet i hållningen, som hon visste att förläna sin intagande personlighet. Äfven de medspelande fyllde förtjänstfullt sina roller, hvilka denna gång råkat bli fördelade med mera urskiljning än vanligt. Huset var visserligen ej besatt mer än till två tredjedelar, men de närvarande visade genom talrika och lifliga bifallsyttringar sin belåtenhet, och Emilie Högquist inropades och applåderades med entusiasm.

Familjen Berwalds konserterDen följande veckan tillhörde familjen Berwald. Tisdagen 4 maj gaf kapellmästaren en konsert, som dock ej lyckades samla mer än halft hus, oaktadt den var väl arrangerad. Den inleddes med Kuhlaus älskliga uvertyr till »Lulu», hvarefter Berwald själf spelade en af Rodes violinkonserter. Hans hustru och [ 179 ]dottern Fredrika sjöngo en duett ur Bellinis opera »Capuletti e Montecchi», som emellertid slog föga an på publiken. Däremot blef den unga m:lle Frédrique med skäl lifligt applåderad för sitt föredrag af den stora arian ur »Norma», där hennes vackra röst gjorde sig förträffligt gällande.

Emilie Högquist såsom Karl II.Anm Efter teckning af J. V. Wallander.

Kvintetten ur »Capuletti e Montecchi», denna operas glanspunkt, utfördes förtjänstfullt af nyssnämnda damer samt hrr Belletti, Günther och Wennbom. Fyra körer för [ 180 ]mansröster af Mendelssohn sjöngos af omkring fyrtio ledamöter af aktörsstaten och hofkapellet, där Belletti i synnerhet utmärkte sig, och Strandbergs tenor genomträngde hela kören. Efter uvertyren till »Armide», afslutades konserten med en scen ur denna opera i kostym af Jenny Lind jämte teaterns kör och balett. Hon utförde den naturligtvis med klassisk enkelhet och sanning, om hon än icke förmådde utplåna minnet af Henriette Widerberg, som i detta parti firade en af sina största triumfer. — Påföljande söndag hade kapellmästarens broder August också konsert, som icke heller utföll så väl beträffande biljettförsäljningen, trots det omväxlande programmet. Om den förre som fiolspelare hade mera ljufhet, smak och gratie i sin stråke, hade den senare i sin mera styrka och snabbhet. M. Gelhaar hade en lycklig afton och belönades med väldiga handklappningar för en aria ur »la Sonnambula», Något alldeles nytt var en solokvartett af Czerny för fyra flygelfortepianon, utförd med förvånande ensemble af fyra hvitklädda damer, fru Sturzenbecker, m:llna Bergström, Josephson och Holmberg. Slutligen uppträdde Georg Dahlqvist i en ny glänsande rustning och deklamerade »Fritjof på sin faders hög», föregånget af Frans Berwalds ståtliga uvertyr till »Gustaf Wasa», spelad af hofkapellet, hvilket dessutom på ett högst förtjänstfullt sätt utförde Mozarts uvertyr till op. »Idomeneo» och Webers jubeluvertyr.

Oaktadt både hofsångaren Berg ur musikalisk och ekonomichefen Schyberg ur finansiell synpunkt afrådt Backman att sätta upp Halévys »Judinnan», var han obevekligt envis. Operan hade haft en lysande [ 181 ]premiär i Paris 23 februari 1835 och gick tre år därefter i Köpenhamn, där den genom en präktig utstyrsel och vårdad inöfning gjorde ett mäktigt intryck. Men både Günther och den blifvande debutanten Lindman återsände Eleazars ansträngande

Giuditta Pasta såsom Desdemona
i Rossinis opera »Othello».

tenorparti och förklarade, att de icke förmådde utföra det. Backman ville i första förargelsen lämna det till Pfeiffer, hvilket dock lyckligtvis afstyrdes, och han måste slutligen bekväma sig till att nedlägga operan, sedan den i öfversättningsarfvode, dekorationsarbeten m. m. kostat mellan 3 och 4,000 rdr bko, »men om detta kunde ge anledning till Backmans aflägsnande, vore det icke för dyrt betaldt», säger Freja i mars.Anm Lindman fick i stället debutera i [ 182 ]»Califen», och Günther fick »Norma» till sin recett. — Fru Enbom, som hos direktionen klagat öfver att hon under spelåret ej blifvit använd och förgäfves begärt att få alternera med Jenny Lind i Normas parti, besvärade sig då hos K. M:t, hvilket dock ej medförde den af henne åtrådda utgången.

Julius Günthers recett. »Norma»Till förmån för Julius Günther gafs 19 maj f. f. g. Bellinis världsberömda musikverk »Norma», opera seria i tre akter, som haft sin premiär i Milano 2dag jul 1831 med Giuditta Pasta i titelrollen. — Händelsen spelar i första århundradet e. K. f., då Gallien ännu var en romersk provins, där den stolte romaren Pollion härskade som prokonsul (Günther). Dottern till Druidernas öfverstepräst Orovistus (Belletti), den sköna Norma (Jenny Lind), den af gudakraft djupast genomträngda af de prästinnor, som tjänade i Irminsuls heliga tempel, hade låtit bedåra sig af den ädle romaren och skänkt honom tvenne söner. Oaktadt detta heliga band hade Pollion förälskat sig i en annan prästinna Adalgisa (M. Gelhaar), hvilken besvarar hans kärlek, och han besluter att med hennes samtycke bortföra henne till Rom. Emellertid gripes hon af samvetsbetänkligheter och, okunnig om Normas förbindelse med Pollion, bekänner hon för henne allt. Då hon får veta verkliga förhållandet, svär hon att dö hellre än att följa den mot Norma trolöse Pollion. I sista akten ämnar Norma döda sina barn, men ryggar tillbaka och ber Clotilda (Fundin) kalla Adalgisa. Norma säger henne, att hon beslutat dö, ber Adalgisa blifva Pollions maka och en moder för hans barn. Denna vackra scen, som i musikaliskt hänseende torde vara operans [ 183 ]glanspunkt, slutar med att de båda svära hvarandra evig vänskap. Vid sitt försök att bortföra Adalgisa blir Pollion gripen och måste dö, men nekar att omtala hvad som förmått honom trotsa gudens vrede. Norma begär att själf få döda honom och tar dolken af öfversteprästen, men tvekar och ber prästerna att bli lämnad ensam med honom. Norma lofvar rädda honom, om han vill svära att ej blifva Adalgisas make. Pollion nekar och försöker med våld rycka dolken från henne. Hon ropar då på Druiderna. De skynda in och Norma sjunger:

»Ännu ett offer jag er hämnd vill bringa.
En bland de våra — en prästinna — trolöst
sitt löfte brutit har . . . förrådt sitt land . . .
vanärat gudens tempel. — Gån att resa bålet!»

Hon betänker sig dock att anklaga en oskyldig för det brott hon själf begått, och på Druidernas fråga, hvem den brottsliga är, svarar hon: »Det är jag!» — Nu bevekes ändtligen Pollion, nu först förstår han att rätt uppskatta Normas kärlek, nu först känner han, att han älskar henne allena. Norma upptäcker för sin fader sitt moderskap, lyckas blidka hans vrede och får hans löfte att vårda hennes söner. Prästerna fordra dock obevekligt hämnd. Eklöfskransen ryckes från Normas hufvud, hon betäckes med en svart slöja och bortföres jämte Pollion till bålet, hvarunder ridån faller. Denna librett ger utan tvifvel anledning till åtskilliga både sceniska och musikaliska effekter, som till exempel då Norma i sitt första ursinne är nära att mörda sina barn i deras ljufva slummer, men i längden stöter dock det hela en smula [ 184 ]på det tråkiga, och Bellini med sin eviga sentimentalitet var just icke mannen att göra ett ledsamt ämne underhållande. Man tröttnar äfven vid hans vackraste melodier, emedan de alla äro stöpta i samma form. Och »Norma» äger flera sådana sköna ställen t. ex. Normas stora scen och aria i första akten, som man då med mycket nöje hört på flera konserter, och den anslående och verkligt härliga duon mellan Norma och Adalgisa i tredje akten. Dessutom ett par körer, marschen i första akten, Orovistus' basaria i tredje akten, liksom duetten mellan Norma och Pollion i samma akt. Egendomligt var det för den tidens publik att litet emellan känna igen den då så ofta gifna »Lucie», liksom Bellini skulle ha lånat sina ingifvelser därifrån, i stället för att det tvärtom är signor Donizetti, som här hållit till godo. — Salongen var första kvällen utsåld och utförandet oklanderligt. Dramat gjorde i synnerhet intryck genom Jenny Linds härliga sång och spel. Så mycken storhet i utförandet hade hon knappt förut visat i någon roll och fördunklade alldeles sina medspelande. Günther sjöng sitt ansträngande parti rent och musikaliskt, men rösten var för svag liksom M. Gelhaars. Däremot var ackompanjemanget till körerna alldeles för kraftigt, oaktadt dessa voro förstärkta. Belletti hade det minst tacksamma partiet, men sjöng det samvetsgrant. Både Jenny Lind och Günther blefvo inropade. — »Norma» är den bland Bellinis operor, som längst lyckats undgå det slutliga ödet att bli föråldrad. De smäktande melodierna och den glansfulla koloraturen ha flera gånger hos oss repriserats. 1865 sjöng Louise Michaeli titelrollen med ett [ 185 ]mästerskap i stil och teknik, som var beundransvärdt. Endast genom denna diktionens energi och denna koloraturens säkerhet och bredd kan partiet

Jenny Lind såsom Norma vid den heliga eken.
Efter litografi i Kungl. biblioteket.

bevara sitt tragiska patos. Värdigt vid hennes sida stod Fredrika Stenhammar såsom Adalgisa. 1882 sjöngo Louise Pyk och Matilda Grabow de bägga partierna och 1888 Karolina Östberg och Dina Edling. 16 januari sistnämnda år uppfördes »Norma» 100:de gången. Ytterligare en repris gjordes 1895 med fru [ 186 ]Östberg i titelrollen och signora Fausta Labia såsom Adalgisa. — Olof Johan Södermarks porträtt af Jenny Lind som Norma (1848) var det sista han fulländade († 15 okt. 1848), och är ett af hans mästerstycken.

Charlotte Eriksons recett.
»Ett glas vatten»
Ch. Eriksons recett 27 januari fick ett mycket festligt förlopp. Salongen var fullsatt af en synnerligen belåten publik med den kungliga familjen i spetsen. Programmet inleddes med en vacker tableau vivant, »Den heliga familjen» efter Rafael, hvarefter några scener i kostym ur Rossinis opera »la Gazza ladra» utfördes på italienska språket af Jenny Lind och Belletti. Efter uvertyren till op. »Lucretia» (prem. Danzig 1826) af Heinrich Marschner (1795—1861) uppfördes f. f. g. Eugène Scribes (se del IV sid. 45—49) blixtrande kvicka intrigkomedi »Ett glas vatten» med recettagerskan i den härsklystna och stolta hertiginnan af Marlboroughs maktpåliggande roll. Hela den invecklade partistriden mellan henne och sir Henry Saint-John, sedermera lord Bolingbroke, jämte Mashams därmed sammanflätade trefaldiga kärleksförhållande till drottningen, hertiginnan och den vackra Abigail är behandlad med ett mästerskap, hvilket ställer pjäsen framför de öfriga af författarens så beundrade trenne större komedier »Strozzi och Martino», »Kotteriet» och »Förtalet». Det fintliga intrigspelet, händelsernas raska fortlöpande och dialogens liffullhet gör författaren rentaf till en Beaumarchais' medtäflare. — Hufvudrollernas utförande vann i allmänhet bifall. I synnerhet berömdes Ch. Eriksons imponerande och dock så otvungna hållning såsom hertiginnan, hennes förträffliga minspel [ 187 ]

42-Jenny Lind såsom Norma-Svenska Teatern 8.jpg

Jenny Lind såsom Norma. Efter oljemålning af O. Södermark
i Kungl. Teaterns porträttsamling.

[ 188 ]och hennes uttrycksfulla gester. Drottningens ytterst svåra roll, hvilken Elise Hwasser vid reprisen 1876 så öfverlägset framställde, förmådde icke Emilie Högquist fullt tillfredsställande tolka. Anna är svag, obeslutsam, alltid eftergifvande för en annans vilja, äfven då hon inbillar sig endast följa sin egen, berömmer sig att ha förberedt hvad som henne ovetande gått i fullbordan, utledsen vid andra och mest vid sig själf, alla dessa invecklade karaktärsdrag lyckades Högquist ganska väl få fram, men hon glömde, att man äfven i den goda Anna alltid måste se en drottnings nedlåtenhet och icke därvid spåra något drag af jämlike i förhållande till omgifningen. Bolingbroke, en af de sedeslösaste, men också en af de talangfullaste och snillrikaste män på sin tid, låg väl icke inom Almlöfs egentliga genre, men han spelade den förvånande bra. Den ton och hållning af en fulländad gentleman, som ständigt bör röja sig hos Bolingbroke, återfann man väl icke alltid hos Almlöf, t. ex. i andra akten under den scen, där han inför drottningen och hofvet beklagar sig öfver sin frändes död, då han alltför mycket lade i dagen sin låtsade sorg. En kritiker framhöll det oväntade att höra Bolingbroke benämna den af honom redigerade tidningen Examiner med fransk artikel och uttal i st. f. engelskt och ge sig titeln vicomte i st. f. viscount. Något sådant borde icke undfallit en af den kungliga scenens förnämsta artister. Icke heller borde en sådan ha gjort sig skyldig till det felaktiga sätt, på hvilket han enligt afbildningen bar sin trehörniga hatt (se härom del V sid. 149) eller tafattheten gent emot sin galanterivärja, hvilka fel tyvärr än i dag [ 189 ]begås af okunniga sujetter och regissörer på de flesta af våra teatrar. Ch. Almlöf var alldeles för tillgjord och kokett som den okonstlade Abigail, och man

Nils Almlöf såsom Bolingbroke.
Efter litografi.

förvånade sig öfver att icke F. Hjortsberg fått denna roll. Kostymerna voro praktfulla, men dekoreringen som vanligt usel. Drottningens spelbord t. ex. såg ut som om det lånats från något sämre konditori.

En sådan varm och vacker pingsthelg som detta år hade stockholmarna icke haft i mannaminne. [ 190 ]Syrenerna voro redan på flera ställen utblommade. Det var ända till + 28° C. i skuggan och tio grader mer i solen. Också hade tre fjärdedelar af hufvudstadens invånare begifvit sig bort på lustfärder. Jenny Lind förhöjde högtiden i Uppsala med en konsert i Karolinasalen, besökt af nära tusen åhörare, hvarefter de hänförda studenterna för att hedra henne afsjöngo flera körer nedanför hennes fönster. — Det var gifvet att den milda väderleken skulle menligt inverka på teaterns publikfrekvens, och till och med »Norma» gaf femte gången knappt halft hus eller 503 rdr 24 sk. brutto. Sjukligt var det också bland sångscenens sujetter. Man nödgades slutligen uppföra lösryckta operascener i kostym och till följe af Lars Kinmansons långvariga bröstsjukdom gafs till och med »Kärleksdrycken» med uteslutande af Dulcamaras scener! Och publiken längtade till den grad efter denna populära operettmusik att t. o. m. denna vidunderliga anordning lyckades samla inemot halft hus.

Emma Freyse-Sessi’s gästuppträdandeEn fosterdotter till den stora sångerskan Marianna Sessi, som vistades här 1818 (se del III sid. 158), m:lle Emma Freyse-Sessi uppträdde på K. teatern 15 och 18 juni. Efter Cherubinis »Faniska»-uvertyr gaf hon i kostym scen och aria ur tredje akten af Halévys femaktsopera »Guido och Ginevra eller Pesten i Florens» (Paris 1838) med text af Scribe. Cosimo de Medicis dotter Ginevra nedfaller som död vid sin nödtvungna förmälning med hertigen af Ferrara och blir genast bisatt, emedan man räds att hon dött af pesten, men vaknar i grifthvalfvet och stiger upp ur detta, hvarvid alla gripas af fasa, då man tror henne vara ett spöke. Hon påträffas af sin älskade, en ung [ 191 ]bildhuggare, som återför henne till hennes far, hvilken nu skänker detta par sin välsignelse. Det var just icke någon tacksam uppgift att börja med att stå lik i en för vår publik alldeles okänd opera, men hon väckte en angenäm tillfredsställelse att både se och höra. Hennes figur var högst behaglig och för scenen fördelaktig. De ljusa lockarna, den mäktiga blicken ur de stundom lågande, stundom brustna blå ögonen och frånvaron af allt manér i attityderna återkallade på ett behagligt sätt Jenny Lind i både yttre och inre hänseende. Hon utvecklade mycken bravur, hade en stark, omfångsrik röst med säker intonation och storartadt föredrag, ehuru det emellanåt urartade till skrik. Intrycket stördes något af att sångerskan, som vid scenens slut skall nedfalla sanslös, föll så långt fram att ridån ej kunde gå ned, utan måste hejdas i sin fart, och en befattningshafvande fick gå fram och resa upp den döda. Sedan teaterns artister spelat »Man kan hvad man vill», utförde m:lle Sessi i kostym duett, scen och final ur tredje akten af »Norma» tillsammans med Günther och Belletti, där hon och Günther sjöngo på tyska, under det att Belletti och kören sjöngo på svenska. Det kunde icke förnekas, att Emma Sessi bar upp Normas roll bättre än Jenny Lind på grund af sin öfverlägsna fysiska kraft, men det fanns ett kotteri på fjärde radens sida, som envist sökte nedhyssja allt bifall, tydligen af fruktan att Jenny Linds storhet kunde riskera något genom att erkänna och hylla en annan talang. Både för sången och spelet skördade hon likväl de mest entusiastiska bifallsyttringar och framropades efter spektaklets slut. — Vid sitt andra [ 192 ]uppträdande utförde hon i kostym Agathas stora scen och aria ur »Friskyttens» andra akt och likaledes i kostym scen ur andra akten af »Jessonda» tillsammans med Julius Günther. I Agathas parti var hon dock mindre till sin fördel, ty under det att det starka, passionerade tycktes vara hennes egentliga genre, var hon icke lika mäktig det idylliska, svärmiska i sången. Hon framställde därför Agatha mera som en frisk, passionerad jägarflicka än såsom den af en eremit fostrade, älskande kvinnan, oroad af dystra aningar, d. v. s. så som Weber tecknat henne och så som Jenny Lind så hänförande återgaf henne. Lyckligare var hon som Jessonda. Till sist utförde hon som extranummer ett quodlibet, där hon både sjöng och dansade, hvilket man tyckte stötte litet för mycket på »schweizerimanér», eller hvad vi skulle kalla »varieté». Hon gaf sedan konserter i flera svenska landsortsstäder, och af norska tidningar se vi, att hon i midten af augusti äfven gaf en sådan i Kristiania för fullt hus och under stormande bifall.

Jenny Linds afskedsrepresentationerLyriska scenens representationer afslutades med »Robert» och »Norma» 17 och 19 juni för fullt hus och förträffligt framförda, ehuru njutningen däraf blandades med en bitter känsla af den förlust, som förestod operan genom Jenny Linds bortovaro under det kommande spelåret. Den entusiasm, hvarmed hon mottogs och hälsades farväl var oerhörd. Hon formligen öfverhöljdes af applåder, kransar och buketter. Äfven sångscenens öfriga frejdade artister Matilda Gelhaar, Günther och Belletti hyllades på det lifligaste. — Allehanda försummar icke tillfället att ge öfverste Backman en afskedssalfva 3 juni med [ 193 ]anledning af Jenny Linds afresa »Eller våga vi icke hoppas att åter se m:lle Lind på vår scen? Att hennes fina, känsliga sinne redan allt för mycket lidit af att se sig kunna befallas, ja, förolämpas af den råhet och okunnighet, den nyckfullhet, den brist på all elevation, smak och urskiljning, som f. n. karakteriserar den som sitter i det estetiska domsätet vid den K. teatern, förundrar oss ingalunda. Men skall då dennes regemente icke någonsin hafva en ända? Skola icke vederbörande en gång inse, att den K. teatern på detta sätt blifver både finansiellt och moraliter ruinerad?» etc.

Jenny Linds afskedskonsertMåndagen 21 juni kl. ½ 8 ägde Jenny Linds afskedskonsert rum i Ladugårdslands kyrka med benäget biträde af hofkapellet och Harmoniska sällskapet. Biljetterna kostade endast 1 rdr bko, och konserten bevistades af så många personer templet kunde rymma med drottningen, kronprinsparet och de båda äldsta arffurstarna i spetsen. Konserten var i allo lyckad och rönte det mest lysande bifall. Efter att ha sjungit arior ur »Anna Bolena» och »Norma», afslutade hon konserten med en af Lindblad både till ord och musik skrifven afskedssång, som hon på ett oöfverträffligt sätt föredrog och där det bl. a. hette:

»Timmarna flytt, den sista är inne,
afskedets suck vill kväfva min röst,
ty blott hos Er kan lifvas mitt sinne,
och blott för Er kan klappa mitt bröst.»

Den sista juni gaf Harmoniska sällskapet henne en afskedsserenad, och dagen därpå kl. 11 f. m. afreste hon med ångfartyget Gauthiod till kontinenten. [ 194 ]Ombord befunno sig bl. a. hennes kamrat Belletti, som sedan från Hamburg afreste till London samt vår minister i Paris, excellensen Löwenhielm, för hvilken svensk-norske v. konsuln i Hamburg hr Hemfeldt anställde en större bankett, till hvilken äfven Jenny Lind och Belletti voro inbjudna såsom gäster och läto på eftermiddagen höra sig i en duett, som väckte allmän förtjusning. Vår celebra landsmaninna for därifrån med en äldre engelsk dam till Paris.

Efter säsongens slut uthyrdes K. teatern åt professor Ludwig Döbler från Berlin, hvilken till 12 juli gaf åtta representationer af »magico-physicaliska experimenter», som öfvergingo allt hvad man i den vägen tillförene haft tillfälle att här se. Det var en serie underbara konststycken, det ena mera förvånande än det andra. Också voro bifallsropen och handklappningarna öronbedöfvande.

Artisternas sommarvistelserMatilda Gelhaar reste efter midsommar till de sydliga provinserna och gaf där en serie konserter med början i Karlskrona. Under förmälningshögtidligheterna i Köpenhamn, då kronprinsen af Mecklenburg-Strelitz gifte sig med en dansk prinsessa, uppträdde hon den sista juni på en konsert, som Ole Bull gaf i Ridhuset. Hennes svaga röst kunde emellertid alls icke göra sig gällande i den stora lokalen, där till på köpet icke mer än femhundra åhörare tillstädeskommit. För att godtgöra det ogynsamma intrycket gaf hon själf 3 juli en konsert å Hôtel d'Angleterre med biträde af ingen mindre än professor François Prume. Men icke ens detta lyckades samla något större auditorium. Folk hade annat att göra under dessa festdagar än att stänga in sig i en konsertsal. [ 195 ]Äfven hrr Strandberg och Gehrmann konserterade under sommaren i de södra orterna, under det att Julius Günther hänförde göteborgarna. Herr Kirchner åtföljd af Stjernström och Habicht reste däremot till Gefle och uppträdde med framgång å därvarande teater. — Emilie Högquist vistades en tid vid Hälsan invid Helsingborg, dit äfven Nils Almlöf med fru och Charlotte Erikson anlände mot slutet af sommaren.

*