Tidsenlig matlagning/1/VI

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  V. Inköp af matvaror och kokkärl Tidsenlig matlagning
av Peter Christen Asbjørnsen
Översättare: Mathilda Langlet

VI. Renlighet och bordsskick
VII. Matlagning för sjuka  →


[ 63 ]

VI. Renlighet och bordsskick.

När maten är väl kokad och lagad, så felas dock något för att göra den smaklig — aptitlig. Det är icke i många stycken, som menige man och äfven så kalladt bättre folk äro så ovårdiga, som i detta. Vi vilja icke tala om att det felas duk, eller att hustrun är så enfaldig att hon lägger fram hvad plagg som helst, när den resande beder henne duka; vi vilja ej heller tala om att det felas knifvar och gafflar, så att hvar och en får hjelpa sig med täljknifven, ty detta är ohjelpligt. Men om orenligheten, om den smutsiga duken och det oskurade bordet, de halft aftorkade knifvarne med sillfjäll på, om dessa illa diskade skedar, gafflar och tallrikar, som icke blott äro att skåda i den fattiges koja, men också på många andra ställen, der man minst kunde vänta det, är det vi nu vilja yttra några ord. Och nästan det otrefligaste af allt, är kanske ändå när maten icke sättes på bordet med ordning och snygghet, utan slänges fram huru som helst, hvar det [ 64 ]faller sig, som åt halfvilda djur, och tör väl hända att de som skola deltaga i måltiden ibland icke äro stort bättre än så. Ty de kasta sig öfver maten och rifva i fatet, tänka blott på att hjelpa och sörja för sig sjelfva, utan en tanke på sina bordskamrater och utan tack och ära åt Honom, från hvilken allt godt kommer. Detta är emellertid lyckligtvis undantag och icke regel bland vårt folk, som i allmänhet är noga om bordsskick och ordning, och vid sammankomster och på större bjudningar till och med uppför sig högtidligt och värdigt. Men osnyggheten deremot herrskar, tyvärr, i alltför många af landets delar. Det är visst mången som icke eger, eller icke har råd att lägga ren duk på bordet en gång i veckan; men det finnes ingen som ej har råd eller tillfälle att skura rent bordet, hvarpå maten sättes fram, eller som har någon orsak att undskylla sig för Orenlighet, oskurade, otvättade kärl och grytor. Förutom det motbjudande och skamliga i att behandla Guds gåfvor på ovärdigt och osnyggt sätt, är det ännu en orsak hvarföre man bör förvara, tillaga och framsätta maten med den största ordning och renlighet. Det är nämligen nästan, otroligt för dem som icke så noga fästat sig dervid, huru mycket som förspilles derigenom att matvaror behandlas, förvaras, tillagas, kokas och framsättas i orena kärl, grytor och fat. För det första fastnar en hel mängd qvar i smutsen och följer med, när denna skall bortskaffas; men ändå större blir förlusten derigenom att maten genom att blandas med orenlighet och afskräde, tager skada, råkar i jäsning och förlorar en stor del af sin närande kraft. Under sådana omständigheter framkomma också i matvarorna en hel mängd djur; dessa äro visserligen oftast så små att man icke utan tillhjelp af förstoringsglas kan se dem, men de förtära och smälta ändå sin föda, och uttömma det de ej kunna smälta jemte sina små kroppars orenlighet, och slutligen dö de i tusen- ja, i millionvis, och de döda kropparne blifva qvar i de icke rengjorda kärlen.

Den som sätter sig till ett renligt bord, bör också sjelf vara ren, om han har någon aktning for sig sjelf och för andra. Men detta slags renlighet är en sällsynt vara och dock är det nästan obegripligt att den, som [ 65 ]en gång kännt huru upplifvande och förfriskande det är att tvätta sig ren, icke så ofta som möjligt förskaffar sig denna njutning. Huru kan den som kommer från ett arbete, hvarmed följer smuts och söl och dam och orenlighet, med någon trefnad sätta sig till bords utan att först göra sig ren och uppfriska sig med att tvätta händer och ansigte och kamma dam och skräp ur håret!

För en del handtverkare, såsom målare, boktryckare m. fl. är det för helsans skull en ren nödvändighet, att tvätta sig innan de äta, ty de handtera giftiga och skadliga saker, som de lätt med maten kunna få i sig, om de ej tvätta sig väl före måltiden.

Vid bordet, der familjen samlas till sin måltid, bör maten i stillhet förtäras. Kif och trätor, straffpredikningar, tillrättavisningar och tal om dagens sysslor och göromål böra vara förvista från mattimman, ty magen arbetar bäst när den öfriga kroppen är i hvila, och i fred bör det ske, ty sinnets mera än kroppens oro förhindrar och försvårar matsmältningen. När familjen samlat sig kring måltidsbordet, bör icke hvar och en sitta tvär och sur och sköta blott sig sjelf, utan den ena skall hjelpa den andra, så att alla visa hvarandra ömsesidig uppmärksamhet. Ett sådant passande uppförande tillsammans med muntert samspråk, som väcker skratt och lustighet, är den bästa krydda på maten, och lättar matsmältningen lika mycket, som den förhindras af surmulenhet, harm och förtret. Hvar man bör få förtära sin måltid i ro och fred; skall han i en fart sluka den i sig, förloras hälften af dess nytta och välsignelse. Om derföre hustrun verkligen vill sörja för mannens helsa och trefnad, så skall hon göra sig till en bestämd regel så visst som Amen i kyrkan, att maten alltid skall vara färdig i rättan tid, så att han aldrig behöfver vänta derpå. Ingen ting, hvarken prat eller kaffe, eller slagt eller byk, hvarken bak eller brygd, bör få förhindra detta.

Lifvet, och synnerligast arbetarens, bondens och handtverkarens lif, fordrar att tiden användes väl, och den stund, som egnas åt ro och hvila, blir ofta kort och inom vissa gränser; derföre bör husmodren eller [ 66 ]matmodren, som åtminstone för det mesta har tiden för sig, göra sitt till, att ej den korta hvilostunden förspilles genom otreflig väntan på maten.

Det tör väl också hända att den, som ej i rättan tid får sin middag, tager skadan igen på annat håll. Får mannen icke den helsosamma mat han behöfver, så lär han icke sällan, när tillfälle gifves, söka afhjelpa denna brist genom skadliga drycker. Så blir han tråkig, grälar och slår i dörrarne, smäller till barnen i otid och blir som man säger, en stackare till karl. Men detta är han icke ensam skyldig i: han förspillde sin korta hvilostund med att vänta på maten, och då den ändtligen kom, måste han i största hast förtära den, åt sig kanske ej mer än halfmätt, var harmsen och förtretad — med ett ord, måltiden tillfredsställde icke kroppens och blodets behof. Något måste han hafva i vederlag, och det var hans svaghet, som gjorde att han sökte detta i dryckenskapen. Men hustruns brist på omtanke och uppmärksamhet, var dock hvad som först förde honom på orätt väg, och gjorde honom till hvad han blef. Härvid måste man också noga lägga på minnet den omständigheten, att när man är hangrig, är blodet fattigt på näring, och detta har ofta den verkan på sinnet eller lynnet, att man blir grälsjuk och harmsen och lättare eggas till vrede än eljest. Derföre bör väntning, och allt som förstämmer lynnet, noga undgås. Detta stadfästes ock af ett gammalt ordspråk, som säger att den, som var dåraktig nog att bedja en man, den man visste satt hungrig och väntade på middagen, att göra sig en tjenst, den måste hafva »försökt bra litet» — ega ringa erfarenhet af lifvet.