Äktenskapets Komedi (1898)/9
| ← VIII. |
|
X. → |
IX.
Om något dylikt ej försigginge med människorna,
tror jag, att många konflikter nästan
blefve omöjliga. Ty man kan verkligen aldrig
förklara, hvad som händer och sker, endast
därigenom att människorna gjort det och det mot
hvarandra eller sagt hvarandra så eller så.
Hvarken Bob eller Anna kunde häller vid detta skede
af deras historia förstå, hvad som egentligen drog
dem ifrån hvarandra. Bob ville icke ens
erkänna för sig själf; att någon verklig schism
förelåg, och om fru Anna förstod något mera
af saken, så talade hon i alla händelser icke
därom till Bob.
Om fru Anna varit mera mor i den mening, som vissa kvinnor äro det, skulle hon ändå haft lättare att finna sig själf och därmed äfven att leda sin man ut ur den labyrinth, i hvilken de båda famlade. Hon var nog mor på sitt sätt, och hon älskade sitt barn lidelsefullt. Men hon hade på ett helt annat sätt gått upp i den kärlek, hvilken fästade henne vid Bob. Och mellan dem båda hade barnet snarare varit en ytterligare glädjekälla, som ökade deras lycka med hvarandra, än en individ, för hvilken de båda i främsta rummet måste lefva. Därför glömde fru Anna nästan gossen, då hon kände disharmonin mellan Bob och sig ökas, och Georg lefde därför nu mera mest i skolan och i barnkammaren.
Fru Anna gick emellertid en hel förmiddag i sitt förmak och såg ibland ut genom fönstret, därifrån hon kunde se några toppar af Humlegårdens träd. Hon kände en obestämd förskräckelse för någonting, som höll på att hända, och hon tänkte på Bob. När han nu var frånvarande, blef hon helt vek om hjärtat vid att så tänka på honom, och hon var till mods, som om hon varit nära att förlora honom. Det behöfdes så litet för att vinna honom igen. Det behöfdes bara ett ord kanhända, ett ord, sagdt i rättan tid, och de skulle åter börja tala vid hvarandra som förut. Allt skulle bli som förut.
Fru Annas hjärta klappade högt vid denna tanke.
Ja, hon tyckte, att det lif, som de nu förde kunde hon icke längre stå ut med. Det var i en hel serie af småsaker som skillnaden yppade sig. Förr i världen hade de alltid plägat telefonera till hvarandra åtminstone en gång hvarje förmiddag. Ibland var det Bob, som telefonerade, ibland var det fru Anna själf. Detta lilla meddelande brukade då lysa upp hela den långa ensamheten, och fru Anna hade förr plägat längta till denna stund som till förmiddagens egentliga händelse. Denna vana hade på sista tiden försvunnit som af sig själf. Och just denna förmiddag gick fru Anna och sörjde öfver, att den hade försvunnit. Hon sörjde däröfver så starkt, att hon började längta efter att endast höra Bobs röst. Och denna längtan blef henne till sist öfvermäktig.
Fru Anna hörde emellertid till dem, som icke ha lätt att taga det första steget, och det var henne en stor öfvervinnelse, när hon nu gick fram till telefonen och ringde på.
Till sin stora förvåning möttes hon af mannens röst.
»Det var eget, att du ringde på», sade Bob. »Jag skulle just ringa på till dig.»
Annas hjärta stod stilla af fröjd. Han hade tänkt detsamma! Hon väntade andlöst.
Så kom fortsättningen. Han kunde icke komma hem till middagen. Det var en hel förklaring, som Anna inte hörde.
»Blef du ledsen? Hvarför svarar du inte?»
»Ledsen! Visst inte! Mycket nöje.»
Hela tillvaron syntes fru Anna tom och innehållslös, när hon åter hängde telefonluren tillbaka på dess plats, och det var nästan som om Bob i en handvändning blifvit utstruken ur hennes lif. Hon gick långsamt in till sin plats vid förmaksbordet och lyfte på lille Georgs kläder, hvilka lågo där och väntade på att blifva lagade. Gossen själf satt på mattan och lekte med en liten vagn. Solen föll in och smekte hans mjuka, hvitgula hår, men Anna erfor ingen glädje vid att se honom. Hon kände ett obestämdt groll stiga upp inom sig, ett groll mot allt och alla och främst emot Bob. Och midt under dessa känslor plågades hon af en egendomlig förnimmelse, att det öfver hela hennes egen tillvaro fanns något oklart. Hur hade det gått till egentligen, att hon kommit att bli maka och moder i just detta hem? Hon påminde sig den tid, då hon ännu var en ung flicka och fri; hon tyckte sig ännu kunna se världen i samma halfklara, smekande dagar som då. Hvarför är allt detta borta? tänkte hon. Och samtidigt föll det henne in: Hvad kan vara orsaken, att jag sitter och tänker på detta just nu?
I detsamma spratt hon till vid, att telefonklockan åter ringde. Hon trodde, att det var Bob som hade ångrat sig och tänkte komma hem till middagen. Det vore så likt honom. Fru Anna kände, att om han nu komme hem, skulle det vara henne en ännu större missräkning, än om han verkligen stannade borta. Hon gick motvilligt fram till telefonen och sade »Hallå» med en beräknadt likgiltig stämma, som hon själf fann besynnerlig.
Hon spratt till vid att höra en munter röst, som frågade:
»Är lilla frun vid dåligt humör?»
Det var Gösta Wickner, som talade, och Anna kände sig riktigt glad.
»Nej, hon var inte vid dåligt humör. Bara litet nervös.»
»Jaså. Bara det. Om han kunde få komma till middagen?»
»Tänk så tråkigt, att Bob inte var hemma.»
Gösta var inte enträgen, utan talade om att han kunde komma en annan gång.
Men fru Anna hade fått en idé, hvilken syntes gifva henne energi. Hon ville att Gösta skulle komma till middagen, fastän Bob inte var hemma. Hon bjöd honom med många glada ord och talade om, att de skulle ha roligt.
Gösta Wickner var inte svår att öfvertala. Men när fru Anna nu hängde upp telefonluren, hade hon hjärtklappning af nöje.
Hon skulle visa Bob . . .