Äktenskapets Komedi (1898)/10

←  IX.

Äktenskapets komedi av Gustaf af Geijerstam (1858-1909) X.

XI.  →

X.

I och för sig var det icke det ringaste märkvärdigt, att Gösta Wickner kom på middag hos herr och fru Flodins, fastän herrn i huset var borta. Det hade händt någon enstaka gång förut, och hvarken gästen eller värdfolket hade funnit något förvånande i detta.

Under den sista tiden hade dessutom det egendomliga inträffat, att både Bob och Anna kände sig allra bäst till mods de dagar, då de träffat samman med Gösta Wickner. Hans närvaro tycktes rent af jaga på flykten alla de fantasier, som stodo i samband med hans egen person, och förhållandet mellan de båda makarna kom sådana dagar tillbaka i sina gängor. De blefvo naturliga, harmoniska och varma mot hvarandra som förr. Ja, en afton när de följdes åt efter att ha superat ute med Gösta, hände det, att Bob hejdade Anna midt på gatan för att få gifva henne en kyss och därefter fortsatte sin väg, i det han i sitt hjärtas glädje sade:

»Det är ju ingenting Anna. Det är ju rakt ingenting.»

Detta gjorde också, att Gösta Wickner å sin sida nästan glömt, att han nägonsin gifvit Bob något förtroende angående sina ungdomskänslor för hans hustru. Ännu klarare var det, att Gösta icke hade och icke kunde hafva den svagaste aning om, att det fanns någon disharmoni mellan makarna. En gång hade han under den första veckan träffat Bob ensam och då hade han sagt: »Du kommer väl ihåg, hvad du lofvade, och inte berättar för din hustru?» »Hvilket?» sade Bob med en för honom ovanlig sinnesnärvaro. »Åh, naturligtvis det där, som jag berättade dig på juldagen.» »Inte ett ord! Jag har ju lofvat», svarade Bob utan att blinka. Och efter den stunden kände sig Gösta Wickner lugn. Ty när eljest sanningskära personer någon gång ljuga, sker det med en öfvertygelse, som ingen annan kan göra dem efter.

Gösta Wickner tog det därför mycket lugnt, att han skulle äta middag på tu man hand med fru Anna, och hon å sin sida skulle på det mest energiska sätt ha förnekat, att hon fann något särskildt i detta arrangemang, ifall någon hade frågat henne. I hemlighet fann hon dock just denna dag något särskildt däri. Hon fann något lockande i den tanken att på egen hand ha främmande, som Bob inte visste om. Han njöt af sin frihet, hvarför skulle då icke hon njuta af sin och begagna den? Fru Anna kände ett alldeles särskildt frihetsbegär genomströmma sig denna dag, och hon njöt i fulla drag af att hon endast hade sig själf att fråga till råds. Före middagen fick hon dessutom just ingen tid öfrig för att tänka. Först skulle Georg göras snygg, så skulle bordet dukas med bordlöpare och de vackraste glasen. Och sist skulle fru Anna göra sig själf fin.

Det tog allra mest tid. Ty hon skulle taga på sig en ny klädning, en grå åtsittande promenadklädning med väst och stora knappar. Fru Anna njöt aldrig så mycket af något, tyckte hon, som när hon hade en ny klädning. Hon kände sig så fin och ung som hela den nya, obegagnade dräkten. Allt gammalt, ledsamt och smått lades bort som den gamla dräkten, och hon själf var med ens ung och glad och hon tyckte, att lifvet log mot henne. Hon kände sig liksom flyttad tillbaka till sina egna flickdagar, när hon gick och drömde om, att något skulle hända. Hon fick lof att binda en medaljong om halsen med ett svart sammetsband. Ett smalt svart sammetsband, som bröt mot den mjälla hyn. I medaljongen satt Bobs porträtt, och fru Anna var så upprymd, att hon kysste smycket, innan hon band det om sin hals.

Med lätta spänstiga steg gick hon ut i salen, och där stod Gösta Wickner och smålog emot henne.

Fru Anna förstod inte hvarför, men hon kände, att hon blef röd af öfverraskning, endast därför att hon så plötsligt fick se sin gäst. Hon gick fram och skakade hans hand.

»Är ni redan kommen?»

Han såg sig belåten omkring på anordningarna.

»Här är ju fest. Och hvad ni är fin själf!»

Gösta Wickner hade gått och grubblat så smått på orsaken till den kyliga stämman han hört ropa hallå i telefonen. Han var beredd på någonting som var i olag, och i stället fann han raka motsatsen. Följden var, att han själf blef vid solskenshumör af allt detta solsken, som slog honom till mötes.

»Jag vill vara glad i dag», sade fru Anna. » Var så god.»

Hon tog gästens arm och förde honom till bordet. De skrattade båda, sade ett par ord om Bob och satte sig.

Det blef en munter middag, och en flaska vin kom fram ur buffeten. Ljusen voro tända i kronan och gardinerna nedrullade. När middagen var slut, följdes de åt in i Bobs rum, tände cigarretter och pratade som två muntra barn.

Situationen med denna middag på tu man hand var som sagdt icke ny. Men fru Anna kände sig i dag till mods som aldrig förr. Hon märkte, att Bob försvann ur hennes tankar, ju längre måltiden framskred, och hon blef allt lättare om hjärtat, när hon märkte det. På ett underligt, icke alls smärtsamt sätt gled han bort för henne, och hon fick intrycket, att Gösta och hon sutto hos sig själfva. Det var deras hem, och allt som hade varit, var borta och glömdt. Det hade aldrig händt. Hela lifvet hade varit dem en dröm, och nu voro de vakna. Allt detta kände hon lätt och underligt, nästan som en ny och stimulerande kroppsvärme, hvilken genomströmmade hela hennes varelse. Hon blef glad af att känna sig så lätt och fri, och hela hennes lilla människa strålade af ungdom.

Nar de följdes åt in i Bobs rum, var det hela så förtrollande bundet samman, att fru Anna skrattade högt åt sina egna tankar.

»Hvad skrattar ni åt?» sade Gösta Wickner.

Anna hade kommit att tänka på, att hon var så inne i sin fantasi, att hon skulle funnit det alldeles i sin ordning, om Gösta just då lagt armen om hennes lif och kysst henne till tack för maten. Detta kunde hon naturligtvis inte säga. Och därför tindrade hennes ögon dubbelt muntert, när hon svarade:

»Jo, vet ni, när jag såg er på ryggen, tyckte jag alldeles att ni såg ut som en äkta man.»

Fru Anna kände sig ett ögonblick på hal is. Men hon fick i detsamma en förmåga att manövrera, hvilken öfverraskade henne själf, och med en plötslig öfvergång blef hon allvarlig, klappade Gösta på axeln och sade:

»Det var riktigt snällt att ni kom. Jag var så sjuk efter sällskap i dag.»

Hon log vänligt och lugnt och stämningen flöt åter in i den glada, ljusa fåra, som knappast för ett ögonblick hade grumlats. Gösta Wickner var vid sitt bästa lynne, och han började berätta. Han berättade utmärkt, och han hade en humoristisk bon sens i sin uppfattning af människors förhållanden, som verkade välgörande på Anna. Hon tyckte, att alltsedan han kommit hade hon hvilat hela tiden. Orsaken härtill var helt enkelt, att Gösta Wickner var raka motsatsen till Bob. Här fanns ingen nervositet, icke denna mjuka ömhet, som alltid tiggde om svar. Här fanns ingenting öfverspändt, icke en atom af det otillfredsställda, som ständigt låg på lur hos Bob, så ofta han fått något att grubbla på. Gösta Wickner fick ibland något tillitsväckande öfver sin person, hvilket nästan kunde verka som värme, men icke desto mindre var hans förstånd städse vaket. Man skulle kunna säga, att han var på sin vakt mot sig själf. Han kunde säga en vänlighet, till och med visa sina vänner en godhet med precis afvägdt medvetande om, både hur mycket han sade, och hur långt han ville gå. Man hade af honom städse det intrycket, att han hade nog med sig själf och i sig själf. Och liksom detta kanske från början verkat allra mest både imponerande och tilldragande på Bob, så var det nu också detta samma som kom fru Anna att känna sig så nöjd i hans sällskap. Hon tyckte sig sitta och fullkomligt supa in styrka och själslugn genom att samtala med denne man, som var så viss på sig själf, och hvilkens jämvikt ingenting kunde rubba.

Innan fru Anna visste ordet af, hade hon börjat att tala med Gösta om Bob. Det kom alldeles oöfverlagdt, och hon blef nästan förskräckt, när hon hade börjat. Ty något dylikt hade aldrig förr ifrågakommit mellan henne och Bobs vän. Öfver hufvud hade fru Anna aldrig förut talat med någon om sin man, eller hvad hon kände för honom. Men Anna var nu denna afton i den sinnesstämning, då man finner allting naturligt och därför fortsatte hon att tala om Bob, just därför att Gösta ju mycket väl visste, hur mycket hon höll af honom. Hon aktade sig skickligt att vidröra något, som kunde gifva vid handen, hvad som egentligen sysselsatt dem båda på sista tiden. Men hon talade ändå så, att hon lättade sitt eget hjärta genom att gifva ett förtroende. Hon sade, att Bob var så lättrörd och vek och hade så lätt att komma ur jämvikt. Det minsta kunde uppröra honom, och blef han en gång upprörd af något, gick det öfver alla gränser.

Fru Anna berättade detaljer. Hon berättade dem på sitt lifliga sätt, och hon tillade:

»Förstår ni inte, hvad det kan bli tröttsamt, just när man håller af en människa?»

Medan fru Anna berättade allt detta, inträffade det märkvärdiga, att just som orden blefvo sagda, blef hon ännu mera lätt om hjärtat, än hvad hon förut hade känt sig. Och ju bättre hon blef till mods, desto lifligare tyckte hon sig hålla af sin och Bobs vän. Hon blef tacksam i sitt hjärta, därför att hon gaf honom förtjänsten af att något tungt liksom glidit bort från hennes synkrets. Så klart hon såg allting i afton. Så märkvärdigt klart.

Och för första gången kom den tanken tydligt och djärft för henne:

»Hvarför hade hon ingenting förstått den gången, då Bob först kom in i hennes värld och nästan genast tog hennes hjärta?»

Fru Anna tyckte, att det var underligt, att hon då ingenting hade sett. Snabbt, klart och med en hel värld i sitt följe gled denna tanke genom hennes hufvud. Den försvann så lätt som den kommit, och den jagades bort af ett leende, som var soligt och klart.

Men när Gösta reste sig upp för att gå, tyckte Anna, att hon inte på mycket, mycket länge varit så lycklig. Och hon skrattade själf, när hon sade:

»Tänk, att jag alldeles glömt Georg. Nu har han fått somna ensam».

Så gick Gösta Wickner, och fru Anna satte sig vid pianot. Hon spelade gamla stycken, som hon brukat spela, när hon ännu var en ung flicka, och hela lifvet lockade. Melodierna hade fått en ny klang, hvilken hon tyckte sig aldrig hafva hört förr. Hon önskade, att hon lärt sig sjunga, hon tyckte, att det inom henne låg dold en smula sångröst, för hvilken hon aldrig fått luft.

Då hörde fru Anna sin mans steg i tamburen, och plötsligt bröt hon af musiken och steg upp från pianot. Med en beklämmande känsla af undran märkte hon, att Bobs närvaro störde hennes glädje.