Äktenskapets Komedi (1898)/I-1

Äktenskapets komedi av Gustaf af Geijerstam (1858-1909) Inledning

II.  →

INLEDNING.

I.

Jag vill börja denna roman om ett äktenskap med att berätta en historia från den äkta mannens ungdom, och jag gör detta, därför att utan denna historia kan ingen förstå min hjältes egenheter och karakter. Hans lif upptogs som så många andras af striden mellan de krafter, hvilka sträfva att på en gång förvandla och bibehålla.

Robert Flodin hade som yngling ett rundt och jovialiskt ansikte, en röd och liflig färg, ett klingande skratt samt var full af muntra upptåg och historier. Hvart han kom, stod glädjen högt i tak, ja, glädjen nästan ville lyfta taket, när Bob Flodin kom med sina visor. Han var liten och rund äfven till figuren, och han kallades bland kamraterna i Upsala vanligen för lille Bob.

Det var bara hans ögon, som icke rätt ville stämma öfverens med hans i öfrigt glada yttre. Ty lille Bobs ögon voro sorgmodiga. Men det var mycket sällan, som någon lade märke till hans ögon. Dels tycka människor föga om att se, hvad som kan störa deras nöje. Dels kröpo de sorgmodiga ögonen alltid långt in i hufvudet på Bob, när han skrattade. Och detta skedde, som vi redan kunna fatta, ganska ofta.

Lille Bob talade icke alltid så mycket, men han såg så glad ut, att hans glädje smittade, och han sjöng visor, såsom ingen annan kunde det. Han sjöng gamla visor och nya visor, och alla visor han sjöng, blefvo nya, när han sjöng dem. Bob lade in hela sin oskyldiga själ i sina visor, och alla trumpna, kallhjärtade, tomma och torra människor blefvo glada som barn, när de hörde honom sjunga.

Om Bob öfverhufvud förstått sig på att draga fördel af andra människor, skulle han ha haft en guldgrufva i sina visor. De skulle ha öppnat för honom en lätt och lysande framtid, och rika och inflytelserika mäns dörrar skulle ha stått honom lika öppna som vänners hjärtan. Men lille Bob hade i stället en egenhet, hvilken aldrig lämnade honom. Han kunde icke vara sig själf annat än i kretsen af goda vänner, och det behöfdes bara, att en enda person kom till, hvilken han antingen icke kände, eller som föreföll honom i ringaste mån osympatisk eller endast främmande, så blef Bob helt enkelt tyst, och att sjunga var honom lika omöjligt som att tala hebreiska eller läsa upp Virgilius utantill. Bob sade, att han kom af sig, när en person, som verkade kyligt, fanns i rummet. Och hvad han menade med detta orakelspråk, kunde han aldrig förklara.

Att Bob icke var bland dem, som alltid förstå att välja sina vänner, kan man måhända tänka sig. Vissa drag i hans karakter vållade helt naturligt, att goda människor drogos till hans vänskap, på samma sätt som samhöriga kemiska element dragas till hvarandra. Det bör också sägas, att Bob ursprungligen hade nog fin instinkt för att förstå att skilja detta slags vänner från andra, med hvilka han kom i förbindelse. Men han var å andra sidan icke nog skarp i sin förmåga att skilja mellan ondt och godt. Bob förgyllde gärna i sin fantasi de människor, med hvilka han kom i beröring, och han såg dem i glansen af sina egna önskningar. Den hängifvenhet, han själf kände, gjorde honom blind, och han var länge outsägligt lycklig i sin illusion, att städse tro sig afhållen lika varmt, som han själf fäste sig vid andra.

Lille Bob hade emellertid en stor andlig svaghet, och det var blott alltför naturligt, att denna svaghet var den, hvilken städse orsakade honom de största lidanden. Bob gick nämligen i hemlighet och längtade efter, att någon människa skulle genomskåda honom och förstå, hurudan han själf egentligen var. Han var icke nöjd med, att kamraterna skrattade, så fort de fingo se honom, och applåderade honom, så ofta han sjöng. Lille Bob gick i sitt stilla sinne och tyckte, att det hos honom fanns äfven något annat än hans glädtighet, som kunde förtjäna att väcka människors intresse och sympati. Bob var nämligen i sitt inre full med tankar, och dessa voro icke alltid så glada som hans eget yttre. Det hände honom också ej sällan, att han utan att märka det öfverlämnade sig åt dessa tankar, och då kunde hans ansikte förändra sig, så att det nästan blef oigenkänneligt. »Hvad i guds namn är det åt Bob?» sade kamraterna. »Sitter du och drömmer?» Därpå uppmanades Bob att skoja upp sig och vara glad. Så skojade han upp sig och var glad. Och så var det ingen, som tänkte vidare på hela saken.

Men inom Bob växte småningom en förskräckelse öfver, att alla människor fordrade af honom, att han ständigt skulle vara glad. Djupt inom honom arbetade en annan människa än den, hvilken han visade världen. Denna människa kräfde att få lefva och komma till sin rätt. Dag och natt tyckte sig Bob kunna se hennes ansikte, så helt olika hans eget, mildt och drömmande, liksom betraktande honom med stora ögon, hvilka frågade, hvarför ingen ville möta deras blick. Denna syn förföljde honom, och den födde inom Bob en lidelse, hvilken blef starkare med hvarje dag, och aldrig lämnade honom nägon ro. Han måste förvärfva sig rätt att vara sig själf. Han måste tilltvinga sig denna rätt till hvarje pris. Han måste afkasta det ok, som hans egen munterhet lagt på hans skuldror. Ingen kunde någonsin ana, att medan skämtet lekte i hans mungipor, satt Bob i vännernas krets och grämde sig öfver den glädje han väckte. Han grämde sig däröfver så djupt, att han tyckte sig själf vara allas narr, och när någon sade åt honom: »Hederlige gamle Bob, hvad det är roligt att alltid se dig så glad!» skulle det ha varit Bob en outsäglig njutning, om han kunnat besluta sig för att slå vännen i ansiktet.

Detta kunde naturligtvis icke komma i fråga allra minst för en person af Bobs godmodiga karakter. I stället beslöt Bob att begagna sig af ett annat sätt, hvilket han ansåg för alltid borde göra honom hans lidande kvitt. Han beslöt att invänta ett lägligt tillfälle, och han trodde sig finna detta, när han tagit sin licentiatexamen, och kamraterna voro samlade till en fest för honom själf. Vid festen höllos tal och det första talet gällde naturligtvis dagens hjälte, som var Bob själf. Talaren prisade hans goda egenskaper i allmänhet, och tackade honom särskildt för att han alltid underhållit den värmande glädjeelden i kamratkretsen. Talaren, som var en af Bobs många vänner, gjorde detta med en sådan känsla och värme, att Bob blef rörd till tårar, och i glädjen skrattade han, så att han narrade hela sällskapet att skratta med. Men trots att talaren verkligen talade ur sitt hjärta och icke ett ögonblick dref gäck med Bob, tyckte denne ändå, att med detta tal blef han som spikad fast i egenskap af lustigkurre, och han vred sig af smärta, som om han varit korsfäst.

Men stämningen bland de andra var öfverströmmande munter, och det var som sagdt inte långt ifrån, att Bob alldeles hade glömt sin föresats. Stämningen var alldeles otroligt smittsam, kamraterna stodo med sina glas i handen, hållande tillbaka det skratt, hvilket de väntade, att Bob, så fort han öppnade munnen, skulle framkalla, och mot sin vilja var Bob så rifven med af ögonblickets stämning att föga fattades i, att han gjort kamraterna till viljes och spelat den roll, alla fordrade af honom, äfven nu. Men med ens kände han som ett hugg i bröstet. Det föreföll honom, att om han ej talade nu, skulle han aldrig kunna göra sig kvitt den mara, hvilken tryckte hans bröst. Han såg framför sig som bilden af ett allvarligt, sorgmodigt ansikte med stora, bedjande ögon, och han tyckte, att hans eget ansikte borde ha förändrat sig och tagit utseende efter detta andra, som endast han kunde se. Under inflytande af denna förnimmelse slog Bob ned sina ögon, så att han endast kunde se den hvita duken, sin egen servett och några glas, som stodo närmast. Hans hela människa blef i en hast förändrad, hans röst blef en annan, hans uttryckssätt blef nytt. De drastiska orden lågo icke längre på hans läppar, och hans ton var icke högröstad eller skrikande. Han talade i stället så lågt, att det ofrivilligt blef tyst omkring honom, så tyst, att den låga stämman klingade nästan hemskt. Medan han talade, vågade han icke se upp. Han inbillade sig, att han stod i mörkret, och att ingen kunde se hans ansikte, och han höjde icke rösten. Han behöfde det icke heller. Ty tystnaden växte med hans ord och tycktes fylla rummet, där den låga stämman ljöd, som om en människa talat ut sina innersta tankar ensam med sig själf.

»När jag nu skall tacka er med ett tal», började lille Bob, »tacka er för ungdomsärens vänskap och den tid, hvilken nu är förbi, då väntar ni er allesammans, att jag ska’ säga något roligt. Men jag tänker icke göra det. Och orsaken är den, att jag inte har något roligt att säga er. Om jag letar inom mig själf aldrig så väl, kan jag inte finna, hvar det roliga sitter. Och när jag är ensam, skrattar jag inte.

»Den lyckliga människan, det är den, som kan le i sin ensamhet åt alla och allt, hvad i lifvet är, le just i fullhetskänslan af, att hans eget lif är så rikt. Det kan jag inte, mina vänner, men ni får därför inte tro, att jag jag aldrig har kunnat det.

»Det fanns en tid, när det lyste solljus inom mig, och jag trampade min väg så spänstigt och lätt, som skulle ingenting kunna göra mig trött. Det var under den tiden, ni första gången såg mig glad, och jag smittade er med min glädje.

»Sedan dess har jag blifvit en annan, och hvad som förändrat mig, kan jag icke säga, helt enkelt emedan jag icke vet det själf. Kanhända kom denna förändring den dag, då jag började se, att lifvet rymde så oändligt mycken sorg. Kanhända fick jag då skrupler öfver min egen glädje, och kanhända hafva dessa skrupler förmörkat mitt eget inre. Om allt detta vet jag ännu mycket litet.

»Jag vet endast, att det kom en dag, då jag kände det så besynnerligt, att ni alla gick och sade åt mig, att jag var glad, och då ert skratt skorrade så besynnerligt i mina öron. Mitt eget skorrade ännu mera besynnerligt. Ibland kunde det rent af göra ondt, när jag hörde det själf. Men just att ni voro så glada åt min munterhet, tvingade mig att fortsätta. Jag ville icke undvara er vänlighet, och jag kände, att jag mäste undvara den, om jag någon gång icke roade er. På så sätt fortsatte jag att roa er, och — skall jag erkänna det? — i samma ögonblick som glädjen blef mig ett tvång, började jag känna groll mot eder, som pålade mig det. Kan ni tänka er, att ofta medan jag suttit ibland er och sjungit mina visor och berättat mina historier, har jag känt lust att bryta af alltsammans, krossa karaffer och glas och skrika högt af smärta för att bringa eder att säga bara de orden:

»Men Bob! Hvad har händt dig?»

»Ser ni, det har icke händt mig något annat, än att glädjen inom mig dött, och endast lefver ett skenlif. Det är ingenting att tala om. Men jag vet, att om jag icke hade sagt eder detta nu, skulle jag aldrig blifvit mig själf igen.

»Och därför säger jag eder nu sanningen. Och den lyder så här:

»Jag är en ensam, sorgmodig och vänsjuk varelse. Jag håller af er alla, icke därför att ni lett åt mina pajasupptåg, utan i trots däraf. Jag håller af er, därför att ni varit de första människor, hvilkas händer jag tryckt, när jag kommit ut i lifvet. Jag håller af er, därför att det ibland faller mig in, att hvar och en af eder har en sjuk punkt, hvilken blöder inåt, såsom fallet är med mig. Skillnaden är kanske bara, att ingen fallit på den idén att yppa detta, ingen mer än jag, som är den gladaste af oss alla. Ni har sagt mig det så ofta, att jag väl måste tro, att åtminstone något däraf måtte vara sant. Men är det sant, då ber jag Gud bevara oss alla.»

Bob teg en stund, Så såg han frimodigt upp och fortsatte:

»Det lär väl vara så, att alla människor hysa en viss blygsel inför hvarandra. Hos mig måtte denna blygsel ha varit medfödd. Ty jag har aldrig talat öppet förrän i dag. Jag har sagt er hvarför, redan i det som är sagdt. Och ni vet det nog själfva, om ni tänker efter, fastän kanske ingen förut fäst sig vidare vid det. Jag har tegat, därför att så fort jag icke skämtat, har jag mött främmande och förvånade blickar. Då har jag slagit in i min gamla ton, för att jag skulle komma därhän att känna mig hemma.

»Att känna mig hemma på jorden! Det är ju det högsta och det största. Men jag har icke vunnit mitt mål. Jag har endast blifvit allt mera främmande. Jag har blygts i den grad att tala om mig själf, att äfven när jag försökt det, har det endast blifvit halfva sanningar.

»Till och med nu känner jag, att jag långt ifrån är i stånd att säga er allt.

»Är det måhända på samma sätt med oss alla?

»Nu vill jag emellertid försöka att lofva er en sak, nämligen, att jag aldrig mera skall visa eder ett leende ansikte, när min själ är sorgsen. Jag skall icke vara så falsk, som jag bekänner mig hafva varit, att jag kommer till er med leendet på läpparna för att tillnarra mig en vänskap, som mitt hjärta icke kan ernå, när det är sorgset och tungt. Jag skall icke längre ljuga mig till era goda ord eller kamratlika handslag.

»Jag skall visa mig, sådan jag är, och jag skall aldrig ångra, att jag i dag fått kraft att kläda mig af inför mina likar.»

Så talade lille Bob, och hans skål blef drucken under tystnad och utan hurrarop. Han satt kvällen ut med fuktiga ögon bland sina vänner, och han kände sig för första gången på åratal som en fri man.