Åt dig, du obemärkta dygd,
Jag vill mitt hjerta viga
Till ett Bersaba, i hvars skygd
De fromma suckar stiga
Mot himlen opp, likt Englars här,
Hvars himmelsstege bönen är.
Det Godas Engel, hör mig till!
Ej mig du öfvergifve!
”Den främst bland eder vara vill,
Den ytterste han blifve!”
Så Herren sagt. Inom min själ
Må jag hans lära minnas väl!
Inom mitt barndomstjäll din frid
Så skön från späda åren
Jag fann, när bönen, englablid,
Först brann i kärlekståren.
På lifvets bana, utom dig,
Kan vandrarn lätt förirra sig.
Den drömda borg, hvari han står
Och ser kring jord och hafven,
Skall grusas sakta, år från år,
Och bli — den stilla grafven,
Der Tidens hand så kallt, så fort,
Slår ner hvar bräcklig äreport.
Hur’ osäll den, i tidens elf,
I spegeln af Guds rike,
Blott skådar bilden af sig sjelf,
Men ej sin bror, sin like!
Snart eller sent hans egen barm,
Som vintrens hed, blir kall och arm.
Hell dig, du själens nattviol
I Herrans blomstergårdar,
Ber Kärleken, Guds andesol,
Ditt lif i skuggan vårdar!
Min själ, vid aftonstjernans glans,
Infläte dig i dödens krans!
