Ditt unga hjerta i Naturens lära,
Afspeglande den höga Fadrens ära,
Tror på en Gud; likväl från honom skild,
Du ser — blott återskenet af hans bild.
På fästets hvalf, när nattens stjernor brinna,
Från verld till verld, du ville Herran finna;
Du hor hans röst i vårens milda sus,
Du ser hans blick i morgonsolens ljus.
Du hör med fröjd de glada sångarljuden
Från moln till moln, när, klädd i blomsterskruden,
En tyst församling uppå kullen står,
Och vällukt, som en suck, till himlen går.
Så öppnar tidigt för din själ Naturen
Guds första ordbok, ner till stoftet buren;
Men snart du längtar, uppå sorgens jord,
Att skåda få ett högre andans ord.
I nattlig däld går vilseförda anden:
En stjerna ler långt bort i österlanden,
Vid solens uppgång evigt morgonklar:
I Skriftens ord du hennes tydning har.
En förebild är åt din själ förunnad:
Naturens lag, i hjertats djup förkunnad,
Men skymd alltmer för verldens skumma blick,
Af Evangelii ljus förklaring fick.
Gläds, fromma hjerta! När du tror och hoppas
En evig vår af fridens liljor knoppas.
Gläds, Jesu Kärlek är den sol, som ler
Ur sorgens moln, när vid hans kors du ber.
Gläds, ödmjukhet! Din ringhet ej förglömme,
Att adlad genom Jesu efterdöme
Du blef en gång. Med Trones rika skatt
Du äger Gud i qvalomtöcknad natt.
Nu i den själ, som Kärleken dig gifvit,
Sitt löftesord religionen skrifvit,
När höstens kulna vind på grafvens gård
Elegiskt slår förgängelsens accord.
En inre röst, som intet ljud kan härma,
Odödlig längtan, barnslig kärleksvärma
Då hviska i din själ: ”Jag ej förgår!”
Och Jesus, Jesus blott, din suck förstår.
