Östgötalagen med förklaringar/Kristnobalk

←  Förord

Östgötalagen med förklaringar av Alex O. Freudenthal Kristnu balkær

Kunungx eþzsöre  →

Hær byrias östgöta laghbok, först kristnu balkær^[1], i hanum tælias flokka^[2] ælliuo ok tiughu.

I. Um huru kirkiu skal byria.

Kununger latær kirkiu byria, böndær til lukins^[3] gæra. Nu er kirkia giorþ, þa skal skötninga^[4] til kirkiu giua, þæt ær tolf þynia^[5] sæþe^[6] a halfnaþa træþe^[7] ok tolf lassa æng. Þa skal köpa bökær ok mæssu klæþe^[8], kalk ok klokkor ok skruþ allan, þæn sum hialpa skal mæþ manne i hem ok ur heme, baþe kuikum ok döþum, þæt skal alt sokn^[9] kusta.

II. Um huru biskupe skal buþ fa ælla hanum gingærþ^[10] gæra.

Siþan skal biskupe buþ fa; han skal i sokn koma mæþ mannum tolf ok sialuær han þrættande. Þrim borþum æru böndær hanum skyldughir uppi at halda ok þrea markær hanum firi uixl giua. Þa skulu böndær hanum þriggia þynia öl gæra ok þrea spæn^[11] huetis ok en þyn rugh ok en þyn biug, þæt skal han haua til sins borzs, ok fiura þyni hæsta korn ok þær mæþ tu las foþær ok þry pund mæþ smör ok fiughur pund mæþ flæsk ok et marka nöt^[12] ok tolf höns, ok kombær han egh a þöm dagh, sum han ma æta köt a ælla smör, þa gærin^[13] böndær hanum sua manga fiska firi þæn annan kustin ok uarin liþughe, ok et halft pund mæþ uax. §. 1. Nu þa biskupær will kirkiu uighia, þa skal han fa manaþa buþ firi sik^[14] ok sighia sokninne a huat dagh han kombær a, ok þæn kostin þa förin böndær a kirkiu bol mote hanum. §. 2. Skötninga alla, þa sum um uixla dagh giuas, þa skulu præste til föþu ligia. Alla þa, sum siþan giuas, ær kirkia ær uighþ, þa a þæn^[15] uald, sum giuær, huat han uill hældær, giua præste til föþu ælla kirkiu til skruz.

III. Um præstær ælla kirkia dela um skötninga innan hæfþa^[16].

Nu dele præstær ok kirkia um skötninga innan hæfþa, Sida:Östgötalagen med förklaringar (Freudenthal 1895).pdf/13 Sida:Östgötalagen med förklaringar (Freudenthal 1895).pdf/14 Sida:Östgötalagen med förklaringar (Freudenthal 1895).pdf/15 Sida:Östgötalagen med förklaringar (Freudenthal 1895).pdf/16 Sida:Östgötalagen med förklaringar (Freudenthal 1895).pdf/17 Sida:Östgötalagen med förklaringar (Freudenthal 1895).pdf/18 Sida:Östgötalagen med förklaringar (Freudenthal 1895).pdf/19 Sida:Östgötalagen med förklaringar (Freudenthal 1895).pdf/20 Sida:Östgötalagen med förklaringar (Freudenthal 1895).pdf/21 Sida:Östgötalagen med förklaringar (Freudenthal 1895).pdf/22 Sida:Östgötalagen med förklaringar (Freudenthal 1895).pdf/23 Sida:Östgötalagen med förklaringar (Freudenthal 1895).pdf/24 Sida:Östgötalagen med förklaringar (Freudenthal 1895).pdf/25 Sida:Östgötalagen med förklaringar (Freudenthal 1895).pdf/26 Sida:Östgötalagen med förklaringar (Freudenthal 1895).pdf/27 Sida:Östgötalagen med förklaringar (Freudenthal 1895).pdf/29 Sida:Östgötalagen med förklaringar (Freudenthal 1895).pdf/31 Sida:Östgötalagen med förklaringar (Freudenthal 1895).pdf/33 Sida:Östgötalagen med förklaringar (Freudenthal 1895).pdf/34 Sida:Östgötalagen med förklaringar (Freudenthal 1895).pdf/35 Sida:Östgötalagen med förklaringar (Freudenthal 1895).pdf/37 offærs ok til lius æn tua örtughær. Ok gangær husfru i kirkiu æfter barn sit ælla bonda sin, þa gæri ok tua örtughær baþe til offærs ok til lius i huarre kirkiu gangunne. Þa a præstær hana i kirkiu leþa; will egh præstær hana i kirkiu leþa, böte firi þrea markær: mark bonda kununna, tua markær biskupinum.

---

1. Balkær (i äldre o. yngre VGL äfven bolker) m. 1) Balk, bjälke; detta ord brukas bildvis i flere bemärkelser till betecknande af något större sammanhängande helt, likasom bjälken i motsats till smärre trästycken. Däraf 2) fortsättning l. inbegrepp af sammanhängande ämnen, såsom hvad i lagen angår kyrkväsendet, arf o. s. v. Fastän de så kallade balkarna äro delar af lagböckerna, ligger dock icke i ordet b. ursprungligen begreppet del; t. ex. kyrkbalken har icke sitt namn däraf, att den är en del af lagboken, utan däraf, att detta stycke af lagen är ett helt, som innefattar hvad som angår kyrkan (Ob.).
2. Flokkær, flukker (isl. flokkr) m, 1) Flock, sällskap (af fem personer enl. Sn. Edda, jfr BB 8 § 4). 2) Samlade anteckningar; Vigers flockar, som nämnas i företalet till Uplandslagen, beteckna samlingar, som antogos vara från Vigers tid och åtminstone började af honom, men sannolikt ursprongligen haft sitt namn (jfr isl flokkr: ett kort poem) däraf, att de bestått af korta rättssatser, framstälda i poetisk form, af hvilken ursprungliga form många spår finnas i de sedermera med prosaiska tillsatser alt mera tillökta skriftliga anteckningar, som legat till grand för de slutligen utarbetade lagböckerna, jfr Schlyter: Om Sveriges äldsta indelning i landskap s. 62—66. 3) Kapitel i lagböckerna (Ordb.).
3. Lukins tar Schlyter i gloss. till ÖGl. som genitivus (i st. f. luksins) af luk l. lok n. slut, fullbordan, jfr isl. uttr. til loka (gen. pl), men då i älsta svenskan bortfall af genitivändelsen s framför suffigerade artikeln är ovanligt, är det otvifvelaktigt med rätta, som han i Ordb. uppfattar det såsom genit. af ntr. part. pret. af st. vb. luka, lök, lukin: sluta, tillsluta. I hvartdera fallet blir betydelsen: till slut (eg. i senare: till dess att det är slutadt).
4. Skötning f. Gåfva af jord; af sköta: förrätta en symbolisk öfverlåtelse af jord sålunda, att den, som afhände sig jordegendomen, lade litet därifrån tagen jord i en flik (sköt, isl. skaut) af mottagarens kappa. Se härom Amira: Altschw. Oblig.recht s. 512 ff.
5. Þyn, pl. -ir, gen. sg. & pl. þynja, m. Tunna; äfven tunna fins i fsv. med motsvarigheter i öfriga germ. språk, men är alldeles icke besläktadt med þyn, hvilket blott är fsv. „Det förefaller nästan som kunde þyn sammanhänga med adj. þunner“ säger Rydqvist: Sv. Spr. L. IV 298.
6. Sæþe n. 1) Säd. 2) Jorden, på hvilken säden växer (i båda bet. = sæþ f., hvilket ock betyder utsäde).
7. Halfnaþa træþe l. half træþe n. Sådant åkerbruk, att halfva åkern besås och andra hälften ligger i träde, således tolf þynia sæþe a halfnaþa træþe: åkerjord, på hvars ena hälft 12 tunnor säd kunna sås, under det att den andra ligger i träde.
8. Klæþe (isl. klæði) n. är en neutral ja-stam, afledd från ett i nordiska språk icke återfunnet, men i ags. befintligt cláð kläde (Hellquist i Arkiv VII s. 32). I sing. betyder klæþe ylletyg, kläde, i plur. kläder. Nysvenskan skiljer mellan pluralformerna kläden ɔ: flere slag af kläde och kläder, hvilket gjorts till plur. tantum.
9. Sokn (jfr vb. sökia) f. 1) Sökande. 2) Socken d. v. s. det område l. distrikt hvars innebyggare besöka samma kyrka.
10. Gingærþ, gengærþ f. Sammanskott af lifsmedel till konungen, biskopen l. konungens länsman under deras resor.
11. Spandær l. span, pl. spæn, m. Spann, ett målkärl, innehållande 1⁄2 tunna (dock olika på olika orter), sedan i allmänhet ett kärl att bära i handen.
12. Nöt af en marks värde. Mark f. 1) Mark d. ä. skålpund. 2) Mark, myntsort. Ursprungligen voro dessa båda lika i värde, ty de ädla metallerna vägdes förr än de präglades, men genom myntets fortgående försämring uppstod en större skillnad dem emellan. I ÖGl. talas om mark silfs, som var lika med 2 markær pænninga och mark vaþmala d. v. s. så många alnar vadmal, som efter en bestämd taxa motsvarade värdet af en mark silfver (därtill fordrades 96 alnar jfr DrB 16: 2). Marken delades i 8 örær och hvar öre i 3 örtughar, hvar örtugh i 16 pænningar i Götalandskapen, 8 i Svealandskapen. Före medlet af 1300-talet var penningen det enda mynt, som präglades i Sverge; första markstycket slogs år 1536, det första guldmynt 1568.
13. Gærin 3 pl. pres. konj. af gæra: göra, erlägga, gifva. I fsv., dock icke i ä. VGl., förekommer i 3 plur. af såväl pres. som pret. konj. ändelsen -in, motsvarande got. -aina, -eina, men i västnordiska språkgruppen (isl. och fno.) -i; fsv. står således här på en äldre ståndpunkt än systerspråken. Jfr Bugge i Antiqv. Tidskr. för Sverige V 23ff., Kock: Fornsv. ljudlära s. 509, Noreen i Pauls Grundriss I 517.
14. Öfvers. sända bud om sin ankomst en månad förut.
15. Þæn (isl. þann) nytjas såsom nominativ, men är egentligen ack. sing. maskul. Den ursprungliga nom. sg. m. sar l. sa förekommer i fsv. blott i VGl.; þa (r. 9, 10) är nom. pl. f. med apokoperadt r, således = þar, äfven þær. Apokope af r är i ÖGl. vanligt ej blott i detta ord.
16. 14. Hæfþ, gen. hæfþa(r) f.