Om Sveriges äldsta indelning i landskap/Om Sveriges äldsta indelning i landskap

←  Förord

Om Sveriges äldsta indelning i landskap av C. J. Schlyter Om Sveriges äldsta indelning i landskap

Tillägg och rättelser  →

Det var inom Sveriges forna landskap, hvart för sig, som våra förfäders rättsförfattning först utvecklade sig, och bildade särskilda landskapslagar, hvilka, bevarande sin sjelfständighet och sitt egendomliga lynne, öfvergingo i skrift på en tid, då af de särskilda landskapen, eller ursprungligen små riken, längesedan hade upkommit ett helt. Jag vill derför först i detta Capitel taga i betraktande de särskilda landskapen, samt visa huru dessa delar sammansmälte till ett helt, och likväl hvar inom sig utbildade en rättsförfattning, hvaraf landskapslagarne upkommo; och sedan skall jag i följande Capitlet företaga en allmän granskning af landskaps- och stadslagarne, samt vidare framställa hufvadmomenterna af lagstiftningens fortgång, intill tidpunkter af vår nu gällande allmänna lag.

Jag börjar med samma anmärkning, som uptager de första raderna af Christoffers Landslag: Sveriges rike är, af hedna verld, sammankommet af Svea land och Göta, d. ä. af Svearnes och Götarnes land. Det folk som nu bebor vårt land, har nemligen sammansmält af två särskilda, ehuru sinsemellan beslägtade folk, Svear och Götar (ej Göter, ännu mindre Göther). Jag förutsätter såsom af historien bekanta, de anledningar man har att antaga, att den Götiska folkstammen, som af ålder haft sitt hufvudsäte söder om skogarne Tiveden och Kolmorden, varit bosatt i Sverige, innan de med Oden invandrande Svearne anlände. Väl synes det mig sannolikt, att det i det öfra Sverige bosatta folk, öfver hvilket Gylfe vid Odens ankomst säges hafva herrskat, äfven varit en stam af Sveafolket; men då vi ej känna något af dess historia och rättsförfattning, kan det ej här komma i beräkning. Det är med afseende på detta förhållande, som vi först vilja vända våra blickar på Götarnes land, ursprungligen ett från Svearnes särskildt rike, ehuru så väl af Götarnes som Svearnes rike snart upkommo flera smärre riken, hvilka efterhand kommo under Upsala konungs välde, så att hela Sverige lydde under en konung, långt förr än christendomen i Olof Skötkonungs tid fick fast fot i landet. Hufvudsätet för det Götiska riket, den plats hvaräst den Götiska folkstammen först satt sig ned, och hvarifrån den vidare utspridt sig söder om de förutnämnda stora skogarne, var Vestergötland, som med skäl kan anses som den äldsta hedniska kulturens vagga i vårt land, likasom det är den stadgade christendomens. Hvad det af Yngve upbyggda Upsala tempel var för Svearne, det var för Götarne det åt Thor helgade, med 100 afgudabilder försedda, och kort före christendomens införande af Hakon Jarl plundrade templet i Gudhem. Ett spår deraf, att Vestergötland varit Götarnes äldsta bostad i Sverige, förekommer ännu i Vestgötalagen, der Vestgötarnes allmänna landsting kallas aldra göta þing, d. ä. alla Götars ting, likasom Svearnes allmänna ting, enligt Sturleson, kallats þing allra Svia. Sedan Östergötland genom kolonier från Vestergötland hunnit så befolkas, att det kunde bli ett landskap för sig sjelft, fick det ock sitt särskilda allmänna ting, som, åtminstone i en senare tid, kallades Lionga þing, och troligen hölls i Linköping (Lionga köpunger); men Vestgötarnes ting bibehöll sitt ursprungliga namn af alla Götars ting, ännu sedan verkligheten ej mera svarade emot namnet. Hvad det, efter Östergötlands bebyggande, sedermera så kallade Vestra Götlands område och gränsor beträffar, äro vi genom Vestgötalagen i tillfälle att ganska noga bestämma dem. Till Vestergötland räknas nu 31 härad, hvaraf 15 utgöra Mariestads eller Skaraborgs Län, nämligen Vadsbo, Kinne, Kinnefjerdings, Kåkinds, Valla, Gudhems, Vartofta, Frökinds, Vilske, Skånings, Laske, Barne, Kållands, Åse och Viste härad; 13 utgöra Venersborgs eller Elfsborgs Län, neml. Vene, Flundre, Bjärke, Ale, Vätle, Bållebygds, Marks, Kinds, Ås, Redvägs, Vedens, Gäsene och Kullings härad; och 3 äro nu med det genom Roeskildska freden till Sverige vunna Bohuslän förenade till ett Län, nämligen Säfvedals och Askims härad samt ön Hisingen. Alla dessa delar igenfinnas äfven i det gamla Vestergötland, enligt de tvänne till Vestgötalagen hörande stycken om den så kallade tinglotten, och om Vestergötlands kyrkor; likväl så, att Kinnefjerding, som först i senare tider blifvit skildt från Kinnehärad, jämte detta är inbegripet under namnet Kindahærad; för Alehärad förekomma två namn, Alir och Als hærad, hvaraf det förra troligen beteknar norra, och det senare södra delen af det nuvarande Alehärad; Vätlehärad och de tre numera med Bohuslän förenade häraden nämnas särskildt i förtekningen på antalet af Vestergötlands kyrkor, men äro i stycket om tinglotten innefattade i den gemensamma benämningen Utlandin; i hvilket afseende det är märkvärdigt, att likasom dessa 4 på vänstra eller södra sidan af Götaälf belägna härad fordom varit med ett gemensamt namn kallade Utland, så hafva ännu de 4 på högra eller norra sidan om älfven, och söder om Uddevalla belägna härad, som jämte de derutanför liggande stora öarne Oroust och Tjörn utgöra sydligaste delen af Bohuslän, namnet Inland; hvaraf man synes kunna draga den slutsats, att Inland, äfven så väl som Utland, ursprungligen blifvit befolkadt af Vestgötar, och sålunda hört till Sverige på en tid, då den nordligare delen af Bohuslän, den fordom så kallade Viken, hvars 4 nordligaste härad ännu förvara namnet Norrviken likasom de 5 sydligare Sunnarviken, ännu hörde till Norrige K. Erik Emundsson utsträckte Vestergötlands gränsor ända till Svinesund, eller den nuvarande Norska gränsen, och satte en Jarl öfver hela det nuvarande Bohuslän; men Harald Hårfager lade snart detta land under sig^[1]. Denna besittning hade dock föga varaktighet; ty detta land hade redan länge åter varit under Svea-konungens välde, då Olof den Helige å nyo förenade det med Norrige^[2], hvaraf det ock utgjort en del alltifrån K. Emund slemmes tid, då vid det bekanta mötet med Norska och Danska Konungarne, en sådan rågång emellan rikena utstakades, att den i Göteborgsskären belägna lilla ön Danaholmen blef en gränsort för alla tre rikena, och Halland, Skåne och Bleking från Sverige afsöndrades; hvarigenom således icke allenast Viken, utan ock de troligtvis ursprungligen till Vestergötland hörande Inlanden, blefvo derifrån skilda. Vare härmed huru som hälst, så hörde Inlanden ej till Vestergötland på den tid, från hvilken vi hafva Vestgötalagen. Jag har sagt att samma härad som nu för tiden, äfven vid nämnda tid hörde till Vestergötland. Detta landskaps östliga gräns utgjordes ock då som nu af skogen Tiveden och sjön Vettern; den sydliga gränsen, som finnes utstakad i bihanget till Vestgötalagen, är ock densamma som nu, utom det att denna gräns äfven innesluter det till Småland hörande Mohärad. Att detta härad i judicielt afseende varit såsom ett bihang förenadt med Vestergötland, likasom flera Småländska härad varit förenade med Östergötland, kan slutas icke blott af nämnda gränsförtekning, utan äfven deraf att, enligt en till Vestgötalagen hörande antekning (IV. 20: 4.), Vestgöta lagman hade att upbära en så kallad landskyld af detta härad, utgörande 50 nötkreatur hvart fjerde år. Men just detta särskilda stadgande bevisar ock att Mohärad icke var någon del af det egentliga Vestergötland; hvilket man äfven kan sluta deraf, att detta härad ej hade någon del i den förutnämnda tinglotten, likasom Mohärad ännu utgör en del af Småland, och ej af Vestergötland. Det är derför sannolikt, att Mohärad är en koloni af den troligen från Götarne skilda folkstam, som först nedsatt sig i Värend, och derifrån spridt sina små kolonier i det ännu så kallade Småland, om hvilket jag i det följande skall tala. Men att Mohärad först erhållit christna lärare och prester från Vestergötland, likasom en stor del af det öfriga Småland från Östergötland, kan man sluta deraf, att redan Vestgötalagen i förtekningen på antalet af Vestergötlands kyrkor räknar detta härad till Vestergötland, likasom det ännu hör till Skara stift; och troligen har denna omständighet gifvit anledning dertill, att Mohärad äfven i judicielt hänseende förenat sig med Vestergötland. På norra sidan var det forna Vestergötland i så måtto vidsträcktare än det närvarande, att det förra äfven innefattade Dalsland, eller rättare sagdt, den då bebyggda delen af Dalsland, hvilket landskap derför i Christ. LL. BB. 23. kallas dal i væstergötland, och ännu är förenadt till ett län med en del af sistnämnda landskap. Då Erik Emundsson hade bemägtigat sig Vermland och Viken, och Harald Hårfager sedan lade under sig dessa landskap, bemägtigade Harald sig tillika allt landet vester om Venern, eller Dalsland^[3]. Troligen kom dock Dalsland lika snart som Viken åter under Svenskt välde, men det kom ej, såsom denna, tillbaka till Norrige, ehuru, i K. Stenkils tid, Magnus Barfot, på den grund att ”Götaälf fordom hade skilt Norriges och Svea konungars riken, och sedan Venern till Vermland,” gjorde anspråk på ”all den bygd som låg vester om Venern till Vermland, nemligen Sundal och Nordal, Vear (Vedbo) och Vardyniar (förmodligen Valbo) och alla marker som dertill höra (hvarunder troligen Tösbo härad var inbegripet); men detta land hade då lång tid legat under Svea konungs välde, och i afseende på utskylder räknats till Vestergötland; och Markamän (d. ä. Dalboarne) ville då vara som förr under Svea konung”^[4]. Dalsland förblef således förenadt med Vestergötland, och förekommer såsom sådant i Vestgötalagen. I det till denna lag hörande stycket om tinglott nämnas Nordals och Vedbo härad, samt alt Syndal, hvarvid ordet alt troligen skall utmärka att här menas ej blott det egentliga Sundals härad, utan äfven det söder om Vedbo belägna Valbo härad; men här nämnes, likasom i Sturlesons nyss anförda berättelse, icke det till Vermland gränsande Täsbo härad. Deremot i förtekningen på Vestergötlands gränsorter förekomma två särskilda rågångar, som innesluta Sundals och Nordals samt Tösbo härad, men Valbo och Vedbo härad äro här uteslutna. Den första rågången börjar nämligen vid Surtubærgh nära Venersborg; följer först Dalslands sydliga gräns mot Vestergötland och Bohuslän, går sedan upför Tronemosse emellan Sundals och Valbo härad, och genom sjöarne Örsjön och Näsöl i Nordals härad, samt följer slutligen Hjerterudssunden, på Nordals härads nordliga gräns, till Venern. Denna förtekning, som sålunda innesluter Sundals och Nordals härad, med undantag af deras vestligaste del, utmärker troligen Dalslands äldsta gräns, på en tid då det vester om denna gräns belägna landet endast utgjordes af öde skogar. Namnen Nerdal och Sandal vitna ock att derna trakt innefattar hela det ursprungliga Dalsland. Den andra förtekningen börjar i Venern nära det ställe der den förra slutar, eller vid en liten ö benämnd Putnholmen; nämner dernäst Tiærnagli (en gård nu kallad Tjärkilen), följer sedan sjön Ånimmen samt Ånims och Tisleskogarne (nu socknar med samma namn), och går slutligen åter ned i Venern vid Hjordshus, eller det nuvarande Åmål. Denna rågång innesluter således Tösbo härad, med undantag af den vestligaste, då troligen, likasom det dertill gränsande Vedbo härad, ännu obebyggda delen. Båda dessa förtekningar äro således otvifvelaktigt äldre än stycket om tinglott, der, såsom förut är anmärkt, Vedbo härad uttryckligen nämnes, och derför under benämningen alt Syndal troligen äfven inbegripes Valbo härad. Met hvarför Tösbo härad här ej nämnes, torde svårligen kunna förklaras, om ej orsaken är den, att då Skåningshäradsboarne blifvit berättigade att taga Nordalshäradsboarnes lott, af det skäl, att de förre skulle kraka ok flaka mariu kirkiu i skarum (d. ä. upsätta takresning och lägga spåntak på denna kyrka), så har det aflägsnare och troligen senare tillkomna Täsbo härad ej kommit att få någon lott. Ännu besynnerligare är det, att i förtekningen på antalet af Vestergötländs kyrkor intet af Dalslands härad nämnes, ehuru detta landskap tillika med Vermland hörde till Skara Biskopsdöme, till dess de i senare tider erhöllo en egen Superintendent, och slutligen Biskop. Endast i en yngre handskrift, der antalet af kyrkor i Vermland och Dal upgifves, nämnes af Dalsland Nordals och Tösbo härad. Troligen härrör dock detta endast af en skrifvares vårdslöshet.

Innan jag lemnar Vestergötland, vill jag anmärka en omständighet, hvari denna Götarnes äldsta bygd i vårt land har, i anseende till sin författning, en märklig likhet med Svearnes. Likasom nemligen Upland, om ej från K. Anes tid, åtminstone, om Ynglinga-Sagan skall hafva någon trovärdighet, före Ingiald Illrådes, var indeladt i 3 hufvuddelar (folkland), som ursprungligen hade lika många konungar, men i senare tider hade till öfverhufvud hvar sin konungens ämbetsman, benämnd folklands hærra, så var Vestergötland, åtminstone i 13:de århundradet, indeladt i 8 så kallade bo, hvartdera innehålande flera härad (utom Vadsbo, som utgjordes af det stora härad, hvars namn ännu förvarar minnet af denna inrättning)^[5], och troligen utgörande ett län, hvilket innehades af en konungens ämbetsman, som bodde på ett inom ett sådant bo beläget Upsala-öds gods, hvaraf boet hade sitt namn. Dessa åtta så kallade bo, voro Vadsbo, innefattande det stora härad, som ännu bibehåller samma namn, af kungsgården, nu byn, Vad; Kinda bo, med Kinne, Valla och Kåkinds härad, samt kungsgården, nu byn, Ökol i Valla härad; Gudhems bo, med Gudhems, Frökinds, Vilske, Ås och Marks härad, samt kungsgården, nu byn, Gudhem; Lung bo, med Barne, Laske, Gäsene, Kullings, Vedens, Bållebygds, Vätle, Säfvedals, Askims, Hisings och södra delen af Ale härad, samt kungsgården, nu byn, Ljung i Barne härad; Asbo, med Åse, Viste, Skånings och Nordals härad, samt kungsgården Asar (troligen belägen i Ås socken af Åse härad); Holasjö bo, med Vene, Flundre, Bjärke och norra delen af Ale härad, samt kungsgården Holasjö, tilläfventyrs belägen i Hålanda socken af Ale härad; Skalanda bo, med Kållands, Sundals, Vedbo och tilläfventyrs äfven Valbo härad, samt kungsgården, nu byn, Skalunda i Kållands härad; och Vartopta bo, med Vartofta, Redvägs och Kinds härad, samt kungsgården, nu säteriet, Vartofta. — En annan omständighet, hvari en öfverenstämmelse finnes emellan Götarnes och Svearnes äldsta bostäder i vårt land, må här anmärkas, ehuru den icke egentligen hör hit; det är den, att Vestergötland likasom Upland förer minnet af sin äldsta om ej skrifna, dock i en bestämd form bragta lag ända till hedendomens tid. Vestergötland nämner sin Lumber, likasom Upland sin Viger Spa; om båda anmärkes uttryckligen att de voro hedningar. Troligen var Lumber äldre än Viger Spa, likasom den Götiska bildningen i allmänhet är äldre än den egentliga Svenska.

Vermland hörde, såsom nyss är anmärkt, til Skara Biskopsdöme, hvaraf kan slutas att det fått sina första christna lärare från Vestergötland, om ej från Norrige; men som det först blifvit befolkadt genom en koloni af Svear, under den flyktande konungasonen Olof Trätäljas anförande, så bör det rätteligen hänföras till Svea landskapen, i sammanhang med hvilka jag skall vidare omtala detsamma.

Vi vända nu våra blickar till östra delen af Götaland, och först till det landskap, hvilket detta namn egentligen ensamt tillkom, eller Östergötland. Härmed komma vi lätt till rätta, ty detta lands gränsor voro af ålder de samma som nu, då man nemligen iakttager att de till Linköpings Län nu lydande Kinds och Ydre härad ej höra till Östergötland, utan till Småland. Den troligen af sitt ogenomträngliga' mörker, hvilket många af oss som nu lefva, hört våra fäder med rysning beskrifva, benämnda Kolmorden^[6] utgjorde från uråldriga tider Östergötlands nordliga gräns, mot Södermanland och Svearike. Af de båda gränsskogarne Kolmorden och Tiveden är det som, enligt upgiften i Christ. LL. Svealand fordom kallats Nordanskog, och Götaland Sunnanskog. Samma skogbevuxna bergskedja på Östergötlands sydliga gräns mot Småland, som, åtminstone till en del, hade namnet Holaviþ, bibehåller ännu ett lika namn såsom Kronoallmänning i Norra Vedbo härad af Jönköpings län, vid gränsen mot Östergötland. Att skogen fordom äfven på norra sidan om gränsen haft detta namn, kan slutas deraf, att Ekeby kyrka i Göstrings härad af Östergötland fordom varit kallad Ekby Holavid, till skilnad från Ekeby i Bobergs härad, som af sin belägenhet vid sjön Boren fått namnet Ekebyborna. Det ställe midtpå skogen Holavid, der Konungen på sin eriksgata skulle mötas af Småländningarne, var likväl, enligt hvad jag skall visa då jag kommer att handla om eriksgatan, ej beläget på sjelfva gränsen, utan ett stycke söder derom; hvilket troligen härrör deraf, att man på vägen genom skogen måste söka ett tjenligt hviloställe, som ej just stod att finna vid sjelfva gränsen emellan landskapen, hvilken dessutom i en vidsträckt och öde skog på den tiden ej torde hafva varit så noga bestämd. — Att Östergötland ursprungligen blifvit befolkadt genom en koloni från Vestergötland — här är nemligen endast fråga om den Götiska befolkningen — har jag förut anmärkt. Den första kolonien har troligen slagit sig ned på den bördiga slätten omkring Linköping. Här hafva Östgötarne hållit sin allmänna sammankomst, lionga þing, hvilken utan tvifvel är äldre än staden Linköping (fordom Lionga köpunger), ehuru det är omöjligt att afgöra om staden fått namn af tinget, eller tvärtom. Att Östergötland tidigt fått författning såsom särskildt landskap, synes deraf, att det under Ynglingaättens tid haft sina egna konungar, af hvilka Högne, som lefde i Ingiald Illrådes tid^[7], kan anses hafva varit den siste; ty Hjörmund (ej Herraud), som Harald Hildetand satte öfver Östergötland, synes ej kunna anses annorlunda än som en Haralds höfding. I Östergötland möta vi den inrättningen, som äfven fanns i andra till Östersjön gränsande landskap, att nemligen den närmast hafvet belägna delen af landet var, enligt det då gällande indelningsverket, om man får hit lämpa denna benämning, underkastad särskilda skyldigheter i afseende på rikets militära sjöväsende, så att denna del af landet skulle, om ej utrusta sjelfva fartygen, hvilket ej kan med visshet bestämmas, dock förse dem med besättning, eller styrman och roddare, hvaraf den kallades roþer, d. ä. rodd, eller såsom det ännu i Upland heter, Roslag (rodslag). Att denna inrättning fanns i Östergötland, synes af Östgötalagen, der iarls bryti i roþs bo omtalas (DrB. 14: 1.), d. ä. Jarlens inspektor på hans i Roden belägna boställe, eller, om man vill taga ordet bo i samma mening, hvari det, enligt hvad jag förut anmärkt, i Vestergötland förekommer — på en sådan kungsgård, hvarunder ett visst distrikt af Roden lydde, så att roþs bo skulle svara emot hvad i Upland kallas skiplagh. I allt fall synes det att Jarlen, såsom Konungens högste ämbetsman, haft särskildt inseende öfver Rikets sjömagt, åtminstone i Östergötland; att han äfven upburit de dit hörande, af Roden utgående särskilda utskylder, synes af ett annat ställe i ÖGL. (BB. 28: pr.), der det säges om ett närmare hafvet beläget härad, att det betalar utskylder både till Konungen och Jarlen, då deremot ett annat härad endast till Konungen erlägger utskylder. Hvilka härad af Östergötland räknades till Roden, uplyses ej ur de mig bekanta källor; med säkerhet synes kunna antagas att Östkinds, Björkekinds, Lösings och Hammarkinds härad dit hört; kanske äfven Skärkinds. I gamla handlingar torde likväl spår häraf kunna igenfinnas, om man ger akt på den olikhet i häradens indelning i och utom Roden, som jag nu vill anföra. I ÖGL. förekommer nemligen om jord, som var inbegripen i den dåvarande indelningen till krigstjenst, den benämning, att den låg til ha ok hamnu. Ordet har betyder egentligen årtulle, och visar tydligen på krigstjensten till sjös, likasom ar eller åra i hamna UplL. Hamna åter var en indelning af häradet, som äfven igenfinnes i Svealand och i Danmark. Likasom ett härad troligtvis ursprungligen var en landsträcka som beboddes af 100 (eller 120) familjer (här är nemligen, enligt Edda, en åtminstone poetisk benämning på ett antal af 100 män, hvarför ock häraden i Svealand kallades hundari) — ehuru landets beskaffenhet och bygdernas naturliga gränsor troligen ej alltid medgåfvo att här räknades alldeles noga — så utgjordes hamna af ett visst antal familjer inom häradet, af hvilka årligen en man skulle utgå i leding. Sturleson^[8] omtalar en Norsk författning, enligt hvilken 7 män (inberäknad hvar och en som var fem år gammal, om ej fimm är skriffel för fimmtan) skulle upställa en krigsman, och på samma sätt skulle de utgöra skeppsbesättning, hvilket äfven här beteknas med ordet hömlor, d. ä. årtullar). Jutska Lagen (III. 1.) säger ock uttryckligen att ur hvar hamna skulle en man hvart år fara ut. Men det är klart att en indelning, som ursprungligen grundade sig på en räkning af folket, snart blef en med vissa gränsor bestämd indelning af landet. Den förändrade bemärkelsen af ordet mantal hänvisar på något dylikt. Derför var ock enligt Jutska lagen, hamneindelningen beroende af jordens värde, så att en bonde som egde jord af en mark gulds eller 8 marker silfvers värde, skulle utgöra en tredjedels hamna, hvaraf följer att en hel hamna i Jutland svarade emot 3 marker gulds eller 24 marker silfvers värde i jord. Hvad nu angår förhållandet emellan hamna och har, så synas dessa ord ej vara synonyma, såsom jag i glossarium till Östgötalagen antagit. Det är nemligen otvivelaktigt att har = årtulle, i Östergötland, svarat emot ar = åra i Upland, eller hömlor i Norrige. Men nu är det af UplL. klart, att hundaren i Folkländerna voro indelade i hamnor, men deremot skeppslagen i Roden i så kallade åror. Såsom hundaren i folkländerna skulle upställa folket, d. ä. krigshären (hvaraf folkländerna hafva sin titel), så att hvar hamna skulle utgöra einn lid-föran, såsom det heter på det anförda stället hos Sturleson, eller en vapenför, till krigstjenst duglig man, så skulle i ett skeppslag, som det ålåg att med besättning förse ett, eller troligen flera^[9] skepp, hvar åra svara för en åra i skeppet, d. ä. utgöra en roddare. Samma förhållande har utan tvifvel varit i Östergötland, så att häraden i det inre af landet varit indelta i hamnor, i Roden deremot i hair, så att talesättet: til ha ok hamnu har afseende på Rodens och det inre landets olika skyldighet att förse fartygen med besättning, och att upställa krigsfolk. Skulle nu i gamla handlingar spår förekomma af denna Östergötlands indelning i hamnor eller hair, så torde derigenom kunna utredas huru stor del af landet varit räknad till Roden. — Likasom med Vestergötland Mohärad i Småland fordom var förenadt, så voro de norra och östra delarne af Småland (men ej den ännu så kallade Tiohärads lagsaga) i judicielt hänseende förenade med Östergötland. Likväl är detta tvifvelaktigt hvad östra delen af Småland beträffar, eller det sedermera så kallade Calmarna fogati (eller Calmare län utom Tjust). Det enda man kan med bestämd visshet säga om det samband emellan Östergötland och Småland, som visar sig på några ställen i Östgöialigen (RB. 3: 2; BB. 39:1.), är att Tiohärad, som af ålder utgjort en egen lagsaga, icke hörde dit; icke heller Mohärad, som var förenadt med Vestergötland; temligen säkert kan dock antagas att den del af Småland, som varit med Östergötland i judicielt afseende förenad, åtminstone innefattat de ännu till Linköpings län hörande Kinds och Ydre härad, hvilkas invånare gärna vilja helsas för Östgötar; Tjust, i norra delen af det nuvarande Calmare län, och norra delen af Jönköpings län, eller Vista härad med Visingsö, Tveta, samt Norra och Södra Vedbo härad. En förbindelse emellan dessa härad och Östergötland finner man i Capitlen om Vapensyner, i KgB. af M. E. och Christ. Landslagar. I ecclesiastikt hänseende med Östergötland förbundna, eller till Linköpings stift hörande, voro ej blott de nyssnämnda i norra delen af Småland belägna häraden, jämte östra delen af Småland (Calmarna fogati) samt Öland och Gotland, utan ock de norra och vestra delarne af Tiohärads lagsaga, som innefattades under namnen Finvid och Njudung; med ett ord, dertill hörde, jämte Öland och Gotland, hela Småland, endast med undantag af de fem härad, som inbegripas under namnet Värend, och utgjort Sveriges äldsta, af den H. Sigfrid grundlagda Biskopsstift. Ehuru Linköpings stift med tiden blifvit alltmera inskränkt, lyda ännu derunder, såsom bekant är, flera härad i norra delen af Småland.

Sedan vi nu tagit i betraktande det egentliga Götaland, skola vi vända oss till de i söder derifrån belägna landskap, som ej ursprungligen ansetts höra till Götaland. Vi komma då först till den mängd af små landskap, som erhållit det collectiva namnet Småland (pl.)^[10]. Såsom stamort, hvarifrån det folk vidare utspridt sig, om efterhand odlat dessa små landskap, skola vi först fästa vår upmärksamhet vid det nyss nämndä Värend, ehuru den här bosatta folkstam torde, innan den ända hit framträngde, vid sitt första inträde i vårt land, hafva lemnat inbyggare åt Bleking och Möte. Värend, som innefattade Konga, Kinnevalds, Albo, Norrvidinge och Upvidinge härad, och: af författaren till den år 1205 skrifna historia S. Sigfridi kallas prima terrarum in partibus Gothiæ, beskrifves af honom såsom ett godt och fruktbart land, omgifvet af stora och tjocka skogar^[11]. Att detta land fått en utbildad rättsförfattning och egen lagman, innan de i vester och norr dertill gränsande Finnveden och Njudung dermed sammansmält och utgjort den sedermera och ännu så kallade Tiohärads lagsaga, vill jag ej bevisa deraf, att anförda, visserligen icke i allt pålitliga historia omtalar ej blott huruledes duodecim tribus erant in hac terra, per quoram magnates seu nobiles respublica sive leges antiquæ tunc regebantur, utan äfven ett beslut fattades på ett commune terræ placitum eller allmänt landsting; hvilken upgift så mycket mindre synes vara att bygga på, som de omtalta duodecim tribus, enär en sedermera inträffad förändring från 12 till 5 härad ej synes kunna antagas, antingen tyckas antyda en förväxling med de 10 härad, hvaraf lagsagan på författarens tid bestod, eller blott tillkommit, genom en dikt, grundad på tolftalets urgamla auktoritet. Men af andra skäl kan det med säkerhet slutas, att det äldsta lagmansdömet på denna ort inskränkt sig till Värend. Först ger sjelfva namnet dertill anledning; ty det är icke troligt att det, som från första början varit ett land eller lagmansdöme, ej skulle äfven haft ett namn, utan bestått af tre särskilda stycken med olika namn. (Förhållandet med de tre folkländerna i Upland är helt annat; ty utom det att folkländerna ursprungligen verkligen varit tre särskilda lagsagor, så betekna deras namn endast antalet af hundaren i hvartdera, och det gemensamma namnet var Sviþiod, till dess Svearne så utvidgat sitt område, att deras ursprungliga land måst, till skilnad från kolonierna, utmärkas med namnet Upland.) Vidare bevises ofvannämnda förhållande deraf, att Tiohärads lagman, i ett utförligt stadgande om eriksgatan, som finnes i en- Köpenhamns Kongl. Bibliothek tillhörig handskrift af Södermannalagen från 14:de århundradet, ännu kallas Virda eller Värendsboarnes lagman, likasom legifer værendiæ, commune placitum værendiæ förekommer i åtskilliga handlingar från 13:de århundradet^[12]; hvilka benämningar måste vara bibehållna från en tid, då lagmansdömet endast innefattat Värend, och ej synas kunna förklaras enligt den bekanta reglen: denominatio fit a potiori; likasom Birger Persson, då han var lagman öfver hela Upland, visserligen ej hade blifvit kallad Tiunda lagman, derför att Tiundaland var den förnämsta delen af Upland, om ej Tiundaland verkligen hade förut varit en särskild lagsaga. Slutligen kan såsom ett säkert bevis här åberopas Värends ännu i dag gällande, med hela det öfriga Sverige olika gifto- och arfsrätt, hvilken är lika för bägge könen; ty vida säkrare än det, som Kongl. Förordningen den 26 Junii 1772 antager såsom ”af Rikshistorien bekant”, att ”Värends landes innebyggares mödrar” gjort sig till en sådan förmånsrätt förtjente, är det, att en sådan på urgammal sed grundad lag ej skulle varit inskränkt till Värend, med uteslutande af Tiohärads lagsagas öfriga delar, om dessa delar hade varit inbegripna i samma rättsförfattning som Värend på den tid, hvarifrån denna lag härleder sig. Att, såsom intet tvifvel är underkastadt, landet i anseende till kyrkförfattningen, ännu i en senare tid ej sträckte sina gränsor utöfver Värend, är en omständighet, som icke heller bör lemnas utan upmärksamhet. Att det folk som nedsatt sig i Värend, och hvars namn, enligt hvad förut blifvit anfördt, var Virdar, vid första utbildandet af sin judiciella så väl som ecclesiastika författning, inskränkt sig inom Värend, detta fruktbara, men af vidsträckta och tjocka skogar omgränsade land, det torde således kunna anses såsom bevist. Tidigt hafva dock utan tvifvel nybyggare härifrån nedsatt sig på bördigare fläckar af det omkringliggande landet, och der bildat små landskap, som, hvad författningen beträffar, ej stått i någon förbindelse med moderlandet. Bland dessa små land böra i första rummet nämnas de närmast Värend i vester och norr belägna Finnveden och Njudung. Finnveden eller, som den ock kallades, Finnheden, Finnöknen (Finneidi, i Knytl. S.), innefattande Sunnerbo, Vestbo och Östbo härad, har, enligt hvad namnet tillkännagifver, ursprungligen utgjort en af skogar och hedar bestående tillflyktsort för de från fruktbarare bygder undandrifna Lappar, eller som de fordom kallades, Finnar, hvilka sannolikt varit Sveriges äldsta, öfver hela landet utspridda, ehuru nu endast på dess nordligaste snöbetäckta gränsor irrande invånare. Njudung utgjordes af två härad, hvilkas nuvarande namn, Östra och Vestra, vitna att de ursprungligen tillsammans utgjort ett särskildt litet landskap. Dessa två kolonier, Finnveden och Njudung, synas hafva genom lärare, utsända från Östergötland, blifvit omvända till christendomen på en tid, då communicationen med Värend ännu var så svår och så ringa, att något deltagande i rättsförfattningen med Värend ej kunde ega rum. Hade ej detta varit förhållandet, hade Finnveden och Njudung redan såsom hedniska, stått i judiciel förbindelse med Värend, så hade de utan allt tvifvel fått christna lärare från detta Sveriges äldsta stift, och kommit att tillhöra detsamma, i stället för Linköpings. Att likväl Finnveden och Njudung tidigt blifvit införlifvade med Värend till den ännu så kallade Tiohärads lagsaga, synes deraf, att icke allenast legifer decem provinciarum nämnes i ett bref af 1266^[13], utan redan från 12:te århundradet finnes ett Kongl. bref till legifer et omnes habitantes finnethiam, werendhiam, niwdhwngiam^[14]. Kolonier, utan tvifvel ursprungligen härstammande från Värend, äro äfven Mohärad, hvilket, till Skara stift hörande, äfven i judicielt afseende, såsom förut är anmärkt, förenat sig med det dertill gränsande Vestergötland, utan att dermed blifva införlifvadt; samt de norrut belägna Tveta, Vista, N. och S. Vedbo, Ydre, Kinds samt N. och S. Tjusts härad, hvilka på lika sätt förenat sig med det närbelägna Östergötland. Hvad det redan i Magnus Eriksons Landslag så kallade Calmarna fogati (Advocacia Calmarnensis, eller nuvarande Calmare län utom Tjust) jämte Öland beträffar, var väl äfven detta land, hvars sydligaste och förnämsta del redan i 9:de århundradet var känd under namnet Möre, såsom förut är anmärkt, i afseende på kyrkförfattningen förenadt med Linköpings stift, hvartill det ock hört ända till dess den sydligare delen deraf, som utgör det nuvarande Calmare stift, fick sin egen Superintendent, och slutligen Biskop; men om det äfven i judicielt afseende ursprungligen varit förenadt med Östergötland, eller om det stått i förbindelse med Tiohärads lagsaga, eller haft sin särskilda författning, kan jag ej nu afgöra. Det sista finner jag dock troligast, i synnerhet som Östergötland och Öland (till hvilket senare här utan tvifvel äfven räknas Calmarna fogati), nämnas såsom två särskilda Lagmansdömen redan i M. E. LL. KgB. 1, så väl som i Chr. LL. Äfven i det afseendet synes detta mest sannolikt, att Möre, troligen vid den Småländska folkstammens första inträde i vårt land, och innan den framträngt till Värend, blifvit försedt med inbyggare, som sedermera, utan sammanhang med kolonisationen från Värend, utbredt sig upåt kusten och på Öland; hvarigenom det synes kunna förklaras, att moderlandet Möre, och sedermera det vidsträcktare Calmarna fogati, af ålder varit skildt från det öfriga Småland; likasom Calmare läns allmoge ännu vill, såsom ”Calmareboar”, anses för något annat än Småländningar. Att Bleking, som i 9:de århundradet nämnes såsom hörande till Sverige,^[15] men genom K. Emund slemmes förut omtalta råläggning blef derifrån afsöndradt, hvarefter det blef, likasom Halland, ansedt såsom en från Skåne utgående gren, fått, såsom nyss om Möre är anmärkt, sina inbyggare af den Småländska folkstammen, och det sannolikt vid denna folkstams första inträde i Sverige, och således icke är en Dansk koloni, ehuru det i lång tid varit en Dansk tillhörighet, dertill kan man sluta ej blott af den nyssnämnda omständigheten, att den äldsta underrättelse vi hafva om Bleking, nämner det såsom Svenskt, utan ännu säkrare af inbyggarnes lynne och språk, hvilka, oaktadt den i sexhundrade år fortfarande skilsmessan från Sverige, vida mera närma sig till Småländningarnes än till Danskarnes, fastän språket, hvad uttalet beträffar, blifvit något smittadt af den Danska skorrningen. Det samma torde gälla om åtminstone den nordöstliga delen af den Skånska skogsbygden, som i allt mera liknar Småland och Bleking än Skånska slätten, och synes kunna antagas vara en koloni från Bleking; så att det torde ligga K. Emund slemme till last, att han äfven på detta håll bortskänkt hvad som förut verkligen hört till Sverige, om ock ej hela Skåne och Halland kunna anses hafva varit Svenska provinser från K. Erik Segersälls tid. Troligen har dock hvarken Bleking eller nordöstra delen af Skåne någonsin varit inbegripet under benämningen Småland, hvilken, åtminstone i den vidsträckta bemärkelse den har redan i de äldsta skrifter hvari vi finna den, sannolikt upkommit först på den tid, då Bleking jämte den nordöstra delen af det nuvarande Skåne redan voro från Sverige afsöndrade^[16].

Skåne och Halland, såsom ursprungligen Danska landskap, och icke hörande till Sverige på den tid hvarom här egentligen är fråga, böra dock här ej alldeles förbigås, enär Skånelagen, fastän i sjelfva verket en Dansk lag, måste såsom tillhörande ett numera Svenskt landskap, också räknas till samlingen af det nuvarande Sveriges forna lagar. Skåne, ursprungligen möjligtvis en kringfluten ö (Skaney); då, såsom förut är anmärkt, den nordligare skogsbygden troligen först efter Emund slemmes tid blifvit räknad hit, var, med en urgammal befolkning och odling, Danmarks bästa och förnämsta del. Såsom en del af Skåne eller ett bihang dertill ansågs Halland, som med sin nordligaste spets slutade sig på Danaholmen, hvilken åtminstone från K. Emund slemmes tid var en punkt, der de tre nordiska rikena stötte tillsamman. Bohuslän, ehuru i äldre tider, såsom i det föregående blifvit visadt, flera gånger underlagdt Svea konungs välde, var nämligen ursprungligen en del af Norrige, hvarmed det ock af Olof den Helige hade blifvit förenadt, då gränsen emellan rikena i Emund slemmes tid utstakades, men hvarifrån det slutligen åter blef skildt, då det genom Roeskildska freden, lika med Skåne, Halland och ning är blef förenadt med Sverige. Att likväl anledning är dertill, att endast de 9 nordligaste häraden, som nu inbegripas under namnen Norr- och Sunnarviken, ursprungligen hört till Norrige, men deremot den sydligaste delen, med Götisk befolkning, af ålder tillhört Sverige, fastän sedermera alltsamman blifvit räknade än till Sverige och än till Norrige, till dess Emund slemme från Sverige afsöndrade äfven den del af Bohuslän, som rätteligen tillhörde Sverige, har jag förut visat, då jag talade om Vestergötland. Min förmodan i denna del har nära blifvit bragt till visshet, genom den pålitliga underrättelse jag, vid efterfrågan, af kännare erhållit, att emellan inbyggarne i de här utmärkta olika delarne af Bohuslän finnes en märklig skilnad i afseende på utseende, språk och lynne, så att Norr- och Sunnarvikens inbyggare i allt mera likna Norrmännen, de sydligare häradens eller så kallade Inlandens deremot, Vestgötarne.

Gotland, redan i 9:de årh. Svenskt, blef i K. Carl Knutssons tid genom förräderi bragt under Danskt välde, hvarifrån det genom Brömsebro-freden återkom till Sverige. Inbyggarnes namn, Gutar, visar att de voro en Götisk stam. En gammal berättelse om Gotlands första förening med Sverige, samt, hvad kyrkförfattningen beträffar, med Linköpings stift, finnes i ett bihang till Gotlandslagen. I nyare tider har Gotland fått egen Superintendent, och slutligen Biskop. Att det i afseende på den judiciella författningen utgjort ett landskap för sig sjelft, behöfver knappt anmärkas.

Vi vända oss nu till det egentliga Sviþiod, eller Svearnes land. Dess gräns emot Götaland utgjordes, såsom förut är sagdt, af skogarne Kolmorden och Tiveden. Ursprungligen inskränkte sig dock Svithiod till det sedermera så kallade Upland, och således voro Svear ej annat än Uplands invånare, hvilka först sedan de kringliggande landen blifvit genom derifrån utgångna kolonier befolkade, så att nya landskap deraf upkommit, till skilnad från dessa nya landskapens inbyggare, kallade sig Upsvear och sitt land Upland, hvaremot kolonisterne och deras land benämndes efter deras belägenhet i förhållande till moderlandet, t. ex. Sudermen, Sudermanna land. Namnet Upland (pl.) är dock, likasom Smaland, collectift, och har afseende på de tre så kallade folkland, och den vid hafvet belägna Roþen, hvaraf det utgjordes. Angående förhållandet emellan folklanden och Roden, att de förra voro indelta i hundaren, de senare deremot i skeppslag; att hundaren voro vidare delade i hamnor, hvaraf hvardera troligen skulle i krig upställa en vapenför man, skeppslagen åter i så kallade åror, hvaraf hvardera skulle skaffa en roddare, derom har jag förut talat, då fråga var om Östergötland. Häri ligger orsaken till benämningarne, ty såsom Roþer betyder rodd, så beteknar folkland egentligen ett land som upsätter en krigshär, ty folk betyder egentligen krigshär, hvadan folkvapn krigsvapen, Isl. fylkia upställa en krigshär, fylting slagtordning, fylkir en krigshöfding &c. Uplands gräns mot öster och söder var såsom ännu, Östersjön och Mälaren, mot vester Sævuström (nu kallad Sagån), men mot norr sträckte det sig till skogen Ödmorþ (nu kallad Tönnebroskogen, af Tönnebro öfver Mordbäcken) på gränsen emellan Gestrikland och Helsingland; ty Gestrikland, ehuru troligen en nyare koloni, kom dock ej att utgöra ett särskildt landskap, utan räknades, såsom en del af Roden, till Upland. Likaså hade Vestmanland ansetts som en del af Fjädrundaland, innan det, mera befolkadt, blef derifrån afsönmdradt, och Sagån, som sagdt är, bestämd såsom gräns. Att: den trakt der de med Oden ankomne Svearne aldraförst nedsatte sig, ehuru namnet Svear äfven torde tillhört den förut i landet bosatta, med Asarne beslägtade folkstam, öfver hvilken Gylfe herrskade, var det sedermera så kallade Habo hundari, eller Håbo härad, hvaraf troligen Bro härad ursprungligen utgjorde en del, så att detta härad utgjorde en af Mälaren nästan, kanhända fordom alldeles, kringfluten ö^[17], dertill ger redan namnet anledning, hvilket (habo hundari = de höga inbyggarnes härad, hatunir, de höga gårdarne) innefattar, i förhållande till det öfriga Upland, en bemärkelse, liknande den, som namnen Upland, Upsvear, Upsalir^[18] sedermera uttryckte, i förhållande till de senare af Svearne bebyggda landskapen med deras inbyggare. Också är det vid gränsen af de tre folkländerna belägna Håbo härad det första härad i Tiundaland, likasom Tiundaland är den förnämsta delen af Upland. Sturleson^[19] berättar äfven att Oden tog sin bostad vid Mälaren, ”der som nu kallas forna Sigtuna”; och ”han tillegnade sig landet så vidt, som han lät kalla Sigtuna”; hvaraf, och då namnet Fornsigtuna eller Försigtuna ännu igenfinnes inom Håtuna socken^[20], synes kunna slutas att detta Odens Sigtuna är detsamma som nu heter Håtuna (socken), och, enligt hvad namnet visar, är hufvudsätet i Håbo härad, likasom t. ex: Simtunir i Simbo hundari (nu Simtuna härad)^[21]. Om ock Svearne således under Odens anförande först togo fast fot i Håbo härad, som äfven derigenom blef det förnämsta, att Oden der valde sin bostad, så bör man ej derför tro att ej Svearne i Odens tid mera utvidgade sina gränsor; ty att Sturleson, då han säger att Oden tillegnade sig landet så vidt, som han lät kalla Sigtuna (hvilket namn endast kan betekna särskilda gårdar med dertill hörande jord, men ej en större landsträcka), endast åsyftar den bostad han för egen del tillegnade sig, är klart deraf, att Sturleson i sammanhang härmed omnämner de ”goda bostäder” Oden gaf sina höfdingar, och deriblant det långt utom Håbo härads gräns belägna Upsala, som tillföll Frey, hvilken ock, då kan kom till regeringen, der tog sitt hufvudsäte. Således kan man med säkerhet antaga att Svearne redan i Odens tid spridt sig norr, öster och vester ut från Håbo härad, och sålunda lagt första grunden till de sedermera åtskilda så kallade folklanden, Tiunda land (egentligen tiu hundara land), Attunda land och Fiæþrunda land, hvilka dock, då de, hafva sina namn af häradens antal som de innefattade, ej kunna hafva erhållit dessa namn, förr än alla dessa härad, hvilka temligen nära öfverensstämma med de ännu existerande, blifvit bebyggda. Sturlesons berättelse om anledningen till folkländernas namn, hvilka skulle betekna antalet af de söner K. Ane offrade för en lång lifstid^[22], är en fabel, som ej bevisar mer, än att dess upfinnare ej kännt den uppenbara och otvifvelaktiga anledningen till dessa namn. Att en Konung Ane lefvat, hvilken blifvit ganska gammal, och offrat sina söner, behöfver icke derför vara osanning. Mera trovärdig är Sturlesons berättelse^[23], att vid det af K. Ingjald Illråde i Upsala anställda gästabudet inställt sig Konung Sigvat af Attundaland, och K. Yngvar af Fjädrundaland, sämt att, vid samma tid, till och med Tiundaland hade sin särskilda Konung, Svipdag, Ingjalds fosterfader. Riket hade nämligen först, efter Agnes död, kommit i brödraskifte; sedan hade dels genom ytterligare delningar, dels genom nya odlingar, upstått nya småriken och konungar. Sålunda hade ock de tre folkländerna, likasom Södermanland och Nerike (Vestmanland, som troligen ännu ej var skildt från Fjädrundaland, nämnes ej här), fått särskilda konungar, i hvilkas ställe sedan höfdingar och lagmän upkommo. För Upsala-konungen återstod blott en, genom ett slags Öfverstepresterligt ämbete helgad värdighet af Öfverkonung; och han förvaltade de under namn af Upsala-öd till hofhållningen och offrens underhåll i Upsala anslagna jordegendomar; till dess han, efter småkonungarnes utrotande^[24], åter blef envåldshöfding öfver Svithiod. Sturlesons berättelser angående folkländerna må hafva huru mycken eller liten trovärdighet som hälst, så är det åtminstone säkert, att folkländerna, med samma namn hvarunder de i 13:de århundradet förekomma, funnits före Sturlesons tid, eller åtminstone i 12:te århundradet; och man kan deraf sluta att indelningen i härad, hvarpå namnen grunda sig, också är lika gammal, ehuru vi ej bestämdt känna den ur någon äldre källa än det så kallade Registrum Upsaliense, ett år 1344 inrättadt diplomatarium för Upsala Domkyrka. Enligt den uplysning som ur denna källa kan hämtas, vill jag nu bestämma de särskilda folkländernas område och gränsor. Af de tre folkländerna Tiundaland, Attundaland och Fjädrandaland, ansågs Tiundaland som det förnämsta. Der hade Oden satt sig ned (utan tvifvel i Håbo härad, såsom förut är visadt); der hade Yngve Frey tagit sin hufvudstad, Upsala, som ock blef det förnämsta sätet för den hedniska gudstjensten, och af hvilken den till hofhållningen och offrens underhåll anslagna jordegendom fick sitt namn, Upsala öd; der fortfor, äfven efter småkonungarnes upkomst, Öfverkonungen att hafva sitt hufvudsäte, hvilket ock, efter landskapskonungarnes utrotande, blef hufvudstad, icke blott såsom ursprungligen, för det egentliga Svithiod, eller Svealand, utan för hela Sverige i dess vidsträcktare bemärkelse. Sålunda innehar det forna Tiundaland det förnämsta rummet bland alla Sveriges landskap. De i medlersta och norra delen af Upland belägna tio hundare (= härad), hvaraf det hade sitt namn, voro, enligt Registrum Upsaliense, utom det förut nämnda Håbo härad (hvaraf Bro härad, såsom jag förut anmärkt, troligtvis ursprungligen utgjort en del), Hagunda, Ulleråkers, Bälings, Vaxala, Rasbo, Norunda, Olands, Närdinghundra och Vendels härad. Härvid får jag anmärka att Norunda härad äfven innefattade Dannemora och Films socknar; Olands härad, hvartill man nu stundom ser räknas äfven nyssnämnda, jämte de i norr derifrån belägna Tegelsmora, Löfsta och Hållnäs socknar, ända till hafvet, innefattade ej mera än det nu rätteligen så kallade Olands härad, eller de i söder om Dannemora och Film belägna socknarne Staby, Tuna, Ekeby, Alunda, Skäfthammar och Morkarla, hvilken sistnämnda i Registrum Upsaliense kallas Olanda mor eller Olands skog; en benämning, som lika litet får anses som synonym med Olands härad, som något bevis finnes derpå, att detta härad innefattade mera än de sistnämnda sex socknarne, då tvärtom de andra nordligare socknarne börde dels till andra hundaren af Tiundaland (Dannemora, Film och Tegelsmora), och dels till Roden (Löfsta och Hållnäs). Vendels härad innefattade södra delen af det nuvarande Örbyhus härad (eller Vendels, Tierps och Tolfta socknar, hvilka tvänne sistnämnda dock på ett ställe i Registrum Upsaliense föras till en särskild provincia tierp) samt Tegelsmora socken, jämte Harbo, Våla och Nora socknar af det nuvarande till Vesterås län hörande Våla härad. Attundaland innefattade åtta härad, belägna i sydöstra delen af Upland, nämligen Bro härad med Färentuna (eller snarare Färentuna ensamt, så framt Bro härad ursprungligen utgjort en del af Håbo härad), Sollentuna, Vallentuna, Seminghundra, Erlinghundra, Långhundra, Sjuhundra och Lyhundra härad. Fiædrundaland innehöll fyra härad i sydvestra delen af Upland, nämligen Trögds, Åsunda och Lagunda, samt de till Vesterås län nu hörande Simtuna (fordom Simbohundari) och Thorstuna härad (fordom Thorsakir), hvilka ursprungligen utan tvifvel tillsammans utgjort ett härad, benämndt Simbohundari. Till Simtuna härad hörde äfven Norby och Tärna socknar, som nu räknas till Öfver-Tjurbo härad, och troligen, att döma af belägenheten, också den till Våla härad nu hörande Huddunge socken, ehuru denna i Registrum Upsaliense föres till provincia thorsakir, och äfven i Vestmanlands äldsta jordebok (af 1539) föres till Thorstuna härad. Att Simtuna och Thorstuna ursprungligen tillsammans utgjort ett härad, kan slutas deraf, att de båda hört till Fjädrundaland, hvars vestliga gräns sålunda följer Sagån eller den forna Sävuström; men att de i 14:de århundradet varit åtskilda, så att Fjädrundaland då innefattat 5 härad, synes af Registrum Upsaliense, der de uptagas under de förut anförda namnen Simbohundari och Thorsakir. Att samma förhållande redan egde rum i slutet af 13:de årh., kan slutas af UplL. ViþB. 17: 4, der beloppet af vadesumma stadgas, om man ville vädja mot hundares syn under folklands syn. Denna vadesumma bestämdes till tio marker i Tiundaland, åtta marker i Attundaland och fem marker i Fjädrundaland. Då vadesumman i Tiundaland och Attundaland tydligen stod i förhållande till häradens antal, kan man förmoda det samma om Fjädrundaland, att detta således på den tiden innehöll fem härad; och då man bestämdt vet att det så förhöll sig ett halft århundrade senare, förvandlas denna förmodan i visshet. Att Vestmanland en tid utgjort ett bihang till Fjädrundaland, skall jag visa då jag kommer att tala om Vestmanland. — Vi komma nu till den fjerde delen af Upland, eller Roden. Att Roden icke endast var en del af Upland, der ännu namnet Roslagen är i behåll, utan sträckt sig nedåt kusten, följer af hvad jag redan an fört angående Östergötland. Derför kallas ock den till Upland hörande delen af Roden, eller den ofvanför Stockholm belägna (UplL. ÞB. 13.), norra Roden (UplL. Conf.); och det var derigenom att Gestrikland, ehuru troligen en nyare, ej egentligen till Upland hörande koloni, ansågs som en del af den till Upland hörande norra Roden, som K. Birger, då han i stadfästelsen på Uplandslagen förklarat denna lag gällande ej blott för Uplands tre folkland, utan ock för dem, som bodde i norra Roden, i företalet till samma lag tilltalade alla dem som bodde emellan hafvet, Sävuström (eller Sagån) och Ödmorden (eller Tönnebroskogen, på gränsen emellan Gestrikland och Helsingland), inom hvilken gräns således äfven Gestrikland var inneslutet. Genom det förut bestämda omfånget för Tiundaland och Attundaland, äro äfven Rodens gränsor utstakade; ty hvad som låg emellan folkländerna och hafvet, hörde till Roden. I ecclesiastikt afseende räknades de inom Roden belägna socknarne till de nästgränsande folklanden, antingen så att de hänfördes till vissa hundaren, eller ock såsom särskilda kontrakter; såsom straxt skall visas. Samma förhållande var troligen äfven i judicielt afseende, om man undantager hvad i UplL. ÞB. 13. särskildt stadgas om syner, att sådana i första instansen förrättades af ett tinglag eller skeppslag, mot hvars syn kunde vädjas under två skeppslag, och vidare under sex skeppslags syn. I andra mål synes Rodens inbyggare haft sitt forum vid närmaste hundares och folklands ting; hvilken mening ock synes innefattas i de orden på anförda ställe, att Roden ligger i landslaghum. På sådant sätt räknades, enligt Registrum Upsaliense, till Tiundaland, utom de till detta folkland egentligen hörande 10 hundaren, af Roden tvänne så kallade provinciæ, eller kontrakter, nemligen Gestrikland och ”Rodhin”, hvilket senare kontrakt innefattade det nu varande Frösåkers skeppslag (utom Edbo socken, som räknades till Närdinghundra härad, och sålunda äfven till Tiundaland), jämte de i norr derom belägna socknarne Löfsta, Hållnäs, Veslanda, och utan tvifvel äfven Elfkarleby, (hvilken sistnämnda socken dock här ej nämnes). Att benämningen Rodhin här förekommer i inskränktare bemärkelse än den vanliga, behöfver knappt anmärkas. Till Attundaland deremot hänfördes alla de sydligare skeppslagen, så att Väddö, Bro och Frötuna skeppslag slogos tillsamman med Lyhundra, Riala socken med Sjuhundra, Åkers, Östra Ryds och Vermdö socknar med Långhundra, Täby socken med Vallentuna, samt Danderyds och Solna socknar med Sollentuna härad^[25]. Ehuru sålunda de inom Roden belägna socknarne i förutnämnda afseenden hänfördes till de nästgränsande folklanden, voro de förra dock ej delar af de senare, så att Tiundaland skulle ha i sjelfva verket innefattat 12 hundaren, och detta folkland så väl som Attundaland, sträckt sig till hafvet; ty hela Roden skulle då varit en del af folkländerna, hvilket icke var förhållandet. Det var egentligen i den militära författningen som den bestämda skilnaden emellan folkländerna och Roden hade sin grund; dessa olika delar af landet få derför icke förblandas, fastän skilnaden emellan dem ej i ecclesiastikt afseende hade någon betydelse.

Sedan vi nu betraktat Svearnes äldsta hem i vårt land, eller Upland, skola vi se huru de derifrån vidare utspridt sig, och genom kolonier anlagt nya landskap.

I afseende på kolonisationen från Upland berättar Sturleson att Upsala konungar voro ensamme rådande öfver allt Sveavälde (hvilket då var inskränkt inom Upland), ”till dess Agne dog; då kom riket först i brödraskifte” — tilläfventyrs blefvo då folkländerna först särskilda riken — ”sedan delades riket och konungadömet i ätter, såsom de utgrenade sig; men somliga konungar upröjde stora skogstrakter, och satte sig der ned, och utvidgade sitt välde”. Särskildt berättar Sturleson huru Vermland på sådant sätt blef bebygdt af Ingjalds son. Men redan i Ingjalds tid hade sålunda inom Svithiod upkommit fem riken (utom Upsala-konungens, för hvilken, såsom förut är anmärkt, ej synes hafva återstått mera än den presterliga värdigheten, och rättigheten att disponera Upsalaöds godsen) — neml. Tiundaland, Attundaland, Fjädrundaland (hvartill Vestmanland, så vidt det då var bebygdt, räknades), Södermanland och Nerike. — De tre första, hvilka såsom moderland, i motsats mot kolonierna, blefvo inbegripna under det collectiva namnet Upland, hafva vi redan tagit i betraktande; vi öfvergå derför till Södermanland.

Södermanland, ursprungligen Sudermanna land, eller Södermännernas land, så benämndt deraf, att dess första inbyggare flyttat söder ut från Upland, blef, ehuru tidigt, såsom nyss är anmärkt, ett eget konungarike, likväl troligen senare bebygdt än det i söder derifrån belägna Östergötland. Detta kan man sluta dels deraf, att Götarnes bosättning i Sverige är äldre än Svearnes; dels af Östgöta slättbygdens bördiga beskaffenhet framför största delen af Södermanland; dels ock af den hos Adamus Bremensis förekommande upgift, enligt hvilken Östergötland skulle på hans tid, eller i medlet af 11:te århundradet, sträckt sig ända till Birka, och således gränsat till Upland. Detta får dock ingalunda så förstås, som skulle det nuvarande Södermanland någonsin utgjort en del af Östergötland; ty om ock kolonister från Östergötland här och der satt sig ned i Södermanland, så har dock så långt tillbaka som historien minnes, detta landskaps egentliga befolkning bestått af Svear, och landet sålunda räknats till Svithiod. Men på den tiden då landet ännu var föga bebygdt, i jämförelse med Upland och Östergötland, kunde det af en utländning lätt anses såsom blott en vidsträckt gränsskog emellan Upland och Östergötland; och då man väl viste att Mälaren, vid hvilken Birka var beläget, var Uplands sydliga gräns, kom man deraf på den oriktiga föreställningen, att Östergötland gränsade till Upland, och sträckte sig intill det vid Mälaren belägna Birka. Lika betydliga mistag begås af utländningar ännu på vår tid, då tillgången på chartor gör dem vida mindre ursäktliga^[26]. Att äfven Södermanlands östliga; till hafvet gränsande sida varit en i skeppslag indelad Rod, kan slutas dels deraf, att den till Upland hörande Roden i UplL. kallas norra Roden, äfvensom der nämnes den ofvanför Stockholm belägna Roden, hvilket förutsätter att Roden också sträckt sig söder om Stockholm, såsom jag ock förut anmärkt att spår af denna inrättning finnas i Östergötland; dels deraf, att skeppslag och Rodarätt omtalas i Södermannalagen på sådant sätt, att ingen mistanka kan upstå derom, att dessa ord der kunna vara af förhastande afskrifna ur Uplandslagen. Men huru långt Roden här sträckt sig, eller hvilka härad eller socknar den innefattat, derom kan jag ej lemna någon uplysning.

Vestmanland, fordom Vestmanna land, eller Vestmännernas land, har fått sitt namn af lika anledning som Södermanland. Utan tvifvel har det fått sina första Svenska inbyggare från Fjädrundaland, hvartill det ansågs som ett bihang, till dess det, senare än Södermanland, blef från Upland afsöndradt såsom ett särskildt landskap. Att Vestmanland på den tiden, då småkonungarne utrotades af Ingjald Illråde, ännu ej blifvit ett särskildt landskap, kan slutas af Sturlesons berättelse i Ynglingasagan cap. 40, der ingen konung af Vestmanland nämnes. Då här likväl nämnes en konung af det säkert senare bebygda Nerike, kan saken ej förklaras så, att den till Upland och Mälaren gränsande delen af Vestmanland ej skulle varit på den tiden bebygd; utan sålunda, att de från Fjädrundaland hit utflyttade Svearne på den tider ännu ansett sig höra till Fjädrundaland, och först senare derifrån skilt sig såsom ett eget landskap. Detta bestyrkes deraf, att Sturleson på ett annat ställe, der han talar om Sveriges beskaffenhet på hans tid^[27], säger att en del af Sverige heter ”Vestmanna land eller Fjädrundaland.” Denna upgift får likväl ej tagas mera efter orden, än att den antyder det här anmärkta förhållandet; ty sedan Vestmanland fått särskildt namn såsom land, var det visst icke mera någon del af Fjädrundaland, ännu mindre var det förra det samma som det senare, så att bägge namnen voro synonyma, såsom Sturleson, af uppenbart misförstånd, tagit dem. Således kunde väl Vestmännen, så länge de ansågos blott som utflyttade Fjädrundaboar, räknas såsom hörande till folklanden, och inbegripas under benämningen Upsvear, på en tid då Södermanland redan blifvit ett eget landskap; men sedan Vestmanland blifvit ett land, kunde detta lika litet räknas till folklanden, och dess inbyggare till Upsvearne, som Södermanland och dess inbyggare. Att i Vestmannalagen på några ställen talas om folklandsting och folklandssyn^[28], gäller ej såsom bevis häremot; ty om det ock skulle synas vara för mycket vågadt att påstå, att detta är utan betänkande afskrifvet ur Uplandslagen, så skulle det i allt fall ej bevisa att Vestmanland räknades till folklanden, hvilket dessutom för den tid, från hvilken vi hafva Vestmannalagen, icke ens kan sättas i fråga; utan det skulle bevisa helt annat, nemligen att Vestmanland, likasom Upland, bestått af flera folkland; hvilket förmodligen ingen lär vilja påstå. På sin höjd kunde den omständighet, att folklandsting och folklandssyn nämnes i stället för landsting och landssyn, anses som ett minne från en aflägsen forntid, då Vestmanlands inbyggare, ännu saknande egen författning, ej hade annat landsting än Fjädrundalands folklandsting. — Likasom Vestmanland blifvit bebygdt genom kolonier från Fjädrundaland, och ansedt som en del deraf, till dess det såsom ett särskildt landskap blef derifrån skildt; så blefvo Dalarne småningom befolkade genom utflyttningar från Vestmanland, och ansedde såsom en del af detta landskap, hvarför de ock i Chr. LL. BB. 23. kallas dala i væsmannaland; men skilnaden blef den, att Dalarne aldrig blefvo afsöndrade från sitt moderland, med hvilket de ännu i dag hafva gemensam lagman. (Upsala län är först i senaste åren sammanslaget med denna urgamla lagsaga.)

Nerike, hvars gämla namn är Nærikia, således ej något compositum af rike, har troligen blifvit först bebygdt af kolonister från Södermanland, hvarmed det ock, efter christendomens införande, i afseende på ecclesiastikförfattningen af ålder, likasom ännu, varit förenadt^[29]. Att det hört till Svealand, kan dessutom slutas deraf, att dess Konung Sporsnjall infunnit sig vid Ingjald Illrådes förrädiska gästabud, som, ehuru Ingjalds svärfader Konung Algöte i Vestergötland äfven der var tillstädes, egentligen var tillstäldt för konungarne i Svithiod; hvaremot K. Högne i Östergötland icke berättas hafva blifvit ditbuden. Men troligen har Nerike äfven från Götaland erhållit nybyggare, och genom sjöfarten på Vettern torde gemenskapen med Götaland hafva varit lättare än den med Svea landskapen, då Nerike genom skogen Käglan var skildt från Vestmanland, och genom en vidsträckt och vild skog emellan Hjelmaren och Vettern, från Södermanland. Att Nerike, om ock senare än de omgifvande landskapen, dock tidigt blifvit bebygdt, synes deraf, att icke allenast, såsom nyss är anmärkt, Nerike i Ingjald Illrådes tid haft egen Konung, som af honom blifvit om lifvet bragt, utan ock, enligt Sturlesons berättelse, Ingjald Illrådes gemål och Olof Trätäljas moder var dotterdotter af Konung Olof Skygne i Nerike. Att Nerike också, likt de andra landskapen, af ålder haft sin egen lagman, ses af UplL. KgB. 1. En lagman i Nerike, Philip Thörnersson, har år 1279 gjort ett testamente, som ännu finnes i behåll^[30].

Att Vermland, ehuru fordom en del af Skara biskopsdöme, dock såsom först befolkadt af Svear, under Olof Trätäljas anförande, rätteligen hör till Svea landskapen, har jag förut anmärkt. Efter Olofs död blef hang son Ingjald Konung i Vermland; derifrån gjorde Svearne utflyttningar till Norrige, och grundlade der ett rike, öfver hvilket Olofs andre son Halfdan Hvitben blef Konung. Efter Ingjalds död underlade Halfdan sig Vermland; men under Halfdans sonson Olof skilde Vermland sig från Norrige, och erlade skatt till Svea konung^[31]. Då sedermera en af Olof Trätäljas afkomlingar, Harald Hårfager, underlade sig hela Norrige, bemägtigade han sig äfven Vermland, hvilket Erik Emundsson påstod höra till sitt rike^[32]. I K. Stenkils tid hade det dock återkommit under Sveakonungens välde^[33]; och det var också i Sturlesons tid en del af Sverige, hvilket det ock sedan förblifvit. Ehuru i afseende på ecclesiastikförfattningen förenadt med Vestergötland, var dock Vermland i judicielt hänseende, alltifrån den tid då det för beständigt blef en del af Sverige, ett särskildt landskap, som hade sina egna lagmän, troligen från samma tid som de flesta andra landskapen. En lagman Folkvid i Vermland i 12:te århundradet omtalas såsom gift med Norska Konungen Sverres syster^[34]; en ”legislator A.” i Vermland nämnes vid slutet af samma århundrade, i ett bref af Birger Jarl Brosa (Liljegr. Dipl. I. N:o 824) och. af Lagman Höldo i Vermland finnes ett gåfvobref och ett testamente af år 1263 (ibid. N:r 530, 531.). Deraf att Sturleson i Ol. Hel. S. cap. 76 säger att en del af Sveavälde är ”Vestergötland, Vermland och Markir” (d. ä. Dalsland), och att deröfver är en biskop, hvarjämte han, sedan de öfriga delarne af landet blifvit upräknade, tillägger att hvar del af landet har sitt lagting, sina lagar och sin lagman, kan man alldeles icke anse såsom bevist att Vermland på hans tid utgjort en lagsaga med Vestergötland, hvilket för öfrigt i intet afseende är troligt. Lika så litet kan man bevisa att Vermland ej i slutet af 13:de århundradet haft sin egen lagman, deraf, att Vermlands lagman ej nämnes i 1 Fl. KgB. UplL., der det säges att lagmännen skulle til konungs döma den nyvalde konungen, hvilket har afseende på hyllningen under eriksgatan, såsom det är klart af VGL. I. och II. RetlB. 1.; ty detta kommer deraf, att Vermland i anseende till sitt aflägsna läge ej kunde besökas under eriksgatan, hvarför ock Vermland lika litet nämnes i Södermannalagens Flock om eriksgatan som i Uplandslagens, ehuru dess lagman i Södermannalagens Flock om konungavalet blifvit nämnd; hvilken omständighet skall bli föremål för undersökning då jag kommer att handla om konungavalet. Att Vermland emedlertid tidigt vunnit en vidsträckt odling, kan man sluta ej blott af Sturlesons berättelse^[35], att detta lands odling redan i Olof Trätäljas tid gjorde hastiga framsteg, utan ännu säkrare af den förutnämnda i en handskrift af Vestgötalagen befintliga förtekningen på antalet af kyrkor i Vermland och Dal^[36]. Här upräknas 13 härad med tillsammans 60 kyrkor. Om man jämför dessa härads namn med de närvarande, så finner man ingen annan märkbar skilnad i odlingens utsträckning, än att de nuvarande Carlskoga och Philipstads Bergslag äro uteslutna ur räkningen; hvaraf synes troligt att denna del af landet ännu i 14:de århundradet varit en föga eller intet bebodd skog.

Om Gestrikland har jag förut talat, då jag visat att detta, genom nybyggare från Upland först befolkade kustland, blifvit ansedt som en del af norra Roden, och sålunda såsom ett bihang, räknadt till Upland och dess nordliga del Tiundaland; likasom det ännu i ecclesiastikt afseende hör till Upsala Ärke-stift. År 1611 blef Gestrikland förenadt med den då inrättade Norrländska lagsagan, som jag i det följande skall omtala.

Jämtland och Herjedalen hörde väl icke till Sverige på den tid hvarom här egentligen är fråga, och någon särskild lag för dessa landskap finnes icke heller i behåll; men de böra dock här icke förbigås, då de under den första tiden efter christendomens införande i Sverige, utgjort en del af detta rike, och, åtminstone hvad Jämtland beträffar, länge räknats till Upsala stift, sedan de blifvit med Norrige förenade. Jämtland skall ha blifvit först befolkadt af en Norsk koloni under Ketil Jamte, som flydde för Eysten Illråde, och af hvilken landet säges hafva sitt namn. Sedermera har en mängd folk der satt sig ned, som flyktade för Harald Hårfager, på den tid då han utvidgade sitt rike. Jämtland var oberoende både af Sverige och Norrige, till dess Norska Konungen Hakon Adalstens fostre grundlade handelsgemenskap med Jämtarne, som lofvade honom lydnad och skatt; och han satte dem lag och landsrätt^[37]. Landet lärer dock ha blifvit ansedt rätteligen tillhöra Sverige; ty i Olof den Heliges tid upgafs Edaskog och derifrån Kölen ända till Finnmarken såsom rikenas rätta och urgamla gräns^[38]. Också gåfvo sig Jämtarne i Olof d. Heliges tid, under Svea konung, och blef då riksgränsen åter den nyssnämnda. Norska konungen skickade väl män till Jämtland att uptaga skatter; men det mislyckades. De föreställningar han sedan gjorde dem, hade ej mera framgång; de hade då länge erlagt skatt till Svea konuog, och derifrån hade varit syslomän öfver landet; de ville icke höra annat än att under Svea konung lydde allt det land som låg öster om Kölen^[39]. Först K. Eysten, Sigurd Jorsalafarares bror, lyckades det att med fagert tal förmå Jämtarne att åter gifva sig under Norriges konung^[40]. De gjorde väl sedan upror mot K. Sverre, men blefvo öfvervunne, och underkastade sig honom^[41]. I 13:de århundradet omtalas också Jämtland såsom Norskt^[42], hvilket det ock förblef, till dess det genom Brömsebro-freden 1645 åter blef förenadt med Sverige. Märkvärdigt är det att Jämtland, som under sin förra förening med Sverige i ecclesiastikt afseende kom att utgöra en del af Upsala stift, fortfor i denna förening långt sedan det i politiskt afseende blifvit skildt från Sverige — ännu i medlet af 14:de århundradet, såsom man ser af det förnt nämnda Registrum Upsaliense — och troligen intill Reformationens tid. Såsom Svenskt, utgjorde Jämtland en egen lagsaga redan i K. Anunds tid, då en lagman Thotar omtalas^[43]; då det i senare tider återkom till Sverige, blef det år 1644, således innan det genom fredsslutet blifvit formligen afträdt, jämte Herjedalen, lagdt till den ej långt förut inrättade Norrländska lagsagan, såsom i det följande skall vidare omtalas.

Herjedalen, som berättas först ha fått sitt namn af en från Halfdan Svartes hof flyktad Norsk man vid namn Herjulf, som der satt sig ned^[44], nämnes icke i de förut anförda berättelserna om Jämtland. Att detta lilla landskap på den tid då Kölen var riksgräns^[45], hört till Sverige, är klart. Utan tvifvel har det kommit under Norrige på samma gång som Jämtland, i Norska Kohungen Eystens tid; åtminstone var det Norskt i K. Sverres tid^[46], och förblef det, till dess det, tillika med Jämtland, återkom till Sverige genom Brömsebro-freden. Att det lika med Jämtland, länge fortfarit att räknas till Upsala stift, sedan det blifvit i öfrigt skildt från Sverige, synes troligt; men jag har ej funnit något bevis derpå.

Helsingland, hvars östra sida vid hafvet förut var bebygd af Svear, blef, enligt Sturlesons berättelse, äfven befolkadt af Norrmän, först genom en koloni från Jämtland under anförande af den förut omtalte Ketil Jamtes sonson Thorer Helsing, hvaraf det skall ha fått namn, och sedan af flyktande hopar från Norrige, i Harald Hårfagers tid. Helsingarne gjorde sina handelsresor till Svithiod, och voro Svea konung undergifne; men då Norske konungen Hakon Adalstens fostre hade dragit Jämtarne på sin sida, följde dem äfven de Helsingar som voro af Notsk härkomst^[47]. Desse Norske Helsingar gåfvo sig dock, på samma gång som Jämtarne, i Olof den Heliges tid, under Svea konungs lydnad^[48]; och sedan den tiden har hela Helsingland fortfarit att vara Svenskt. Under benämningen Helsingland innefattades hela kustlandet norr om Ödmorden eller Tönnebroskogen, så långt det var bebodt af Svear, nemligen det nuvarande Helsingland (som fordom kallades Sundhed), Medelpad och Ångermanland; hvilka tre delar nämnas i HelsL. KgB. 7, äfvensom Helsinglagen bland Upsalaöds gods nämner gårdar, belägna i Selångers socken i Medelpad, och Säbrå (Sioborad) socken i Angermanland (KgB. 11.). Att Sundhed var det nuvarande Helsingland, synes ej blott af det anförda stället i HelsL., utan äfven af Registrum Upsaliense, der följande socknar i ”Sundadhi” upräknas: Forsa, Dilsbo, Tuna, Norrbo, Bergsjö, Hernånger, Enånger, Gnarp och Rogstad, hvilka alla äro belägna inom det nuvarande Helsinglands gränsor. Landet ofvanför Ångermanland innehades ännu till största delen af Lappar, hvilka först i senare tider af Svenska nybyggare efter hand trängdes från hafskusten, hvarvid de så kallade Birkarlarne (af birk eller biærk, handel; hvaraf 'biærköa rætter = köpstadsrätt) eller köpmän, som satte sig ned för att drifva bandel med Lapparne, och hvilka omtalas i förra hälften af 14:de århundradet, här, likasom i Finnland, der Birkala socken af sådana har sitt namn, äro att anse såsom förelöpare. Troligen är det förnämligast Birkarlarnes små vid hafvet, och i synnerhet vid strömmarnes utlopp anlagda kolonier, som åsyftas i HelsL. KgB. 7, då det talas om dem som bodde i Umeå och Bygdeå och den nordan för. Helsinglagen, i ÞB. 15. (hvilken Flock är utesluten ur tryckta uplagan), leder Sveriges gränsor mot Norrige ända till ”Ulu þræsk”; men beskrifningen på den, för öfrigt genom nu okända ställen utmärkta rågången, är sådan, att det synes vara omöjligt att antaga, att med detta Ulu þræsk kan menas det i Finnland belägna Uleåträsk^[49]; emedlertid har detta fordom blifvit åberopadt såsom skäl för Upsala Ärkebiskopar att till Uleåträsk utsträcka gränsorna för sitt stift. I senare tider hafva Medelpad och de öfriga nordligare Svenska landskapen blifvit skilda från Upsala stift, och, jämte de numera till Sverige hörande landskapen Jämtland och Herjedalen, gjorda till en särskild Superintendentia, samt slutligen till Biskopsstift. I afseende på den judiciella författningen deremot var Helsingland (i den här angifna vidsträckta bemärkelse) ej, såsom Gestrikland, förenadt med Upland, utan hade egen författning och lag; men har dock lydt under Uplands lagman; ty lagman som i HelsL. omtalas, svarade mot domare och häradshöfding i de sydligare landskapen, och ännu i 15:de och 16:de århundradena hade de norra landskapen Underlagmän, som lydde under Uplands lagman. Först år 1611 blef Axel Oxenstjerna förordnad till lagman ”öfver alla Norlanden, som är Gefle, Helsingland, Medelpad, Ångermanland och hela Vesterbotten, med Lappmarkerna;” till hvilken lagsaga år 1644 lades de från Norrige inkräktade landskapen Herjedalen och Jämtland, som dock först följande året genom Brömsebro-freden formligen afträddes till Sverige^[50]. Såsom kustland har det gamla Helsingland varit indeladt i skeppslag (äfven kallade skipnöti eller skip), och dessa åter i hair (hvilket ords betydelse jag förut förklarat, då jag talat om Östergötland)^[51]; men om namnet Roden blifvit utsträckt till dessa nordliga landskap, är ovisst.

Då Finnland hörde till Sverige på den tid, som egentligen utgör föremålet för vår upmärksamhet, bör det här icke förbigås. Det var i trakten omkring Åbo, eller i det så kallade egentliga Finnland, samt vid kusten af Finska viken i det sedermera så kallade Nyland, som Svenska väldet, jämte christendomen, i Finnland grundlades af K. Erik den Helige, och med Svenska kolonier, troligen förnämligast från Helsingland, befästades. (Erik Emundssons eröfringar i Finnland, hvilka troligen voro förlorade nästan lika snart som de voro gjorda, kunna ej komma i beräkning.) Hvad af Erik blifvit grundlagdt, utvidgades af Birger Jarl till Österbotten och Tavastland, samt af Thorkel Knutsson till Karelen. Att de i Finnland nedsatte kolonisterne förnämligast varit Helsingar, bestyrkes ej blott af några ortets namn (Helsingfors stad och Helsings socken), utan i synnerhet deraf, att Helsinglagen hos dem gällde, så att, då t. ex. skatter af Finnarne erlades efter Karelsk lag, betaltes de af de Svenska kolonisterna efter Helsinglag^[52]. En likhet med Helsingland visar sig äfven deri, att Svenska handelsmän, eller Birkarlar, äfven här nedsatte sig på de Svenska koloniernas gränsor mot Lapparnes boningsplatser, och gåfvo namn åt Birkala socken, hvars belägenhet vid medelpunkten af ett i flera rigtningar vida utsträckt vattendrag, som genom Kumo älf äfven stod i förbindelse med hafvet, erböd det för handlen mest gynnande tillfälle till communication med både Svenskar och Lappar. I afseende på den judiciella författningen utgjorde hela Finnland, så långt det Svenska väldet sträckte sig, ursprungligen blott en lagsaga; lagmän i Finnland skola första gången finnas omtalade år 1324^[53]; likväl nämnes ej Finnland såsom lagmansdöme i M. E. LL. KgB. 1. År 1435 har Finnland först blifvit deladt i två lagmansdömen, Norrfinna och Söderfinna, hvilka ock nämnas i Christ. LL. KgB. 1. Till Söderfinna lagsaga hörde sydöstra delen af det egentliga Finnland med dess skär, jämte Nyland, Tavastland samt vestra och östra Karelen (hvarunder äfven innefattas Savolax). Till Norrfinna lagsaga räknades deremot nordvestra delen af egentliga Finnland med dess skär, jämte Satakunda, Norrbotten (d. ä. Österbotten) och Åland^[54].

Sedan vi nu gjort en resa genom Sveriges landskap, för att lära känna dess särskilda delar på den tid, från hvilken vi hafva i behåll våra äldsta lagar, skola vi tillse huru det gick till att af dessa delar, ursprungligen särskilda små riken, upkom ett helt.

Svearnes rike, sådant det af Oden grundlades, hade sitt äldsta hufvudsäte i Håbo härad, ehuru Svearne redan i Odens tid spridde sig vidare omkring, och lade grunden till de sedermera såsom Svearnes stamländer benämnda folklanden. Yngve Frey, sedan han tillträdt styrelsen, gjorde sin förra bostad Upsala till hufvudsäte, och lade grund i till Upsala-öd, hvars inkomster bestämdes till hofhållningen och offrens underhåll. Regenternas välde var ursprungligen presterligt; de kallades drottnar (d. ä. herrar), och först Dyggve antog titel af konung. Upsala konungar voro envåldshöfdingar, d. ä. allena rådande öfver hela Svithiod, hvilket ursprungligen var inskränkt inom Upland; efter Agnes död delade hans söner Alrek och Erik riket sig emellan; tilläfventyrs är det från denna tid, som de särskilda folklanden, såsom särskilda riken, hade sin upkomst. (Benämningen folkland har dock troligen tillkommit först på den tid, då dessa riken åter hade blifvit förenade till ett helt.) Sedermera upkommo dels genom konungaätternas utgrening, dels genom odlingen af stora landsträckor, många små riken, så att i K. Ingjalds tid voro många häradskonungar (d. ä. konungar öfver särskilda odlade bygder; ty ordet härad har i denna sammansättning ej den sedermera antagna bestämda bemärkelsen). Till och med Tiundaland hade sin egen konung (i Ingjalds tid hans fosterfader Svipdag blinde), så att för Upsala-konungen endast återstod ett religiöst välde, förenadt med rättigheten att åtnjuta inkomsterna af Upsala-öd. Då Ingjald företog att återställa Upsala-konungens förlorade magt, funnos i Svithiod konungar i Tiundaland, Attundaland, Fjädrundaland (hvarunder då lydde så mycket som var bebygdt af det sedermera såsom särskildt landskap derifrån afsöndrade Vestmanland), Södermanland och Nerike. Utom dessa riken hade äfven smärre odlade landsträckor (härad) sina konungar. Troligen hade det förut varit sed, att Upsala-konungen, vid sitt anträde till regeringen, budit tillsamman Svearnes småkonungar, för att vid ett anstäldt gästabud emottaga af dem ett slags hyllning. Sålunda : kallade ock Ingjald till veitzla i Upsala alla de nu nämnda konungarne i Svithiod, utom sin fosterfar, Konungen i Tiundaland, hvilken förut var på stället, och utan tvifvel var medvetande af tillställningen, till hvars utförande hans söner voro behjelplige. Men Ingjald ville ej blott återställa Upsala-konungens envälde öfver Svithiod; han åsyftade ock att utsträcka det öfver Götarnes riken, hvilkas konungar ej hade någonsin erkänt Upsala-konungens öfvervälde. Han böd derför äfven sin svärfar K. Algöte i Vestergötland till sitt förrädiska gästabud; men med K. Högne i Östergötland synes han ej ha vågat göra försök, och äfven dennes måg K. Granmar i Södermanland torde ha fruktat försåt; åtminstone kom han ej till Upsala. Det lyckades emedlertid för Ingjald att på en gång förgöra konungarne i Attundaland, Fjädrundaland, Nerike och Vestergötland, jämte deras jarlar, öfrige förnämste tjenare och lifvakt. Deras riken slog han under sig, tillsatte der höfdingar, och tog skatt deraf. Om hösten samma år anföll Ingjald konungen i Södermanland med krig; under striden flydde höfdingarne öfver Attundaland, Fjädrundaland, Nerike och Vestergötland, jämte hela hären från dessa landskap; men konungen i Tiundaland och två hans söner, hvilka blefvo Ingjald trogne, stupade. Ingjald öfvergaf då sitt förehafvande att med härsmagt kufva Granmar; men följande året öfverföll Ingjald Granmar på Selaön i Mälaren, och brände honom inne, jämte hans måg Hjörvard, och hela hans der samlade vakt. Sålunda lade Ingjald under sig äfven Södermanland, och tillsatte höfdingar deröfver. Flera, ej namngifna småkonungar blefvo af Ingjald förgjorde; så att han skall hafva svikligen bragt om lifvet tolf konungar. På sådant sätt blef Ingjald rådande öfver hela Svealand så vidt det då sträckte sig, och äfven öfver Vestergötland; men K. Högne ”fick”, enligt Sturlesons ord, ”behålla sitt rike för Ingjald, allt till sin död”; hvilket uttryck synes antyda att Östergötland efter Högnes död snart uphörde att vara ett särskildt rike^[55]. Sedan de eröfrade landskapens höfdingar i striden med konungen i Södermanland hade varit Ingjald otrogne, torde dessa landskap väl ha försökt att åter blifva sjelfständiga riken; men detta försök, om det skett, har blifvit tillintetgjordt af konungen i Skåne Ivar Vidfamne, som för att hämnas sin faders Halfdans och sin farbroders konungens i Skåne Gudröds död, hvilka båda mist sitt lif genom tillställning af den senares gemål Asa, Ingjald Illrådes dotter, drog up i Sverige, och lade under sig allt Sveavälde, sedan Ingjald och hans dotter innebränt sig och sitt folk på Ränninge. Efter Ivars död, då hans femtonårige dotterson Harald satte sig i besittning af hans riken, trodde äfven i Sverige småkonungarne tiden vara inne att återtaga de riken som de eller deras fäder i Ingjalds och Ivars tid hade förlorat; men Harald lade under sig alla dessa småriken, och gjorde deras konungar, der sådana fortforo att finnas, under sig skattskyldiga, och de blefvo hans män; hvarför de, så väl som den Hjörmund (Hjörvards son och Granmars dotterson), som Harald satte öfver Östergötland^[56], ej kunna anses annorlunda än som Haralds höfdingar. Att likväl Svithiod och Vestergötland från Ingjalds tid, af det skäl som förut är anfördt, ansågos som ett helt, hvilket deremot ännu icke innefattade Östergötland, Småland och Bleking, bestyrkes deraf att Harald, då han på sin ålderdom delade sitt rike med Sigurd Ring, säges hafva satt honom till konung öfver Upsala med allt Svithiod och Vestergötland, och förbehållit sig Danmark och Östergötland; hvarför ock vid slaget på Bråvallen Sigurd hade krigshär ur Svithiod och Vestergötland^[57]. Af sammanhanget är tydligt att namnet Östergötland i denna berättelse bör tagas i en vidsträcktare bemärkelse, såsom innefattande äfven Småland och Bleking. Efter Bråvalla slag, tillföllo både Sverige och Danmark Sigurd Ring; men när, efter dennes sons Ragnar Lodbroks död, Ragnars besittningar delades emellan hans söner, fick Björn Järnsida på sin lott Sverige, med hvilket, från den tiden, Östergötland, Småland och Bleking voro förenade till ett rike, till dess det sistnämnda i Emund slemmes tid blef derifrån afsöndradt. Sålunda rådde Erik Emundsson öfver hela Sverige, på den tid då Harald Hårfager begynte att underlägga sig Norrige. — Vermland blef först efter den Ivarska inkräktningen bebygdt, genom den under Ingjalds son Olof Trätälja der nedsatta koloni; sedan dess inbyggare gjort utflyttningar till Norrige och der grundlagt ett rike, räknades Vermland, såsom förut är visadt, ömsom till Norrige och Sverige, till dess det, troligen samtidigt med christendomens införande i Sverige, för alltid kom under Sveriges konung, hvars välde ytterligare genom tilltagande odling utvidgades i de nordligare delarne af landet, och genom inkräktningar utsträcktes till Finnland. En liten del af det gamla Sverige blef väl af K. Emund slemme derifrån afsöndrad och till Danmark afstådd, men Brömsebro- och Roeskildska frederna ersatte icke allenast förlusten, utan inneslöto inom Sveriges gränsor flera vidsträckta landskap; och våra dagar har det blifvit förbehållet att med Sverige förena ett rike, hvilket, såsom ett helt, blifvit sedan snart ett årtusende, af en Svensk konungaslägt, grundlagdt och styrdt.

Vi hafva sett huru Sverige, af flera smärre riken, med tiden sammansmält till ett helt, och att denna förändring infaller på den tid, då hedendomens mörker ännu hvilade öfver vårt land. Af det sätt, hvarpå denna förändring, efter hvad nu är i korthet framstäldt, skett, förklaras den form, hvari Sveriges statsförfattning framstår långt in i senare tider. På den tid, före landskapskonungarnes upkomst, då Upsala-konungen ännu var envåldshöfding, eller ensamt regerande öfver Svearne, inskränkte sig Svithiod inom de tre folktanden; och om ock Svearne hade begynt att sprida sig vidare omkring, ansågos de af dem anlagda kolonier såsom bihang till de närgränsande folklanden; och det var endast i sådan egenskap som de ur folklanden utflyttade Svearne kunde med dem deltaga i konungaval och andra offentliga angelägenheter. Efter hand tillväxte dessa kolonier, skilde sig från moderlandet och fingo egna konungar. De tre folklanden fingo väl äfven särskilda konungar; men rättigheten att välja Upsala konung var dock, såsom förut, gemensam för folklandens inbyggare. I och straxt efter Ingjalds tid blefvo småkonungarne utrotade, ej blott inom Svithiod, utan ock i de båda Göta-rikena; och dessa småriken blefvo skattskyldige under Upsala-konungen, som der tillsatte höfdingar; hvar ännu någorstädes konungar för någon tid funnos till namnet, voro de i sjelfva verket endast Upsala-konungens höfdingar, och under honom skattskyldige. Dessa höfdingar igenfinnas ännu i landskapslagarnes tid under namn af jarlar och länsherrar; och den ännu fortfarande länsstyrelsen leder derifrån sitt första uphof. Derigenom att dessa småriken sålunda kommit under Upsala-konungens välde såsom eröfrade länder, fingo de ingen rätt att med folklanden deltaga i konungavalet. Denna Upsvearnes lagliga rätt att ensamme besluta om konungavalet erkändes af de andra landskapen, ännu på en tid, då dessa i sjelfva verket derom tvistade med dem^[58]. Svear (i den äldsta bemärkelsen af detta ord, d. ä. de sedermera så kallade Upsvearne) egho konung at taka ok sva vræka, heter det ännu i Vestgötalagen, som dock, kanske ej alldeles betydelselöst, ger detta stadgande främsta rummet i sin Rätlösa-Balk. Sedan Upsvearne hade valt konung, och valet, af deras lagman, genom en dom blifvit förklaradt för lagligt, följde de honom på hans eriksgata till Södermanland, för att intyga att han hade blifvit lagligen vald; Södermanländningarne följde honom på samma sätt till Östergötland, och så vidare. Då Upsvearnes val sålunda hade blifvit bestyrkt, återstod för de underlydande landskapen endast att, sedan de vid den nyvalde konungens ankomst till landskapet under eriksgatan lofvat honom fred och gifvit honom gislan, genom dom af lagmannen erkänna honom såsom laglig konung; hvaremot de å sin sida egde att emottaga hans edliga försäkran, att han ej skulle bryta deras lagar. Troligen hade landskapen ej så länge nöjt sig med ett sådant beroende af Upsvearne, om ej thronföljden från uråldriga tider hade varit så godt som grundad på arfsrätt, hvilken åter hade förnämsta stöd i den Odenska religionen och Ynglinga-ättens öfverstepresterliga anseende. Men sedan detta stöd icke allenast hade blifvit rubbadt genom Ynglinga-ättens förjagande^[59], utan alldeles störtadt genom christendomens införande, hvilket dessutom å nyo väckte den gamla söndringen emellan Svear och Götar, så var det ej utan misnöje som Götarne nödgades erkänna Upsvearnes uteslutande rätt i afseende på konungavalet. Det var dock först i 14:de århundradet som rättigheten att deri deltaga uttryckligen tillerkändes alla landskapen; såsom framdeles skall visas då jag kommer att tala om konungavalet.

Sedan vi nu sett huru de gamla landskapen sammansmält till ett rike, skola vi taga i betraktande landskapens inre, judiciella författning, och i sammanhang dermed upkomsten af våra äldsta skrifna lagar. I landskapskonungarnes ställe kommo, såsom förut är anmärkt, höfdingar, tillsatte af Upsala-konungen, för att å hans vägnar hafva upsigt öfver landskapet, upbära den deraf utgående skatt, samt föra befälet öfver de hjelptruppar, hvarmed landskapet i krigstid skulle komma konungen till hjelp. Men såsom en konungens utskickad, var höfdingen en för landskapets inre rättsförfattning främmande person. I detta afseende behöfde landet ett eget öfverhufvud, som äfven inför konungen kunde föra folkets talan, likasom höfdingen konungens inför folket. Ett sådant öfverhufvud var så mycket oumbärligare, som med en tillväxande odling, rättsförfattningen allt mera utbildade sig, och under denna utveckling medförde nödvändigheten af en ordentlig domstolsinrättning. Då rättsbegreppen ursprungligen hade varit så enkla och torftiga, att de kunnat vara hela folkets gemensamma tillhörighet; då upkommande tvister! lätt kunnat slitas af de vid folkets sammankomster församlade husfäderna; så blef förhållandet annorlunda, då en stigande odling medfört mera sammansatta rättsförhållanden, och gifvit en större utveckling åt de juridiska begreppen. Lagkunskapen måste då upkomma såsom en särskild kunskapsgren; och åt de män, för hvilka folket hade mesta förtroendet såsom innehafvare af denna kunskap, och såsom pålitliga i dess användande på förekommande fall, måste folket ock updraga att vårda denna kunskap, och gifva den stadga och utveckling genom en fortgående praktisk tillämpning^[60]. Så upkommo genom en naturlig sakernas gång, lagmännerna, såsom folkets målsmän och vårdare af dess frihet och rättigheter, och tillika såsom tolkar af de lagar, som af sig sjelfva hos folket upstått, och såsom landskapets högste domare. Hvad lagmännen voro såsom folkets målsmän, det visar Sturleson i den berättelse, som jag straxt skall anföra, äfvensom i berättelsen om Thorgnys bekanta tal till K. Olof Skötkonung. Detta visar sig ock i lagmännens befattning, att genom en dom erkänna en nyvald konung; och då VGL. (IV. 15: 10.) omtalar den olycka som drabbade K. Ragvald Knaphöfde för den sidvördnad han gjorde alla Vestgötar, då han under sin eriksgata ville, utan emottagen gislan, såsom en inkräktare intränga i deras land, så anmärkes det, att en god lagman då styrde Vestergötland. Lagmannens ursprungliga och egentliga befattning, hvaraf han ock hade sin titel, bestod dock uti att lagh skilia, eller bestämma hvad som uti hvarje till hans pröfning hänskjutet mål skulle anses för lag, hvarför ock hans befattning kallades laghskila. Men då icke alla mål från det vidsträckta landskapet kunde hänskjutas till lagmannens pröfning, behöfdes ock för de mindre delarne af landet (härad och fjerdingar) lagfarne män, hvilka kunde döma i de mål, som på de mindre sammankomsterna förekommo. Så fingo hundaren i Svea-landskapen sina domare; så blefvo i Göta-landskapen, härads- och fjerdingshöfdingarne, hvilka förut tilläfventyrs varit militära befälhafvare, domare. Att lagmansämbetet härleder sig från hedendomens tid, är af Uplands- och Vestgötalagarne uppenbart; ty intet tvifvel kan upstå derom, att Viger Spa, som i företalet till UplL. omtalas såsom Uplandslagens förste författare, och som var en hedning, ehuru visserligen icke samtidig med Ingjald Illråde, såsom, till följe af en falsk upgift i den första tryckta uplagan af Uplandslagen, blifvit antaget, varit lagman; och i den till Vestgötalagen hörande förtekningen på lagmän i Vestergötland, nämnas två lagmän, Lumber och Björn Kjalke, hvilka båda varit hedningar. Sturleson nämner ock icke allenast lagmän i Tiundaland och Vestergötland på K. Olof Skötkonungs tid, utan berättar ock om den dåvarande lagmannen Thorgny i Tiundaland, som då redan var gammal, att hans förfäder hade varit lagmän i Tiundaland i många konungars tid^[61]. Man kan derför hänföra lagmännens upkomst, åtminstone i Upland och Vestergötland, i hvilka Svearnes och Götarnes stamländer detta ämbete troligen är äldst, till en tid ej långt efter den, då de särskilda landskapen sammansmält till ett rike under Upsala-konungens välde. I Sturlesons tid hade hvart landskap sin lagman. ”I hvar del af landet,” säger han^[62], ”är landsting och egen lag i många stycken; öfver hvar lag är en lagman, och han råder mest med bönderna, ty det skall vara lag, som han säger. Men om konungen, eller jarl, eller biskopar fara öfver landet, och hålla ting med bönderna, då svarar lagmannen på böndernas vägnar; och honom följa alla, så att svårligen våga mägtige män (ofreflismenn) att komma på deras allmänna ting, om ej bönder och lagman dertill gifva lof. Men i allt, hvari lagarne äro skiljaktiga, skola de jämföras med Upsala lag; och alla andra lagmän skola vara den lagmans undermän, som är i Tiundaland.” Denna sista upgift kunde väl förefalla mindre trovärdig; men då Sturleson, sjelf lagman på Island, under sitt besök i Sverige år 1219 vistades hos den berömde lagmannen Äskil i Vestergötland, kan han ej gärna anses ha en alldeles oriktig underrättelse i en så beskaffad fråga. Således bör väl Sturlesons upgift så förstås, att Tiundalands lagman var den förnämste i riket, och att de öfrige lagmännen kunde i vissa fall vara skyldige att rådgöra med lagmannen i Tiundaland; men icke får den förstås så efter orden, som skulle Upsala-lagen uttränga alla skiljaktigheter ur de andra landskapens lagar; ty Upsala-lagen skulle då hafva blifvit en allmän lag för hela riket, och de charakteristiska egenheter som vi ännu finna i de olika landskapens lagar, skulle ha försvunnit. Det är dock möjligt att lagmannen i Tiundaland haft anspråk på ett dylikt öfvervälde, och att ett sådant anspråk, grundadt på folkländernas öfriga företräde, blifvit erkändt af de andra lagmännen, fastän det ej i verkligheten kunde genomdrifvas, derför att det hade sakens natur emot sig, emedan de i de särskilda landskapen utbildade olika rättsförfattningar ej ännu medgåfvo en sådan sammansmältning. — Lagmännens egentliga befattning är af Sturleson uttryckt med de orden, att ”öfver hvar lag var en lagman;" ty det tillhörde lagmannen att handhafva och utbilda lagen, först och ursprungligen derigenom, att han i hvarje förekommande fall skulle bestämma hvad som var lag; hvarje sådant lagmannens ytrande i ett nytt fall, hvaröfver förut hade saknats en bestämmelse, blef lag; såsom Sturleson säger, att det skall vara lag, som lagmannen ”rædr upp at qveda,” d. ä. icke hvad lagmannen efter en nyck kunde behaga att föreskrifva, utan hvad han efter sin insigt i lagarnes sammanhang bestämde och för folket kunde göra begripligt såsom det rätta. Sålunda var det som lagmannen hade rättssystemet i sina händer, och bidrog till dess stadgande och utbildande. Men det var äfven på ett annat sätt som det, åtminstone i en senare tid, tillhörde honom att ordna det alltmera utbildade rättssystemet, och hos folket underhålla kännedomen deraf. Han hade nämligen omsorg derom, att sammanfatta lagstadganderna i en viss ordning och form, så att de kunde, först endast muntligen framställda, sedan skriftligen upteknade, på vissa tider för det på landstinget församlade folket upläsas. Den äldsta formen för detta slags lagsamlingar är utan tvifvel den poëtiska. På en tid, då lagarne ännu ej voro skriftligen upteknade, kan man knappt tänka sig någon annan. Vida lättare hade den muntliga traditionen af historien kunnat fortgå i en blott prosaiskt berättande form; men likväl kan man vara öfvertygad att den trovärdighet som, med afdrag af uppenbart fabelaktiga tillsatser, i det hela stämplar en Sturlesons berättelser om händelser från aflägsna århundraden, der ej skulle funnits, om ej den prosaiska traditionen varit fästad vid de gamla sångerna, och bygd på dem, såsom på en fast och orubblig grundval. Ännu mindre kunde den juridiska traditionen, då den begynt att likasom christallisera i en viss form för reflexionen och kunskapen, undgå att antaga en poëtisk skepnad, ehuru det lika litet kan betviflas att de af lagmannen för folket declamerade korta poëtiska rättssatserna af honom beledsagades med utförligare, efterhand växande, och slutligen i skrift öfvergående prosaiska commentarier — som det kan förnekas att våra äldsta historiska och mythiska traditioner på dylikt sätt fortplantat sig. Det är dock ej min mening att ställa denna antagna äldsta poëtiska form återigen på en prosaisk grund, sålunda att den poëtiska formen skulle helt och hållet förklaras af behofvet att på sådant sätt lättare kunna behålla lagarne i minnet, och gifva dem stadga och fasthet. Ehuru den poëtiska formen i detta afseende varit oumbärlig, bör dock dess upkomst alldeles icke tillskrifvas afsigten att dermed vinna detta ändamål; den har fastmera upkommit genom en inre nödvändighet, såsom det för ett obildadt folk naturligaste sättet att uttrycka sig. Man har med skäl antagit att poësien är äldre än prosan. Det ligger i menniskonaturen, att ju mera vissa förmögenheter blifva hämmade eller outvecklade, dess mera utvecklar anden sin kraft i andra rigtningar, och det till en grad, som man ej skulle tro vara möjlig; likasom strömmen, på ett ställe hämmad i sitt lopp, flödar öfver på ett annat, dit han annars ej skulle kunnat höja sig. Hos en blind menniska t. ex. kan känseln utbilda sig till — om jag så får säga — ett slags syn i fingerspetsarne, till en förmåga att stundom äfven på afstånd förnimma föremålen, som måste förefalla hvar och en med syn begåfvad menniska obegriplig. En döf kan af munnens rörelser och andra tecken fatta andras mening på ett sätt som ej är möjligt för den som kan höra. Likartade phenomener visa sig hos hela folk. De som ej lärt konsten att genom skrift förvara sitt kunskapsförråd, och uttrycka sina tankar, hafva deremot förmågan att minnas och att oberedde muntligen uttrycka sig, äfven i en poëtisk form, till en grad utbildad, som förefaller oss fabelaktig. Likaså är hos ett folk, som i sin barndom ännu ligger vid naturens modersbröst, och hvars förståndsförmögenheter ännu äro föga utvecklade, deremot känslan lifligare och inbillningskraften rikare; poësien är derför dess rätta element, och den poëtiska formen således den, hvari det af en inre, naturlig drift söker uttrycken för sina känslor och begrepp. Derför sammanhänger dess historia, dess philosophie, dess religion, dess lagar, ja, man kan säga alla dess företag, med poësien. Här se vi den verkliga grunden till lagarnes äldsta poëtiska form, då de nämligen genom tradition blifvit utbildade. Spår af denna lagarnes poëtiska grundval, och i allmänhet af det poëtiska sinne, som äfven i dem varit verksamt, visa sig öfverallt i de poëtiska bestämmelser, de symboliska handlingar som der förekomma, och hvilka visserligen ha sin grund, på sätt jag nu visat, i det poëtiska sinnets inre drift att på detta sätt uppenbara sig, och ej endast i nödvändigheten att, i brist på skriftliga documenter, fästa upmärksamheten vid vissa sinnliga bilder. Exempel af detta slag kunde anföras i tusental; jag vill blott hänvisa till Jac. Grimms Deutsche Rechtsalterthümer, der en mängd äro samlade. Till och med af den rythmiska och allittererande formen finnas i lagarne mångfaldiga lemningar; t. ex. i Vestgötalagen:

döma
til hogs ok til hanga,
til draps ok till döþa,
ugildan firi arva
ok æftimælanda. (I. ÞiB. 3.)

Likaså:

þæn a hæra ær hændir
þæn a ræf ær reser,
þæn a vargh ær vinder,
þæn a biorn ær betir
þæn a ælgh ær fællir,
þæn a otær ær or a taker. (I. FornB. 7.)

I Uplandslagen:

far man i ökn
ok almæning,
ryþer ok rymir,
bort far han;
til komber annar
i nær ruddu,
brötir nær bröto,
barkar ok blikar,
komber um garþi (ok værn);
up komber þæn
þær fyrra ruddi &c. (ViþB. 20.)

Likaså:

þær skils siængar alder
sum siskini æru
flere æn ett;
ærvi ok aldrigh
koller koll
fyrr æn annar
ær alder döþer. (ÆB. 12.)

I Vestmannalagen:

karl atte by allan,
atte mæn mate,
þa ræþ han a salo
ok salde fiarþong i by
mæþ fastum ok fullum skelum;
þa skærpte sko at fote,
sat viþ karl ok nötte;
æn ræþ karl a salo
ok annan fiarþong salde i by &. (JB. I.)

I en sådan poëtisk form var det utan tvifvel som lagmännerna först sammanfattade hufvuddragen af det äldsta rättssystemet, och på tingen framställde dem för folket; och detta är troligen anledningen dertill, att den första samlingen af Uplands lagar fått namn af flockar, ett ord som väl betyder en samling, men ock ett kort poëm utan afdelningar. Att anledningen till denna benämning bör sökas i den senare bemärkelsen, bestyrkes deraf, att samma dubbla bemärkelse af lagar och versar eller poëtiska stycken igenfinnes i den Tyska benämningen gesetze, och den Grekiska νόμοι; likasom en gammal Grekisk sägen förmäler att Apollo gifvit menniskorna lagar, förkunnade genom sång, beledsagad af lyrans toner^[63]. Allt detta, och mycket mera som här kunde anföras, hänvisar på lagarnes ursprungliga förbindelse med poësien. Den poëtiska urformen har med tiden blifvit alltmer upblandad med prosa, och slutligen så tillbakaträngd i skuggan, att endast spridda drag deraf här ock der blefvo synliga. Troligen hafva redan tidigt de korta poëtiska satserna blifvit åtföljda af prosaiska utläggningar och tillsatser, och ju mera rättssystemet utbildades, i samma mån som det poëtiska sinnet hos folket minskades, blef ock det prosaiska elementet i den juridiska traditionen alltmera öfvervägande öfver det poëtiska, tills slutligen alltsammans uplöstes i en prosaisk form, hvarur blott här och der framskymtade disjecta membra poëtæ. Hela denna ursprungligen endast genom en muntlig tradition fortgående utbildning af rättssystemet tillhörde egentligen lagmännerna; och ett medel för dess fortplantande hos folket var de sålunda först blott i minnet förvarade, sedan mer och mer fullständigt i skrift upteknade lagarnes upläsande för folket på landstingen. Det är på det nu beskrifna sättet Vestgöta-lagmannen Lumber säges hafva ”uttänkt och gjort en stor del af Vestgötarnes lagar”; och hans efterträdare sades tælia, d. ä. förtälja, upläsa lagen; såsom då det om lagmannen Assur af Häru heter att han ”talde all Vestgötarnes lag på en dag, den enda gången och aldrig mer, emedan han dog kort derefter"; om Alle att han ”talde lag på Linkorna vallar”; om Önder att han ”talde rätt lag”; likasom det om lagmännerna i allmänhet säges att de ”gjorde och framförde Vestergötlands lag”, med hvilket ”framförande” menas ej blott det som annars kallas att lagh skilia, eller bestämma hvad som är lag i särskilda till lagmannens pröfning framställda fall, utan ock det som, enligt hvad nu är anfördt, kallades att lagh tælia, eller de af lagmännen ”uttänkta och gjorda” lagarnes upläsande för folket^[64]. Derför, då de särskilda landskapens lagar omtalas, heter det: lagh þy tald varu ok takin i hvariu landskapi, d. ä. af lagmännen uplästa och af folket antagna^[65]; såsom det ock om Uplands- och Södermannalagarne, sedan de undergått en ny redaktion, i de Kongl. stadfästelserna uttryckligen säges att de blifvit på tinget lysta och af folket antagna. Så omtalas det ock i ett Påfven Innocentius III:s Bref af år 1206 huruledes ”legislatores regni sjus (Sueciæ) annis singulis tenentur coram populo legem consuetudinis publicare^[66]. På detta sätt säges ock Viger Spa hafva varit en lagha yrkir eller lagars utarbetare; och den af honom grundlagda samling kallas en laghsagha, d. ä. egentligen en sagd, fastän äfven skriftligen upteknad lag; ehuru detta ord, hvarmed lagmännernas jurisdiktion ännu i våra dagar benämnes, ursprungligen beteknar lagarnes upläsande för folket af lagmannen; såsom då i den KyrkBalk, som tillhört den för öfrigt förlorade Smålandslagen, det i början heter: nu skulu mæn til þings fara ok laghsaghu vara höra; höra þe sum hær æru, ok sighia þem sum hema sitia; an laghsagha var hun byrias sva &c. Så önskas i slutet af Uplandslagen frid öfver alla dem som ”laghsaghu lyt hava”, d. ä. hafva åhört lagens upläsande, nämligen på tinget, hvilket åsyftas då det straxt förut talas om dem som ville ”med frid hit komma, här vara och hädan fara.” Likaså heter det i slutet af Östgötalagen: nu ær laghsagha iþur lyktaþ, d. ä. lagarnes upläsande för er är slutadt; det är det på tinget församlade folket som här tilltalas, likasom då straxt förut folket erhåller denna påminnelse: nu hygge hvar at lut sinum i laghum: komme nu hvar och en ihåg det stycke af lagen som honom angår. En dylik påminnelse förekommer ock inuti ÖGL:s text, ES. 8, då det heter: nu hyggin þær at bönder at sva ær þætta nu stat: kommen nu ihåg bönder, att detta är nu så stadgadt. I UplL. förekommer icke allenast samma erinran till folket: hvar skal at sinum lot ok laghum hyggia (ViþB. 29.), utan lagmannen nämner sig ock på ett ställe sjelf såsom talande, då det heter: fore allar þe sakir sum man værþer æi bar ok atakin, þöm skil iæk allum lagh fore sik, d. ä. i alla de mål, der man ej varder gripen på bar gerning, der låter jag hvar och en värja sig med ed (ViþB. 16: 1.); ehura i äldsta tryckta uplagan af UplL. orden skil iæk äro ändrade till skils, såsom det heter i Landslagarne; utan tvifvel af det skäl, att utgifvaren ej förstått hvad detta iæk skulle betyda, och derför tagit för afgjordt att det var ett fel. Likaså nåmner lagmannen sig sjelf i slutet af Södermannalagen, då det heter: þem haver iak allum friþum fört, laghsaghu þæsse hava kört; och i slutet af samma lags ÞiufaB. tilltalar han folket sålunda: ær nu talt sum i havin hört um þiufnaþ ok æn fynder^[67]. Huru ofta detta lagarnes upläsande skedde, likasom huru ofta eljest landsting hölls, är ej bekant. Dock omnämnas i ÖGL. fyra så kallade lagtings måndagar, neml. 2:dre måndagen efter Pingst, näste måndagen efter Michaelsmessa, 2:dre måndagen. efter 13:de dag Jul, och näste måndagen efter Midfastosöndag (BB. 51. not. 52.). På dessa tingsdagar, af hvilka de tre första inträffade på den tid, då efter slutade jul-, vår- och höstferier, tingsterminerna åter börjades, och den fjerde vid början af vårferierna, blefvo sannolikt lagarne för folket uplästa, så att dessa troligen deraf benänmda lagting svarade mot hvad Tyskarne kallade ungeboten eller echte ding, vid hvilka, vanligen tre gånger om året hållna ting, allt folket utan särskild kallelse borde infinna sig, och hvarvid lagarne uplästes för folket; hvaraf kom att namnet echte ding blef öfverflyttadt på de på dessa ting uplästa lagarne. Att i allmänhet detta upläsande skedde eller borde ske åtminstone en gång om året, kan man taga för afgjordt; såsom ock det förutnämnda Innocentius II:s bref säger att det skedde ”singulis annis.” I den nyare Stadslagen (KgB. 23.) föreskrifves uttryckligen att stadens lagbok skulle upläsas en gång hvart år i hvar stad, dagen näst efter midsommarsdagen. Ännu är det om en mängd särskilda författningar påbudet, att de årligen skola upläsas, dels på tingen, dels i kyrkorna, om ock hvarken det ena eller det andra på alla ställen noggrannt iakttages. — På det nu beskrifna sättet var det som rättssystemet af lagmännerna utbildades, och som kännedomen deraf hos folket underhölls. Ursprungligen var det sammanfattadt i poëtisk form, i korta satser; vid den årliga upläsningen på tingen blefvo dessa utan tvifvel beledsagade af prosaiska utläggningar och tillsatser, hvilka i bredd med rättsförfattningens utveckling alltmera tillväxte, och efter hand med sig amalgamerade den ursprungliga poëtiska texten; från början skedde detta endast genom en muntlig tradition; efter hand tillkommo allt mer och mer fullständiga skriftliga antekningar och samlingar af de muntliga traditionerna, hvilka slutligen blefvo till ordentliga lagböcker, utan eller med Kongl. stadfästelse försedda — i båda fallen lika kraftiga. En från folkets gemensamma, till lagmännernas enskilda vård och utbildning, från poësie till prosa, från minne och tal till skrift öfvergången tradition — det är i korthet historien om våra landskapslagars upkomst. Frågan från hvad tid dessa sålunda upkomna lagar härleda sig, är således i sig sjelf orimlig. Endast den frågan, på hvad tid dessa lagar hafva erhållit den form, hvari de kommit till vår kunskap, kan bestämdt besvaras i afseende på de lagböcker, som blifvit försedda med Kongl. stadfästelse, eller mindre bestämdt, med anledning af andra kännetecken, i afseende på sådana, för hvilka ingen Kongl. stadfästelse blifvit gifven, eller nu finnes i behåll. Lika litet kan den frågan besvaras, på hvad tid dessa lagar aldraförst blifvit skriftligen upteknade. Sannolikast är väl att detta först inträffat efter christendomens införande, sedan det Romerska alfabetet och pergamentets bruk blifvit kända; men icke kan detta med visshet antagas. Att Runorna förut varit brukade till korta inskrifter på sten och träd, kan ej betviflas, om ock inga bevis derpå funnos; ty att antaga att det christna presterskapet skulle ha befordrat runornas bruk till skrift, om ej ett sådant bruk deraf förut hade varit någorlunda allmänt kändt, är en uppenbar dårskap. Om den hedniske lagmannen Lumber, hvars lefnadstid sannolikt infaller i det 10:de århundradet, eller möjligtvis i det 9:de, berättas det, såsom förut är anmärkt, att han uttänkt och gjort en stor del af Vestgötarnes lagar, hvilka deraf blifvit kallade Lums lag; och om Lagmannen Äskil, som lefde i början af 13:de århundradet säges det att han ”efterforskade sorgfälligt och upsökte alla Lums lagar,” och vidare: ”sedan han fann landets lagar, begrundade han dem med mycket förstånd och egen insigt.” Det kan ingalunda betviflas, att hvad som här kallas Lums lagar, och som Äskil noga efterforskade och äfven fann, på hans tid bestod i skriftliga antekningar, som ej funnos samlade på ett ställe, utan voro kringspridda i en mängd fragmenter, eller, såsom det heter om Uplands äldre lagar, ”hades kringspridt (ströningium) i flera flockar;” men häraf följer icke att dessa Lums lagar från första början varit skriftligen upteknade. Likasom fordom skaldernas sånger, äfven med kända författare, länge blifvit bibehållna endast genom muntlig tradition, till dess de slutligen blifvit skriftligen upteknade, så hafva Lums lagar, ursprungligen troligtvis i en poëtisk form framställda rättssatser, möjligen i en längre tid endast i en muntlig tradition fortlefvat, och först i christendomens tidhvarf öfvergått i skrift; men att äfven förut, med runornas tillhjelp, ett slags skriftlig uptekning möjligtvis skett, kan lika litet om lagarne som om skaldernas sånger bestämdt nekas. Hvad nu är sagdt om Lums lagar, gäller äfven om Vigers flockar. Att före den tid då Uplandslagen erhöll det skick, hvari den kommit till vår kunskap, lagarne funnos i skriftliga, ehuru i flera flockar spridda antekningar, ”per plura disperse volumina,” synes tydligen af K. Birgers stadfästelse på denna lag; och det äro dessa antekningar som i företalet till samma lag kallas Vigers lagsaga, och hvilka sålunda synas tillskrifvas denne hedniske lagha yrkir. Men Vigers lagsaga har, likasom nyss är sagdt om Lums lag, ursprungligen kunnat vara ett utan skrift genom muntlig tradition fortplantadt verk, som, sedan det blifvit skriftligen upteknadt och troligen mycket tillökt, bibehållit sin förste kände författares namn, likasom K. Birger ännu kallar den i hans tid författade lagcodex en ”bok med Vigers flockar och Upländska lagar.” Det kan således icke bestämdt afgöras, huruvida lagarnes skriftliga upteknande sträcker sin början tillbaka in i hedendomens tid. De bevis som hittills blifvit anförda till bestyrkande af en sådan de skrifna lagarnes ålder, hafva endast genom ett blindt antiqvariskt nit kunnat bli ansedda såsom gällande. Historien om lagar, som varit ristade med runor på balkar, och fästade med kedjor i kyrkor och andra hus, är en dikt, som upkommit genom ett temligen groft misförstånd af det förut nämnda Notarii publici betyget af år 1374, der det omtalas en liber legum terræ Helsingiæ som, med järnkedjor fästad, förvarades i Selångers kyrka i Medelpad; men hvarken säges der att denna lag var skrifven med runor, eller att den var ristad på balkar; tvärtom kallas den en liber, och var således en vanlig bok; återstår således endast att den säges vara fästad med järnkedjor; men detta, ehuru nu obrukligt, var fordom alldeles icke ovanligt, såsom man kan se på gamla böcker som fordom tillhört klosterbibliotheker, och hvarvid ännu de kedjor hänga, hvarmed de varit fastlästa. Väl finnes ännu en gammal med runor skrifven codex af Skånelagen, som förvaras på Universitets-Bibliotheket i Köpenhamn; men då den är skrifven på pergament, och åtminstone ej är äldre än från 14:de århundradet, är den endast märkvärdig genom det besynnerliga infallet att bruka runor, i stället för den då som nu vanliga Latinska skriften. Det samma gäller om en på Kongl. Bibliotheket i Stockholm förvarad, på papper i 16:de århundradet med runor skrifven codex af nyssnämnda lag. Uti en handskrift af Norska Borgarthingslagen från 15:de århundradet, hvilken förvaras på nyssnämnda Kongl. Bibliothek, finnes på en sida med runor skrifvet ett stycke angående gränsen emellan Norrige och Ryssland, och i sammanhang dermed den förut omtalta förtekningen på Vestergötlands gränsorter^[68]; men likasom sistnämnda förtekning, ej mindre än den föregifna af Lundius utgifna Agapeti Balla, är i anseende till innehållet uppenbart förfalskad^[69], så är ock denna runskrift tydligen skrifven senare än lagboken, på ett blad som händelsevis kommit att bli af skrifvaren förbigånget, ehuru meningen naturligtvis varit att denna runskrift skulle anses hafva en ganska hög ålder. — Jag tror mig sålunda ha ådagalagt, att det alldeles icke kan bevisas att våra lagars första skriftliga uptekning skett under hedendomens tid, men också att motsatsen icke heller kan antagas såsom afgjord. Då vi således i afseende på denna fråga måste stadna i ovisshet, kunna vi lyckönska oss dertill, att frågan på långt när icke är så magtpåliggande, som forna tiders antiqvariers förvända nit velat göra den. Jag har visat att våra äldsta lagar småningom upkommit, utbildat sig och erhållit den form, hvari de kommit till vår kunskap; det ligger i sakens natur, att det är omöjligt att med säkerhet bestämma den tidpunkt, då den ursprungligen muntliga traditionen öfvergått i skrift, likasom att en sådan tidsbestämmelse är af vida mindre vigt för laghistorien, än för bildningens historia i allmänhet.

---

1. Har. Harf. S. cap. 14, 18.
2. Ol. H. S. cap. 59.
3. Har. Harf. S. cap. 18.
4. Magn. Barf. S. cap. 13.
5. Ordet bo, som annars förekommer i många härads namn, hör ej hit, utan är sammandraget af boa, likasom dalbo för dalboa, VGL. I. Þl.; viþerbo för viþerboa, UplL. ViþB. rubr.; 29: 2. Således vill t. ex. Östbo, Vestbo, Sunnerbo härad i den gamla Finveden, säga det samma som Östboa &c. härad, d. ä. Östboarnes, Vestboarnes och Söderboarnes härad.
6. Morþ = skog, prov. mor; skogen hette äfven Kolmyrkr eller Myrkviþr, af hvilka det förra synes vara rådbråkadt af Kolmark (mark = morþ, d. ä. skog), och det senare är en öfversättning af det förstnämnda ännu bibehållna namnet. Tillägg (sid. 74): Hvad jag ytrat angående namnen Kolmyrkr och Myrkviþr, har jag sedermera funnit bestyrkt, vid jämförelse emellan Peringskiölds och Rafns editioner af det så kallade Sagobrottet. I originalhandskriften, som af Rafn blifvit följd, läses nämligen: til skógarins kolmerkr; men merkr är genitivus af Isl. mörk, Sv. mark. Peringskiöld deremot har kolmirkr, hvarvid i parenthes tillägges (myrkvidz). Ehvad nu detta kolmirkr är en förbättring af Peringskiöld, eller der står så i den afskrift han följt, har denna läsart intet vitsord emot originalet. Det i parenthes tillagda myrkvidz är åter uppenbarligen en öfversättning af det förra namnet.
7. Y. S. cap. 42.
8. Ol. H. S. cap. 253.
9. Jfr. Hak. God. S. cap. 21.
10. Att benämningen Småland i de äldsta skrifter hvari den förekommer, ej skulle ha innefattat äfven den sydligaste delen af det nuvarande Småland, eller Möre, Värend &c., kan jag ej antaga. Att ÖGL., då den talar om Småland, ej kan mena annat än de med Östergötland förenade små landskapen, kan i denna del ej gälla såsom bevis; men deremot är det af den samtidiga Uplandslagen klart, att den under namnet allir smalændingiar (KgB. 2.) inbegriper hela det nuvarande Smålands, och således äfven Tiohärads och Möres invånare; likasom det ej kan betviflas, att Nænnir af smalandum, som nämnes i berättelsen om mötet på Danaholmen (VGL. I. CB.), var representant förnämligast för de sydligaste Småländska landskapen Finvid, Värend och Möre (jfr. not. 16. sid. 34.). Men det collectiva namnet Småland är dock utan tvifvel yngre än de särskilda landskapens namn Möre, Värend, Finvid, Njudung, Tjust, Kind, Ydre &c.; och man synes kunna med säkerhet antaga att den collectiva benämningen ej är upfunnen af Småländningarne sjelfva. På denna grund kan man förmoda att Östgötarne först gifvit detta namn åt de små med Östergötland förenade sydligare landskapen, och att namnet sedermera blifvit öfverflyttadt äfven på de öfriga af samma folkstam bebodda landskapen, nämligen de som utgjorde Tiohärads lagsaga och Calmarna fogati (ej blott Möre, samt det med Vestergötland förenade Mohärad). Men ehvad grund denna hypothes än må hafva, är det otvifvelaktigt att namnet Småland i de äldsta skrifter der det förekommer, har lika vidsträckt betydelse som i våra dagar.
11. Scr. R. Svec. Vol. II. sect. I. p. 350.
12. Se ÖGL. v. Smaland.
13. Liljegrens Diplom. I. N:o 522.
14. Ibid. N:o 71.
15. Ottars och Ulfstens resa.
16. Väl nämnes i den vid den äldre codex af VGL. fogade berättelsen om mötet på Danaholmen såsom en af de deputerade Nænnir af smalandum, der namnet Smaland naturligtvis äfven och förnämligast beteknar Tiohärads lagsaga och Möre; men ehuru detta tydligen visar att namnet Smaland på den tid, hvarifrån vi hafva denna berättelse, eller i senare hälften af 13:de århundradet, innefattade äfven Tiohärad och Möre, så kan det dock ej anses såsom häraf bevist att samma namn, med samma vidsträckta betydelse, redan fanns i K. Emund slemmes tid, eller i medlet af 11:te århundradet.
17. Jfr. Geijer, Sv. F. Hist. I. s. 78.
18. Man behöfver blott jämföra dessa tre namn för att tydligen finna att ordet up i dessa sammansättningar beteknar det högsta, förnämsta, och ej har afseende på den geographiska belägenheten mot norden, Ett annat exempel af samma slag är anfördt i UplL. v. Upland. Ännu tydligare faller detta förhållande i ögonen, då man jämför namnen af de tvänne häraden Upvidinge och Norrvidinge.
19. Y. S. cap. 5.
20. Fornesitune nämnes i ett Påfvebref från medlet af 13:de århundradet (Liljegr. Diplom. I. N:o 852), utan att detta ställes belägenhet der upgifves; men intet tvifvel kan upstå derom, att det är det samma, som i senare tider kallats Försigtuna, och är beläget i Håtuna socken, midt emot Sigtuna stad. I 1687 års jordebok är inom nämnda socken uptaget: ”För Siggtuna 15 öresland”, med anmärkning: ”Hr Åke Rålamb förlähnt i Lijfztijdh. Sätegård”, samt en senare antekning: ”Kallas nu Signelsberg, H. Åke Rålamb till Stam under Säterijs frijheet A:o 1692. N:o 18 och 19.” (Jfr. B-lks rec. i Skandia, IV. s. 396.) I senare jordeböcker, och ännu i den sista af år 1825, förekommer denna gård såsom berustadt Säteri, under det dubbla namnet ”Försigtuna kallas Signilsberg.” ”Signilsberg eller Fornsigtuna” nämnes äfven i Salvii beskrifning om Upland, s. 236. Då man känner detta förhållande, torde det vara förlåtligt om man mistänker, att de två runstenar, som finnas anförda under N:r 1 och 4 bland de såsom tillägg till Liljegrens Diplomatarium tryckta ”Run-urkunder”, och af hvilka den förre förmäles ha sin plats i Fornsigtuna och den andre i Signilsberg, i sjelfva verket äro samma sten. Visserligen förmärkes betydlig olikhet emellan dessa båda ”run-urkunder”, sådana de här blifvit meddelade; men då N:r 1, som öpnar samlingen, börjar, utan att någon lucka är utmärkt, med pronomen reciprocum Sik (i stället för auk), derefter sätter ett ensamt subjekt (Hulfastr) med verbum i pluralis (litu), så kan man något när veta hvad man bör tänka härom. Genom den ”så väl grammatikaliska som lexicographiska hjelpreda”, som, ”för verkets ytterligare fullkomnande till ett helt”, blifvit utlofvad, komma säkert många gåtor i runurkunderna att lösas.
21. I skogen ett stycke norr från Håtuna kyrka, är ett ställe som kallas Kongshof, och fordom skall hafva varit häradets domeplats. Salvius, anf. st. s. 237.
22. Y. S. cap. 29.
23. Y. S. cap. 40.
24. Y. S. cap. 40, 43.
25. Då man jämför Ärkebiskopen Jacobs bref af d. 25 April 1280 (Liljegr. Dipl. N:o 699) med Ärkebiskopen Johans af April 1291 (ibid. N:o 1044), synes Söhundari i det senare svara emot Telgboa, Riudboa, Acherboa och Danaröa skiplag i det förra, och sålunda innefatta hela den med Attundaland sammanslagna delen af Roden, eller hela kusten från och med Väddö till och med Vermdö och Danderyds skeppslag; då nämligen under benämningen Telgboa skiplag troligen skulle innefattas Väddö, Bro och Frötuna skeppslag (jfr. B-lks rec. i Skandia, IV. s. 397, 398). Söhundari skulle således enligt egentliga ordalydelsen hafva varit den med Attundaland förenade delen af Roden, men deremot ej innefattat det, som i det ett halft århundrade yugre Registrum Upsaliense kallas Sæhundari, eller det nuvarande Sjuhundra härad; hvilket i sig sjelft är nästan otänkbart, och dessutom har den vigtiga omständigheten emot sig, att säkerligen aldrig någon del af den Upländska Roden haft namn af hundari, ehuru Roden kunnat, såsom hos Sturleson (Ol. H. S. cap. 76.), kallas Sæland, som dock uppenbarligen endast är en Isländsk öfversättning af Roþin. Ville man ock antaga att Söhundari i 1291 års bref skulle svarat ej blott emot de i det äldre brefvet nämnda skeppslagen, utan äfven emot det nuvarande Sjuhundra härad, så skulle antingen de ifrågavarande skeppslagen varit i 13:de århundradet sammanslagna med Söhundari, på samma sätt som de sedan enligt Reg. Ups. varit sammanslagna med 5 särskilda hundaren (i hvilket fall dock Söhundari i sig sjelft ej blefve annat än hvad Sjuhundra ännu är); eller ock skulle Söhundari hafva såsom delar innefattat både det nuvarande Sjuhundra härad och de nämnda skeppslagen. Det förra af dessa alternatifver skulle väl snarast synas kunna antagas, ehuru litet sannolik i allt fall en sådan förening af den vidsträckta kusten med det endast till en liten del dermed sammanhängande nuvarande Sjuhundra härad vid första blick på chartan måste synas; antoges åter det senare alternatifvet, så måste dervid förutsättas antingen att Sjuhundra härad, hvars belägenhet tydligen visar att det varit ett af Attundalands åtta hundaren, skulle i 13:de århundradet varit en del af Roden, skild från Attundaland, för hvilket då endast skulle återstått sju hundaren — hvarvid jag äfven får erinra om hvad jag förut anmärkt, att en del af Roden säkerligen aldrig haft namn af hundari; eller ock att det sålunda utsträckta Söhundari, och således äfven hela södra delen af den till Upland hörande Roden, varit en del af Attundaland, i hvilket fall man skulle antaga att detta förhållande egt rum på en tid, då folkländerna och Roden ännu ej voro åtskilda delar af Upland, och att Söhundari skulle ha bibehållit sitt gamla hamn, i dess gamla vidsträckta bemärkelse, ännu sedan en del deraf blifvit derifrån afskild och, såsom till Roden hörande, indelad i skeppslag; men ehuru troligt detta kunde låta, äfven i anseende till namnet Söhundari (som dock kan ha afseende på de många sjöar, hvaraf detta härad är upfyldt, och genom hvilka det i flera rigtningar står i förbindelse med hafvet); så synes det omöjligen kunna förenas dermed, att icke allenast den samtidigt med 1291 års bref författade Uplandslagen omtalar folkländerna och Roden på ett sätt, som ur ännu fortfarande förhållanden utan ringaste svårighet förklaras, utan redan Sturleson, i början af 13:de århundradet, nämner de 3 folkländerna och Roden (hos honom Sæland) såsom särskilda delar af landet, utan att dervid, i afseende på den sistnämnda, röjer sig minsta spår af olikhet med det ännu igenkänliga förhållandet; och han nämner till och med folkländernas namn (hvilka förutsätta det bestämda antalet af hundaren), såsom namn på särskilda riken i K. Ingjald Illrådes tid, för att ej nämna K. Apes. I fall man skulle antaga den omständigheten, att den med Tiundaland förenade delen af Roden, i Reg. Ups. specielt kallas Rodhin, såsom anledning till den förmodan, att Roden ursprungligen ej sträckt sig vidare, så skulle deraf följa, att den sydligare kusten ursprungligen, och ännu sedan den nordligare kusten hade blifvit Rod, varit en del af Attundaland, i hvilket fall den kunde varit inbegripen under benämningen Söhundari. Visserligen skulle detta förhållande så mycket säkrare hafva varit ändradt före år 1291, som redan af 1280 års bref finnes att denna del af landet varit indelad i skeppslag, och således hört till Roden; men namnet Söhundari kunde likväl ha fortfarit att i ecclesiastikt afseende, då skilnaden emellan folklanden och Roden ej hade någon betydelse, brukas om denna del af Roden (likasom namnet Rodhin ensamt om den nordligare), till dess de till Roden hörande socknarne blefvo, på det mera lämpliga sätt, som i Reg. Ups. finnes antaget, hänförda till de nästgränsande hundaren. Detta synes i sjelfva verket vara det rimligaste sättet att lösa gåtan, om man ej häldre vill antaga att den skenbara motsvarigheten emellan Söhundari och de nämnda skeppslagen endast har sin grund i något förborgadt fel i ettdera af de anförda brefven, t ex. deri att namnet Söhundari i det äldre brefvet blifvit uteglömdt, och deremot i det senare skeppslagens namn blifvit för korthetens skull förbigångna, af den anledning att dessa skeppslag till en del voro förenade med de båda nämnda hundaren. — Jag tror mig nu ha någorlunda utredt både de olika sätten att förklara det märkvärdiga förhållande som de anförda diplomerna synas tillkännagifva, och de härvid mötande svårigheterna; och jag tviflar att något synnerligt är att i denna sak vidare tillgöra, innan någon annan källa möjligtvis blir funnen, hvarutur ämnet kan vinna mera ljus.
26. Äfven hos Adamus Bremensis finnas, egentliga fabler att förtiga, andra uppenbara mistag af alldeles samma beskaffenhet som det här anmärkta, Han berättar ibland annat, att till Vestergötland gränsar det Danska landskapet Skåne, hvarifrån man på sju dagar kan komma till Skara (civitatem Gothorum magnam Scarane). Den emellan Skåne och Vestergötland belägna Finnveden kommer således icke i beräkning. Man skulle kunna tro att Adamus under namnet Skåne innefattar det till Vestergötland gränsande Halland; men då man ger akt på det upgifna afståndet emellan Skåne och staden Skara, måste denna tanka förfalla. Deremot nämner Adamus såsom emellan Sverige och Norrige boende ”Varmelaner och Finveder, och andra, som nu alla äro christna, och höra till Skara stift.” Att han ej med Finveder menar de verkligen i de nordligare trakterna boende Finnarne eller Lapparne, synes deraf; att han särskildt nämner Scritefinnarne, hvilkas hufvudstad var ”Halsingaland.” Det är klart att detta allt gått så till, att Adamus väl viste att Finnveden gränsade till Vestergötland, men af mistag förlade den på norra sidan derom; och så var icke mera hinder för Skåne att gränsa till Vestergötland, än för Östergötland att gränsa till Mälaren och Upland.
27. Ol. H. S. cap. 76.
28. ManhB. 104. BB. 50, 51.
29. Jfr. Liljegr. Dipl. I. N:o 58.
30. Liljegr. Dipl. I. N:o 660.
31. Y. S. cap. 46 o. f.
32. Har. Harf. S. cap. 14, 15, 18.
33. Har. Hardr. S. cap. 72.
34. Sverres S. ex rec. P. Claussen. Inge Bardss. S. cap. 18.
35. Y. S. cap. 46.
36. VGL. I. VK. not 27.
37. Har. Harf. S. cap. 20. Hak. God. S. cap. 14. Ol. H. S. cap. 147.
38. Ol. H. S. cap. 59.
39. Ibid. cap. 61, 147, 151.
40. Sig. Jors. S. cap. 16.
41. Sverres S. cap. 26.
42. Hak. Hakons. S. cap. 10.
43. Ol. H. S. cap. 151.
44. P. Claussön, Norriges Beskrifvelse, Köpenh. 1632, sid. 100.
45. Ol. H. S. cap. 59, 147.
46. Sver. S. cap. 12.
47. Har. Harf. S. cap. 20. Hak. God. S. cap. 14. Ol. H. S. cap. 147.
48. Ol. H. S. cap. 147.
49. Denna rågång börjas sålunda: Sva skiftis landum II konunga mællum, at sverikis ok norikis byrias i vlu þræski, ok leþer æpter ysmæ (ej isinæ, såsom man gissat) XV vikna langum. þa a norikis konunger for væstan ok synnan, æn swerikis konunger for östan ok norþan. Þa leþer or ysmæ ok i skata kiældu &c. Rågången slutar i konungs hællu, hvilket är den vid Götaälf, och således på Sveriges och Norriges forna gräns belägna staden Kongelfs gamla namn. Här är således fråga om Sveriges vestliga gräns mot Norrige. Det utdrag af detta ställe i HelsL., som är infördt i ett Notarii publici betyg af år 1374, till bestyrkande af Upsala Ärkebiskopars rätt att utsträcka gränsorna för sitt stift till Uleåträsk (se Rudbecks Atlant. III. s. 445.), slutar med orden XV vikna langum; så att det ser ut som om man med afsigt utelemnat det följande, såsom alltför mycket uplysande.
50. Peringskiöld, Mon. Upl. I. p. 29.
51. HelsL. KgB. 6-8. ManhB. 5. &c.
52. Arvidsson, Finnlands hist. s. 23, 53.
53. Arvidsson, anf. st. s. 53.
54. Peringskiöld, Mon. Upl. I. p. 27.
55. Y. S. cap. 40, 42, 43.
56. Sögubr. cap. 3, 4. Här säges om Harald: hann setti konúnga ok jarla, ok lèt sèr skatta gjalda; han setti Hjörmund konúng, son Hervardar Ylfíngs, yfir Eystra-Gautland, er átt hafdi fadir hans ok Granmarr konúngr. Då Hjörmund här kallas konung, innan han hade blifvit satt öfver Östergötland, så har ordet konung sin ursprungliga bemärkelse: en man af hög härkomst. Ordet förekommer ofta i bemärkelsen af konungason eller prins; äfven i VGL., IV. 15: 15. Jfr. Ihres Gloss. och diss. vet. catal. Regg. Sv. G. p. 100. o. f. Det var också troligen för att erinra om sin härkomst från Yngve Frey, som Dyggve antog titel af konung. Skilnaden emellan de konungar och jarlar, som af Harald tillsattes, synes ock icke vara annan än den, att de förre voro sådane som, till följe af sin härkomst, hade konungatitlen, äfven i egenskap af jarlar eller höfdingar. Endast i denna mening synes konungatitlen hafva någon tid fortfarit inom landskapen, till dess den efter hand kom alldeles ur bruk; hvilket troligen skedde redan i Haralds eller hans närmaste efterträdares tid. — Ett mistag har anförda sagas författare begått deri, alt han upgifver Hjörmunds far Hjörvard och morfar Granmar att hafva varit konungar i Östergötland. Det var Granmars svärfar och Hjörmunds mormors far Högne, som hade varit konung i Östergötland; Granmar deremot hade varit konung i Södermanland, och tillika med honom blef Hjörvard innebränd på Selaön af Ingjald Illråde, medan Högne ännu lefde (Y. S. cap. 43.). Att den konungason som Harald satte (till jarl) öfver Östergötland, hette Hjörmund, synes af Rafns efter originalhandskriften utgifna edition af Sagobrottet (Fornald. Sög. 3:e B.); men då hans namn i Peringskiölds efter en afskrift utgifna edition blifvit orätt upgifvet att vara Herraud, har detta gifvit anledning att förväxla honom med Ragnar Lodbroks svärfar, Thora Borgarhjorts far, Herröd, som kallas jarl á Gautlandi, Gauta jarl, Ragn. Lodbr. S. cap. 1; Isl. Landn. bok, Isl. Sög. I. Bd. p. 251; men också uttryckligen säges hafva varit Ragnars jarl i Vestergötland (Þáttr af Ragnars sonum, Fornald. Sög. I. Bd. p. 345. jfr. fragm. Island. hos Langebek, Scr. rer. Dan. II. p. 270.). Väl förmäles det i Herröds och Boses S. cap. 1, 16, att den Herröd, som är hjelten i denna fabelaktiga historia, och som göres till samme man som den nyssnämnde, eller Ragnars svärfar, var son af konung Ring i Östergötland, och att han slutligen blef tagen till konung öfver alla de riken som hans far hade haft; men då der tillika upgifves att Ring var son af K. Göte, och broder till K. Götrek den milde, som enligt pålitligare upgifter (Y. S. cap. 38. Langebek 1. c. p. 267.) var Ingjald Illrådes svärfars far — för att ej nämna att Göte göres till son af Oden — så synes det tillräckligt hvad man bör döma om dessa upgifter. Detta är icke det enda exemplet derpå, att de fabelaktiga sagornas författare sökt gifva vigt åt sina berättelser, genom att sätta sina hjeltar i förbindelse med ryktbara historiska personer; men då de ej haft reda på tidräkningen, så hafva anachronismer blifvit de blindskär, hvarpå de kantrat med sina genealogier. Den som nu ville taga sådana upgifter för goda, och söka att förklara bort anachronismerna, skulle göra sig ett ganska onyttigt hufvudbry. Skulle, hvilket ej är omöjligt, oaktadt alla de dikter hvaraf Herröds och Boses saga är en väfnad, någon historisk sanning ligga till grund för den genealogie, som är uptagen i denna saga, så skulle den bevisa att denne Herröd var ungefärligen samtidig med Ingjalds fader Bröt-Anund, ooh då skulle ock den visserligen märkvärdiga slutsats häraf dragas, att Göte eller Götr, som sättes i spetsen för både Vest- och Östgöta dynastier, varit Götarnes konung innan Östergötland blef ett särskildt rike; att hans ene son Götrek blifvit konung i Vestergötland och den andre Ring i Östergötland. Rings son Herröd kunde då varit far till den med Ingjald samtidige K. Högne i Östergötland. Antoges detta, så kunde man ungefärligen bestämma tiden, då Göta-riket blef deladt. Men i allt fall blir, i sammanhang med de öfriga upgifterna, sagaförfattarens försök att göra sin Herröd till svärfar åt Ragnar Lodbrok, och låta honom deltaga i Bråvalla-slaget, lika olyckligt som det, att göra honom till sonsons son af Oden.
57. Sögubr. cap. 6, 7.
58. Ol. H. S. cap. 96.
59. Om ock den sedermera af Harald Hildetand antagne medregenten Sigurd Ring verkligen varit en ättling af Yngve Frey, så torde dock hans välde mera blifvit ansedt som en fortsättning af den Ivarska inkräktningen, än som sammanhängande med Ynglinga-ättens, för hvilken, äfvensom för den Odenska religionen, efter Ingjald Illrådes tid, det allmänna interesset troligen hade betydligen aftagit, äfven innan christendomen i 9:de århundradet började att ådraga sig mångas upmärksamhet.
60. Jfr. min afhandling om det forna förhållandet emellan domare och nämnd, i Svea, 1 häft. 2 upl.
61. Ol. H. S. cap. 77, 96.
62. Ol. H. S. cap. 76.
63. Jfr. O. Rabenius, de fatis litt. jur. s. 52, 53.
64. VGL. IV. 14.
65. VGL. IV. 15: 6.
66. Liljegr. Dipl. I. N:o 131.
67. Jfr. O Rabenius, de legis publicatione, s. 4 o. f.
68. Jfr. VGL. föret. sid. XXXVI.
69. Båda dessa falska dokumenter stå att läsa i Liljegrens Diplomatarium, I. s. 24-31.