50 småhistorier/Björnen i skolan
| ← Ont samvete bär domen i barmen |
|
Olof och vargarna → |
| (Från engelskan.) |
31. Björnen i skolan.
En gosse vid namn Henrik, som för många år sedan strövade omkring i skogarna i den del av Amerika, där björnar bruka uppehålla sig, fann en dag en björnunge. Den liknade en hundvalp och var över hela kroppen betäckt med tjockt brunt hår. Gossen förde honom med sig hem, gav honom mat och vårdade honom väl, och björnungen blev snart så tam som en hund. Var dag gick gossen till skolan, som låg ett stycke från hans hem, och det dröjde ej länge, innan björnungen följde med. Då gossen vid framkomsten sade till honom: »Spring nu och lek, medan jag läser», rusade björnungen ut på fältet och sprang omkring där, tills lektionerna voro slut, och då gossen ropade: »Kom, kom, nu ska vi gå hem!» skyndade han fram till sin herre och följde honom lika troget som en hund. I början blevo de andra skolbarnen rädda för Henriks björn och ropade: »Hu då, en björn! Han bits, låt oss gömma oss!» Men det dröjde ej länge, förrän de blevo goda vänner med honom. Många av barnen hade sin frukostmat i små påsar och korgar. Dessa upphängdes på spikar i väggen, och på lekstunderna togos de ned. »Kom hit, nalle, skall du få något gott!» ropade gossarna, och då björnungen kom, fick han smaka deras smörgåsar, äpplen och päron.
En lång tid förflöt på detta sätt, men en dag var björnungen försvunnen. Man sökte efter honom men utan framgång. Han hade återvänt till skogen.
Många år förflöto, och under tiden inträffade stora förändringar i skolan. Den gamla lärarinnan dog, och en ny intog hennes plats. En ny uppsättning av skolbarn fyllde bänkarna i det gamla skolhuset.
En mycket kall vinterdag råkade en av gossarna lämna dörren på glänt, och plötsligt inträder i skolrummet en stor björn. Det blev en faslig uppståndelse, somliga sprungo till dörren, andra hoppade upp på borden, en tjock och klumpig pojke kastade sig ut genom fönstret, några små flickor gömde sig under pulpeterna. Blott en enda av gossarna tappade ej modet, utan grep ett vedträ och ropade: »Var inte rädda, flickor! Jag skall försvara er.» Men björnen gjorde ingen för när. Han gick lugnt fram till brasan för att värma sig och tycktes känna sig hemmastadd i det varma och trevliga rummet. Björnen värmde sig en stund och gick sedan bort till den vägg, där barnens matkorgar och påsar hängde. Under det han stödde sig på bakbenen, tog han ur dem för sig med ramarna bröd och frukt samt andra goda saker. Sedan gick han lugnt samma väg han kommit.
Emellertid hade den gosse, som hoppat ut genom fönstret, sprungit till byn och ropat: »Hjälp, hjälp! En björn är i skolan, och han äter upp dem allasamman!»
Några unga karlar gingo genast ut med sina bössor för att skjuta björnen. Som spåren voro mycket tydliga i snön, upphunno de honom snart och dödade honom.
Av några märken på hans skinn förstodo de, att den stackars björnen icke var någon fiende utan deras gamle vän från skoltiden. Stor blev därför deras sorg över hans död.