50 småhistorier/Olof och vargarna
| ← Björnen i skolan |
|
Rövaren och korven → |
| (Efter en gammal svensk berättelse.) |
32. Olof och vargarna.
Olofs föräldrar bodde på en präktig gård i Dalarne. En vinterdag vid middagstiden ropade fadern sin gosse in från kälkbacken och sade till honom: »Hör på, Olof, mor behöver i morgon sitt stora bryggekar, som de lånat hos Per Månsson i granngården. Kan du fara och hämta det? Föret är gott, och du får taga bredsläden och de gamla hästarna; de skena inte bort med dig.»
Gossen fick brått att göra sig i ordning och glömde icke att taga med den goda slidkniven, som han fått av far. Granngården låg en hel mil från Olofs hem, och vägen gick genom den täta, mörka furuskogen. Men Olof var inte rädd, han. Inte heller gjorde han sig bråttom där borta hos Per Månssons, och så hände det sig, att det blev kväll, innan han begav sig på hemvägen. Men vad gjorde det?
Om en stund gick månen upp. Men vad kom åt de gamla hästarna, som annars voro så stadiga? De fnyste och började skena åstad, som om de blivit alldeles vilda. Olof försökte lugna dem, men det var förgäves. Han lyssnade: plötsligt hörde han ett besynnerligt ljud, ett dovt tjutande, och nu förstod han hur det var fatt. Vargarna voro efter honom!
Tänk en hel flock grymma, hungriga vargar, som jagade efter honom i den ödsliga skogen! Men Olof var en rask gosse och van att reda sig på egen hand. Det bästa var dock, att han hade lärt sig att förtrösta på Gud i alla faror. Därför tappade han icke modet så lätt, utan tänkte på hur han skulle kunna rädda sig. »Nu äro goda råd dyra», tänkte han. Plötsligt föll det honom in ett sätt att rädda sig. Han drog sin skarpa kniv ur slidan och lade sig på magen ned i släden, så att han kunde nå draglinorna. Med ett par duktiga snitt skar han dem tvärt av. När hästarna blevo lösa, rusade de i vilt galopp mot hemmet. »Det är bra», sade Olof, »skynden er nu, så att de få veta där hemma hur det står till!» Därpå välte han kvickt karet från släden ned på vägen och satte sig under det, så att han var alldeles gömd. I det rymliga karet hade han god plats att röra sig.
Inom en minut voro vargarna framme. De
nosade på släden och revo omkring halmen, och
då de icke funno någonting där, kommo de till
karet. De kunde strax lukta, att där var en läcker
munsbit, och den ville de komma åt. De stötte
och skuffade till karet från alla sidor, men det
stod säkert. De kunde väl rubba det men icke
lyfta det från marken.
Då nu vargarna märkte, att det icke lyckades på det sättet, stack en stor varg sina framtassar in under kanten av karet och försökte lyfta upp det. Men Olof var på sin vakt, tog kniven och skar ett duktigt tag tvärs över vargens tassar. Det gjorde just icke gott, och mäster Varg drog tassarna tillbaka, tjutande av smärta. En andra, en tredje och fjärde varg försökte därefter sin lycka, men det gick dem på samma sätt. Snön runtomkring färgades röd av blod, och vargarna tjöto av hunger och raseri.
Hästarna hade emellertid kommit hem och stannade, skälvande och skummande av svett, utanför stalldörren. »Ack se», klagade modern, »hästarna äro komna hem utan Olof och släden! En olycka har visst hänt; vargarna äro så stygga, de ha kanske ätit upp vårt barn.» Fadern sprang ut, ropade på sina drängar och tillkallade även ett par torpare, som bodde nära hans gård, och så skyndade de alla till skogen, beväpnade med bössor. Hundarna följde också med. De hade icke hunnit långt, förrän de hörde vargarnas tjut, och snart kunde de i månskenet se släden och karet och hela vargflocken.
»Min stackars gosse!» sade fadern bedrövad, »honom ha nog vargarna redan gjort slut på.» – »Nej, visst inte», tröstade en gammal erfaren torpare, »gossen finns där nog; för den tomma slädens skull gjorde vargarna visst inte så mycket oväsen.»
Vargarna hade så bråttom, att de inte märkte folket, som nalkades, utan skyttarna kommo tillräckligt nära för att kunna skjuta. Skotten smällde, och tre vargar stupade. I detsamma rusade hundarna med högt skall på de övriga, som togo till flykten inåt skogen.
»Olof, var är du?» ropade fadern.
»Här, käre far, i karet. Lyft upp det, så att jag kan komma ut!»
Karet lyftes upp, och Olof sprang fram alldeles oskadad och föll sin far om halsen.
Med stor glädje återvände de alla till hemmet.