50 småhistorier/Lejonet och räven

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Räven och katten
50 småhistorier
av Anna Holge

Lejonet och räven
Tuppen och räven  →
Joakim Larsen


[ 8 ]

7. Lejonet och räven.

Lejonet, djurens konung, hade en gång inbjudit några av sina undersåtar till sin håla. Där lågo kvarlevor av lejonets måltid, vilka spridde en svår stank omkring sig. Björnen — som nu alltid skall sjunga ut med sina tankar, om också ingen frågar honom — hade knappt kommit in, förrän han brummade:

50 småhistorier - Lejonet och räfven.png

»Burr! En sådan faslig lukt här är! Här stinker ju som på en avskrädeshög.»

Men lejonet låter ingen ostraffat fela mot respekten; den frispråkige Nalle fick en örfil, som sträckte honom till marken med detsamma.

»Det var rätt och lagom!» utropade apan, bugande och leende. »Lagom åt en sådan grobian, som inte förstår bättre. Här luktar ju som av rosor och liljor!»

Men detta var för mycket av det goda, och apan hade knappt talat ut, förrän lejonet lyfte ramen mot henne, så att hon måste lägga benen på nacken och ge sig av i ett huj, för att det icke skulle gå henne lika illa som björnen.

Och nu var djurens konung icke god. »Än [ 9 ]du då», sade han till räven, bistert grinande, »än du då, Mickel, vad känner du för en lukt?»

»Jag ber Ers Majestät underdånigast om ursäkt», svarade räven, »jag har snuva.»