50 småhistorier/Tuppen och räven

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Lejonet och räven
50 småhistorier
av Anna Holge

Tuppen och räven
Den talande staren  →
(P. C. Asbjørnsen.)


[ 9 ]

8. Tuppen och räven.

Det var en gång en tupp, som stod på en sophög och gol och flaxade med vingarna. Så kom Mickel räv gående.

»God dag!» sade räven. »Du gal så vackert, men kan du också stå på ett ben och gala och blunda?»

»Skulle jag inte kunna det?» gol tuppen och ställde sig på ett ben, men blundade bara med det ena ögat; och sedan bröstade han sig och flaxade med vingarna, som om han hade gjort ett riktigt storverk.

"Tuppen och räven illustration av Jenny Nyström

»Det var grant», sade räven, »det var mest lika vackert som när klockaren sjunger; men kan du också stå på ett ben och gala och blunda med bägge ögonen på en gång? Det tror jag knappast du kan», sade Mickel.

»Visst kan jag det», sade tuppen, ställde sig på ett ben och blundade med bägge ögonen och gol. Men då tog räven honom om nacken, så han inte hann gala slut, förrän det bar till skogs med honom.

[ 10 ]I skogen stannade Mickel under en tall, slängde tuppen i backen, satte foten på hans bröst och ville ta sig en smakbit.

»Du är en hedning, Mickel», sade tuppen; »kristna människor bruka läsa bordsbön, innan de äta.»

Men Mickel ville inte vara någon hedning — nej, tycker någon det — utan släppte taget och skulle knäppa ihop händerna till bordsbön. Vips, flög tuppen upp i tallen.

»Du skall inte slippa undan för det», sade Mickel för sig själv. Så gick han bort och kom igen med ett par spåner efter timmerhuggarna. Tuppen kikade ned och undrade vad det kunde vara.

»Vad har du där?» frågade han.

»Det är brev, som jag har fått», sade räven, »vill du inte hjälpa mig att läsa dem, ty jag har glömt mina glasögon hemma!»

»Jag ville så gärna, men jag törs inte nu», sade tuppen; »där kommer en jägare, nu tar han sikte, han skjuter, han skjuter!»

Men då räven hörde talas om jägaren, satte han av i fyrsprång.

Den gången var det Mickel, som lät lura sig.