50 småhistorier/Nalle

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Den talande staren
50 småhistorier
av Anna Holge

Nalle
Historien om Figge  →
(H. C. Andersen.)


[ 12 ]

10. Nalle.

Det var en gång en björnförare, som hade kommit med sin björn till en liten stad. Sent på kvällen var det, och björnföraren gick själv in på värdshuset och satte sig att äta. Björnen stod bunden ute bakom vedstapeln – stackars Nalle, som inte ville göra minsta kräk förnär! Men bister såg han ut.

Uppe på vindskammaren lekte i månskenet tre små gossar; den äldste var väl sex år, den yngste knappt mer än två. »Klask, klask», kom det uppför trappan; vem kunde det vara? Dörren knuffades upp – det var Nalle, den stora, ludna björnen! Han hade blivit utledsen på att stå ensam där nere, och så hade han krånglat sig lös och letat sig väg in och uppför trappan. Barnen blevo så rädda för det stora, ludna djuret, att de gömde sig i var sitt hörn; men Nalle sökte upp dem alla tre, rörde vid dem med nosen men gjorde dem ingenting ont. – »Det är bestämt en stor hund», tänkte de, och så klappade de honom; han lade sig på golvet, den minste gossen vältrade sig över honom och lekte, att han skulle gömma sitt ljuslockiga huvud i den svarta [ 13 ]björnfällen. Nu tog den äldste gossen sin trumma och slog en dundrande trumvirvel; då reste björnen sig på bakbenen och började dansa – se, det var förtjusande! – Gossarna togo var sitt gevär, Nalle måste också ha ett, och han höll ordentligt fast det, ja, det var en präktig kamrat de hade fått, och så marscherade de: »Ett, tu, ett, tu!» – Då kom gossarnas mor och blev stående i dörren – du skulle ha sett henne, sett hennes skräck, det kritvita ansiktet, den halvöppna munnen, de stirrande ögonen! Men den minste av gossarna nickade så belåtet och ropade högt och muntert: »Vi bara leka soldater!» – Och så kom björnföraren.

50 småhistorier - Nalle.png