50 småhistorier/Plättar och gröt

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Gossen, som alltid var nöjd
50 småhistorier
av Anna Holge

Plättar och gröt
Karin på vakt  →
(Onkel Adam.)


[ 35 ]

20. Plättar och gröt.

En student var informator hos en familj på landet. Hans lärjungar voro två gossar, som visserligen voro långt ifrån elaka, men mycket illa uppfostrade och i högsta grad självsvåldiga.

Den beskedlige informatorn bad dem och talade så vackert, att han kunnat röra en sten; men ungherrarna voro och förblevo desamma. Bland andra oseder hade de också den att aldrig låta något gott, som dugde att äta, vara i fred. Om det var möjligt, togo de för sig hela nävar med socker ur sockerskrinet, eller hällde de all grädden i sina koppar, eller knepo de bort det bästa, som ställdes på bordet. Läraren bestraffade alltid de små söta gossarnas försök, så att de blevo litet rädda, men någon bättring följde aldrig. De hittade blott på att bära sig slugare åt en annan gång för att bakom magisterns rygg göra nya försök. Så självsvåldiga barn finnas icke nu för tiden – det är nog säkert – men det kan vara roligt att veta hur det kunde gå till i forna dagar.

Magistern märkte nog, att hans gossar icke läto rätta sig av några föreställningar, och tänkte [ 36 ]därför: »Jag skall nog hitta på något verksammare medel.»

två pojkar, med het gröt på händerna, står vid ett grötfat på ett bord. Informatorn står bredvid med ett ljus i höger hand.

En afton voro föräldrarna borta och endast magistern och gossarna hemma. Det tillsades om kvällsvarden, och alla tre gingo ned i salen. Magistern märkte strax en viss oro hos gossarna och insåg genast, att orsaken därtill var den, att ett stort fat med nybakade gräddplättar redan stod på ena ändan av bordet. Nu skall jag sätta ungherrarnas tålamod på ett hårt prov», tänkte magistern och satte sig icke genast till bords, utan gick fram och tillbaka, så att det var en ren omöjlighet för gossarna att taga för sig, utan att han skulle märka det.

Då han hade gått en god stund, bar man in ett fat varm, rykande gröt, som sattes på den andra bordsändan.

»Se så, nu skola vi sätta oss», sade magistern och gick fram till bordet, tog ljussaxen och skulle snoppa ljuset, men – råkade att släcka det.

Men som han släckt det, bytte han om plats för faten, så att den heta gröten kom att stå, där [ 37 ]plättarna förut stått, och tvärtom. Magistern hann ej åter tända ljuset, förrän hans snälla gossar började skrika, och då det blev ljus i salen, stodo de med händerna fulla av het gröt. De stackars gossarna skulle skynda sig att taga några plättar och körde händerna ned i grötfatet i stället.

Detta tog bättre än alla föreställningar och påminnelser, och gossarna aktade sig i framtiden för att taga för sig utan lov.

Detta hände för mycket länge sedan, och det är rätt väl det.