50 småhistorier/Gossen, som alltid var nöjd

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Sagan om två kakelugnar
50 småhistorier
av Anna Holge

Gossen, som alltid var nöjd
Plättar och gröt  →
(R. Bergström: I folksagans rosengårdar.)


[ 33 ]

19. Gossen, som alltid var nöjd.

Det var en gång ett bondfolk, som hade ett enda barn, en gosse, och som det brukar gå, när det bara finnes ett enda barn, skämde de bort honom. Föräldrarna hade intet öga för hans fel, utan sade, att han alltid var nöjd och snäll. En dag var det bröllop på ett ställe; dit var också bondfolket bjudet, och som de aldrig gingo bort ensamma, logo de sin nöjde gosse med sig.

Då måltiden var slut, kom det äpplen, päron och bakelser på bordet, för var gäst en hel tallrik full. Gästerna mumsade och åto av fägnaden, och brudgummen gav åt barnen av allting, så mycket de ville ha. Då de stigit upp och skulle ut till dansen, kom den där gossen, som alltid var nöjd, och ställde sig vid brudgummen och grät. Strax sprungo föräldrarna från sin bänk för att se vad som var på färde. Brudgummen frågade pilten vad det var åt honom; men han bara grät allt värre och värre, och till slut grät mor hans med, och det var icke långt ifrån att far hans också grät. [ 34 ]Då frågade brudgummen igen: »Är du hungrig?» men gossen skrek: »Ack, jag är ju redan mätt!» »Jag tänkte just det», sade modern; »min gosse är ju alltid nöjd», och därvid snyftade hon.

En liten pojke står vid ett bord med godsaker och gråter.

»Kom då hit!» sade brudgummen, »så skall jag stoppa dina fickor fulla med bakelser!» Men gossen skrek ännu ondare: »De äro ju redan fulla båda två!»

»Tänkte jag icke det», snyftade modern, »vår gosse är så nöjd; det måtte fattas honom något annat.»

Brudgummen sade: »Gå då hem och töm dina fickor och kom igen, så skall du få mera!» Då skrek han ändå mycket värre: »Jag har varit hemma tre gånger förut.»

»Nej», sade modern, det är icke det, som är felet; vårt barn är så lätt att ställa till freds; det måste vara något annat», och därmed snyftade hon och grät sina modiga tårar.

»Gå då hem och kom igen än en gång!» sade brudgummen; men då skrek gossen som förtvivlad: »När jag kommer igen, ha de andra ätit upp alltsammans.»

»Vi ställa undan alltsammans åt dig och äta ingenting mer», sade brudgummen, och då log den lille och sprang.

[ 35 ]Men modern sade: »Är det icke rörande vad vår gosse alltid är nöjd och belåten!»

»Ja, det må alla veta», sade fadern, »ett sådant barn finns det icke maken till.»