Adolfsfors/Kapitel 05

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Manufakturverkets anläggande
Adolfsfors – ett gammalt värmlandsbruk och dess brukspatroner
av Esther Montelius

På Trossnäs
Maja Ugglas löfte  →


[ 37 ]

PÅ TROSSNÄS

Capitainen vid Fersiska regementet, friherre Carl Didrik Taube, satt framför den öppna spiseln i sitt rum i skymningen och såg in i de flammande lågornas lek.

Då och då slogo de tösvarta trädgrenarnas nätverk mot fönsterrutan, men den gamle hörde det ej.

Han satt i tankar, sökte sig tillbaka till de stormfyllda ungdomstiderna, då varje dag för de unga officerarna var en spännande upplevelse. Nu var stillheten kommen omkring honom — och inom honom.

Bruset från de olika partistriderna nådde honom endast avlägset ifrån — än mera avlägset än ungdomens glam.

Då hördes spänstiga steg därutanför, sporrar klingade, någon knackade på dörren.

Stig på!

Dörren gick upp, och i eldens sken såg han sin väns, den från norska fälttåget så berömde Ugglan, son.

När Uggla efter de många striderna och fatiguerna ådragit sig en dödelig sjukdom, hade han tagit den då 13-årige Leonard Magnus i sitt hem, och Donnerwetter hade han icke så fäst sitt hjärta vid den gossen, att när han nu såg honom stå där framför sig smärt och lång med ögonen tindrande av stolt glädje, hoppade hans gamla krigarhjärta av fröjd till i bröstet.

Leonard Magnus böjde sig över hans framsträckta hand.

[ 38 ]»Min ädle fosterfar och hjälpare», sade han med en röst, som darrade av återhållen lycka, »jag kommer med ett glädjebudskap.»

Den gamle capitainens ansikte lyste.

»Slå dig ner, gosse, och förtälj, du skall vara välkommen hem, antingen du kommer med glädje eller sorg.»

Hastigt böjde Leonard Magnus sig åter ned över fosterfaderns hand.

»Aldrig kan jag återgälda allt gott jag fått av eder», sade han med glänsande blick, »hem och vård och kärlek och till sist min älskeliga trolovade.

I trodden att väntetiden skulle bliva lång för Anna Märtha och mig. Jag trodde så ock.

Men nu har jag funnit annor utväg än att bära kronans rock.

Då fred nu slutits och ingen carriere står att vinna inom vapnet, behöver fäderneslandet än mera tjänas genom idog näring, och haver så lusten fallit mig uppå att försöka mig på industriidkarens bana.»

»Så—å — hur har du kommit på den tanken?»

»‘Ja, det finns många vägar i skogen, Moster Lotta‘, som Anna Märtha brukade säga. Och hade jag inte, då jag red med budskap till Eda Skantz, råkat vilse i Kölaskogen, så hade jag kanske inte heller blivit fast för en fors, ett stycke mark och — en dröm.»

»Du talar i gåtor, min son, förklara dig.»

»Här far, är förklaringen, Bergskollegiets medgivande har jag i min hand!»

Han hade sprungit upp och viftade med ett papperskonvulut med många stora sigill, vilket han nu överlämnade till baronen.

»Privilegium å Manufacturwerk i Säterud 29 nov. 1744», läste den gamle förundrad.

»Jo det må jag säga. Lyckan följer dig», log capitainen. »Jag undrar inte på det», tillade han stolt, »hon likasom övriga femmes älskar en stark och glad och varm hug hos unga män.

[ 39 ]Men vad håller du där?»

»Brudgåvan, min far.»

»Aha, så töva då icke här längre utan gack och tag rätt på bruden, medan jag ger mig tid till att nogsammare undersöka de här papperen.

Men när du kommer med så goda tidender, så skola ock alla i mitt hus ha del av dem.

Säg till att om en timme samlas vi i stora salen, tjänarne med.

Kungsbägaren skall fram. I gammalt vin ska vi dricka din välgångsskål, gosse.»

Baronen gick själv och tände alla ljusen i de gamla kronorna.

Husmamsellen hade brått med att i hast få fram nödig välfägnad, medan gamla Kersti, innepigan, stultande gick omkring och muttrade något om eldbranden, hon sett på förmiddagen. Att den bådade främmande och friare till huset, det var då säkert. Junker Virvelvind hade väl inte annars kommit hem, då man ej väntade honom.

Till slut var allt ordnat och alla församlade i stora högtidsalen.

I den högkarmade soffan satt baronen vid sidan av sin hustru. På bordet framför dem stod den vinfyllda kungsbägaren, som alltid togs fram vid högtidligare tillfällen. Husets fränder och ungdomarna sutto tysta i ring omkring värdfolket. Nere vid dörren höllo sig de högtidsklädda tjänarna.

Under ljuskronan stod Leonard Magnus med Bergskollegiets privilegium i handen.

»Läs», sade baronen, »så att alla här må höra, varom fråga är.»

Leonard Magnus såg sig omkring. Det blev honom plötsligt slemt att stå där ensam med allas ögon riktade emot sig.

[ 40 ]Han sträckte ut sin hand emot Anna Märtha, vars ögon lyste emot honom ur skuggan från det stora väggskåpet.

»Kom», sade han, »och stå här bredvid mig, Anna Märtha, det här gäller dig lika mycket som mig.»

Anna Märtha kom. Hennes fingrar slöto sig fastare kring brudgåvan, som hon tryckte så hårt intill sig, att hon riktigt kände Fossums hästsko. Ögonen höll hon envist sänkta emot golvet.

Så stodo de båda unga där ensamma under ljusen, medan Leonard Magnus med heta kinder och stadig röst läste bekräftelsen på sin dröms förverkligande.

Anna Märtha hörde väl orden, men fattade knappast deras innebörd. Leonard Magnus röst bar henne bort, långt bort i vildmarken, där han nu funnit nya fält för sina erövringar och strider. Och hon skulle följa honom, varthän det än bar… hjälpa honom… vara hans »valkyria» — som han själv en gång bett henne om…

Nu reste sig alla. Baronen höjde bägaren, som sedan gick laget runt, och i skummande champagne dracks skålen för »kungen och drottningen av vildmarken».