Adolfsfors/Kapitel 06
| ← På Trossnäs |
|
Löftets uppfyllelse → |
MAJA UGGLAS LÖFTE
En lördagsafton stod en liten flicka och drog i rocken på Per spiksmed, just då han höll på att draga bommarna för den tunga porten till smedjan.
Det var om hösten, och massor av gula löv virvlade omkring i luften.
I lugnvattnet ovan forsen låg också en tät matta av röda aspblad.
Lätta flögo skyarna, röda av den dalande aftonsolen.
Per vände sig sävligt om och log. Han förstod nog, vem det var, som ryckte honom i rocken.
Det bara håret blåste gult och lent om henne, ögonen glittrade klara och oroliga som ljuset en sådan höstdag.
Kappan hängde lös och öppen för vinden att riva i, den lilla blommiga nettelduksklänningen med det korta livet syntes därunder.
Olovandes hade hon sprungit ut från söta mor, men det stod ej att ändra.
Hon måste höra om det var sant, det Börit barnpiga berättade i går kväll, när månskenet föll in genom rutorna, där hon låg i sin säng bredvid alla syskonen.
Per log. »Är det ho, Maja-trölle», sade han. »Det likar sig inte, att små nådiga fröknar ränner kring backar och stigar så här sent om kvällen.»
»Per», sade hon, och andan tröt henne av oro och iver, »är det sant som de säga, att kära far blev bergtagen i Kölaskogen, och att en gammal smed då gav honom en trollsko, som han skulle lägga under huvudgärden, för då skulle han få allt det han drömde om?
Och så drömde han om Adolfsfors?» (Så kallades nu det gamla Säterudhemmanet.)
»Den lilla nådiga fröken ska genast gå hem till fru moder», sade han strängt, »varken henne eller oss tillkommer det att att lägga sig i vår herres och husbondes drömmar eller görande och låtande.
Till Guds ära och människors fromma och nytta har Adolfsfors kommit till, det har jag själv hört prästen läsa från prediksstolen.
Vad Fossum smed beträffar, så var han en både hederlig och kristen människa, fastän han levde alldeles ensam för sig själv i skogen.
Hit kom han nå'n gång för att få sin säd malen. Långa stunder kunde han sitta och stirra ned i forsen.
Och då hände nog, att kvarnhjulen ibland stannade, för se forsgubben hoppade upp och satte sig bredbent över det. Och inte var det lönt te att försöka få det i gång igen, förrän han gav sig i väg därifrån.»
»Men varför hoppade forsgubben upp då?»
»Ja si han likte inte att Fossum hörde på hans spel, för si Fossum kunde dra låtar som ingen ann på många mils omkrets, så en kunde nock förstå, att till och med forsgubben kunde bli avundsjuk på en.
Men det var också den enda glädje han hade här i världen, stackar'n, för underlig var han ju förstås! Som han såg i syne med!»
»Såg i syne, vad är det?»
»För exempel när han satt här, ser hon, så fanns här inte ett enda hus mer än kvarnen, men tror I inte att han såg, hur det växte upp både smedja och såg och kolhus och stugor och andra grejor. Här ska bli ett stort ställe, sa han, och mycket rörelse och liv — men si den som får pengarna, får aldrig kärleken, och den som får kärleken rar aldrig pengarna, hur dom se'n än väljer.»
»Kärlek — pengar» — barnets ögon stodo stora i förundran, medan hon upprepade de mystiska orden.
»Nej, det där kan inte Maja förstå ännu, ge sig hem nu bara, är hon snäll!»
»Men trollskon, Per, trollskon», envisades flickan och klamrade sig fast vid hans arm.
Då böjde han sig ned och viskade henne i örat: »Om hon skyndar sig fort hem nu, så får hon se den sitta i botten på den stora silverskålen.»
I detsamma kom en man med hastiga steg gående vägen fram. Per spiksmed rev av mössan och stod med blottat huvud, medan han gick förbi.
Men flickan släppte genast smedens hand och for rakt i armarna på honom.
Det var hennes far, skaparen av det bästa hon visste här i världen, Adolfsfors, hennes älskade far, Leonard Magnus Uggla.
Han gick med nedböjt huvud.
De vakna och glittrande ögonen, som annars så lustigt och glatt brukade skåda sig omkring, då han vandrade där mellan bruksbyggnaderna, sågo intet av detta nu.
Han såg ej Spik-Pers ödmjuka hälsning, han såg ej den vackra höstaftonen, de flygande skyarna, de gyllene löven, som dansade — han såg ej Maja, förrän hon flög emot honom som en virvelvind.
Hans ögon blickade strängt på henne.
»När bruka små flickor vara ute och hoppa och springa och fara ikring på det här viset så sent på kvällarna!
Vad säger söta mor om det? Kanske Börit barnpiga nu som bäst springer och letar efter dig. För länge sedan skulle du varit i säng!»
Maja stack sin lilla hand i faderns. Hennes lilla hjärta bankade till i rädsla. Ej brukade söta far se så svåra barsk ut.
Hon trippade helt stilla och beskedligt bredvid honom.
Nu vågade hon ej komma fram med några frågor, vare sig om drömmar eller troll, nej inte förr än han blev fri de där onda ögonen. Tänk om söta far på nytt råkat ut för något trolltyg!
Leonard Magnus gick i tunga tankar. Visserligen hade hans djärvaste drömmar blivit verklighet. I de rödmålade byggnaderna gick arbetet med dånande fart, och i den förr så tysta trakten hade kommit ett förunderligt liv. Inifrån skogarna kommo bönderna körande med kol, och på den stora landsvägen gingo de dagliga fororna järn för att sedan sjöledes fraktas vidare.
Husbondens kärlek till arbetet hade smittat hans arbetare.
Där de stodo vid härden, milan, plogen eller spaden, visste de, att nu gällde det att ta karlatag, att vikt låg uppå att just det arbetet blev ordentligt utfört. Husbonden grälade aldrig, men talade till dem, förklarade saker och ting och litade så på var och en, att ingen kom sig för att ens vilja bedraga honom.
Själv värmlänning, förstod han också skämt och glam, och glädjen trivdes gott vid sidan av arbetet.
Ugglan var älskad, och han visste det. Det hade också än mer spänt hans krafter till nya ansträngningar.
Bruket växte.
Privilegier utfärdades på såg och kvarn. Arbetets pulsslag ljödo allt starkare, skogarna vimlade av människor, som sjöngo och arbetade.
Men till allt detta växande, brusande liv med sina krav på nybyggnader, ombyggningar, utvidgningar, förbättrade redskap etc., fordrades det pengar och mycket pengar. Var skulle han nu ta dem ifrån?
Hans lilla arv och ägo hade försvunnit som intet. Och nu denna jobspost! Abraham Grill i Göteborg död! Vännen, som hittills så redeligen stått honom bi — borta.
Vart skulle han nu vända sig för att få nödigt driftkapital, i så svåra gäld som han redan förut var? —
Så kastade han huvudet högt tillbaka och stannade.
Ännu höll han Maja i handen. Tyst som en liten mus stod hon och beskådade, om ondblicken skulle gå ur söta fars ögon.
De hade kommit halvvägs upp för den långa backen. I det stora huset satt söta mor och väntade henne.
Den lilla flickans hjärta darrade som aspbladen i dungen. Hon hörde deras rasslande ända hit.
Den lilla Maja Uggla! Söta far så mörk och tyst med ondblicken i ögonen och mor däruppe svåra förtörnad på henne, att hon olovligen lupit ut — det var inte fägneligt, det som väntade!
Leonard Magnus vände sig om och såg nedåt bruket. Hans ögon smekte allt detta, som han skapat och älskat och offrat så mycket för.
Skulle han nu bli tvungen att lämna det? Var det måhända ändå rättast emot hustru och barn att rädda, vad som ännu räddas kunde, åt dem.
Han kom att tänka på Anna Märtha, hans kloka, klarögda, sparsamma Anna Märtha. Som också hon strävat och knogat här!
Under de tider, då han legat uppe vid riksdagarna och sin natur likmätigt ivrigt tagit del i den politiska tvekampen — själv tillhörde han det emellan »hattar» och »mössor» stående parti, som benämdes »kapucerna> — hur hade hon ej gått här hemma och ensam ridit för rusthållet och fått ordning och reda i mycket, som han lämnat i kaos!
Hur ofta hade hon ej varnat honom i hans bråda företag, då hans heta blod kommit honom att glömma all beräkning!
»Anna Märtha», hade han då otåligt och stridsamt sagt, »för den allmänna nyttan får inte en man tveka att offra egen fördel.»
Hon hade då bara sett på honom med sina klara, lugna ögon, liksom vägde hon något, men ingenting svarat.
Själv var hon ju ej heller främmande för »upplysniningsfilosofiens» läror. I dem hade de båda vuxit upp.
Eller hade han skämtat bort alltsammans, förklarande att »sparsamhet ej var hans yrke».
»O Anna Märtha, det blir gruveligt att komma inför dig med detta budskap!»
Maja har stått och beskådat kära far. Hon märker att det ej är en ond trollblick i ögonen — det är något annat, som hon ej fruktar för. Hon kniper sakta hans fingrar för att påminna om, att hon står där bredvid honom på vägen.
Och när han förundrad skådar ner på barnet, som han glömt, säger Maja frimodeligen:
»Tälj mig, söta far, är det sant, att far sovit hos trollen i Kölaskogen och sedan fått det far då drömde om?»
Undrande och bestört beskådade Leonard Magnus barnet. Men Majas ögon stå förunderligt frimodiga och klara upp i hans — det lyser i dem, i de rosiga ansiktet något, som han känner igen — och hastigt tager han den lilla på armen och viker av på stigen till björk- och asplunden, som sluttar ned mot älven.
På en sten vid stranden sitter han med barnet i knäet.
Den oroliga höstvinden börjar stillna och skymningen kommer. Mellan björkarnes glesa blad skönjer han eld och gnistor från smedjan.
Forsen sjunger sakta och blitt i kvällen.
Leonard Magnus tänker: »Du sjöng en gång: det är ditt, det är ditt, det är ditt, Magnus Uggla, vad sjunger du nu?»
Kunde han ej tyda forssång mer?
Och medan mörkret faller tätare och vattnet sakta porlar kring strandstenarna vid deras fötter, täljer Leonard Magnus för sin lilla flicka om tillkomsten av sitt verk, det bästa i världen för dem bägge, om Adolfsfors.
Åter har han glömt det lyssnande barnet. I ord formar han alla sina tankar och drömmar, storvulna och heta, bygger alltjämt på sitt verk och målar dess framtid.
Och Maja Uggla lyssnar, inkrupen i söta fars famn sitter hon och lyssnar och lyssnar till hans stämma. Ej förstår hon precis vad han säger, men den tändande värmen i hans röst tränger rakt ner i hennes hjärta. Hon älskar redan allt det som far älskar och sätter så högt.
Kring strandstenarnas gungande vatten glittrar det vita månljuset. Hon skådar dess glittrande lek och se — där går ju en förunderligt skinande bro mitt för hennes små fötter ut till den lilla holmen i ån — just dit hon alltid längtat att få komma för att se, vad där fanns mer än de vackra lummiga träden.
Nu skulle hon vandra på månbron ditöver till det underbara okända!
Leonard Magnus drog tungt efter andan.
Vad nyttade det att förtälja dessa ärenden för ett dåraktigt barn?
Bättre vore att skyndsamt säga Anna Märtha sanningen nu i denna kväll! Hon hade nog även stor oro för barnet.
Maja sov.
Sömndrucken lutade hon sig mot faderns axel.
Feonard Magnus började med tunga steg gå uppför backen med henne.
Aldrig hade hans hem synts honom så vackert som denna kväll. Inbjudande reste huset sin stolta fasad på backens krön. Genom fönstren skimrade flämtande ljussken. Man hade börjat elda i barnkammaren och i spiskammaren.
Han såg Anna Märtha gå därinne och röra om bränderna i den öppna spiseln —.
Snart skulle främmande händer hålla elden brinnande på hans, Magnus Ugglas härd!
⁎
Vid ett av fönstren i stora vita salongen sitter Anna Märtha och ser ut. De arbetsamma små händerna ligga som två vita, trötta fåglar i hennes knä.
Månskenet står skarpt in i rummet. Över spinnetten, som hon fick i brudgåva, hänga de i olja målade porträtten av baron Didrik och hans hustru. Den raka vita långsoffan och de långryggade stolarna skina i månljuset.
Anna Märtha ser ut. De klara och vakna ögonen ha fått liksom en slöja över sig. Mellan träden ser hon mångatan glittra och lysa på ån, hon tycker det är något falskt och ostadigt i dess glans.
Då hörde hon äntligen Leonard Magnus komma. Han hade dröjt länge i kväll.
Efter intagen kvällsmåltid brukade de alltid sitta här en stund tillsammans. Det hade varit deras vackra samlivs mest givande stunder.
Men i kväll blev det visst något svårt. Hon hade sett det i hans ögon, sett det, då han kom bärande på det sovande barnet, och förebråelserna till honom och barnet hade aldrig uttalats.
Hennes onda aningar skulle alltså besannas, det var bara orden, de ödesdigra orden, hon nu bidade.
Från härdarna och smedjorna slogo gnistorna upp som en kvast.
O, Leonard Magnus, du den stormande kraften, som kan skapa men icke behålla, då du icke lärt dig penningens begränsande makt, nu går den första ödeläggelsen över dina drömmar, nu bryter stormen lös över ditt arbetes lustgård, härjande dess blomster, nu lider du odlarens sorg, när frosten tar, vad han i vårdagen sjungande sådde!
Leonard Magnus börjar tala.
Förundrad vänder Anna Märtha sitt ansikte mot honom. Hans röst är munter och glad, men hans ansikte är kritvitt, eller är det bara månen, som kommer det att synas så?
»Jag har varit hos prästen», säger han lustigt, »och han förtalde en händelse i prästgården, som jag ej förr sport.»
Anna Märtha såg åter ut och log trött som åt ett barn, som vill linda in sanningen i många omhöljen, så den ej står där så naken och skriande.
»Det var för ungefär femti år sedan under norska fälttåget, som en liten svensk tropp med sin capitaine låg där.
Man hade högkvarteret i Grytved.
Då kom en kväll plötsligt de norske för att gripa honom till fånga. Men just den dagen var han dädan från trakten.
De norske stannade emellertid kvar på gården, befallde fram förtäring, som de dock redeligen betalte, och uppförde sig för övrigt anständeligen.
Men de svenske voro icke tillfreds med att ha dem där över natten. Från andra orter hade de hört om nattliga överfall, som de norske skamligen företagit. Upp till prästgården gick man så för att rådgöra.
Prosten Faxell var dock icke hemma. Men fru prostinnan, den rådiga Maria Caméen, beslöt att skyndsammeligen köra bort de objudna gästerna. Hon uppletade alla gamla gevär, som fanns, och beväpnade med dessa sina pigor och drängar.
Varligen smögo de sig bakom buskar och träd till Grytved.
På ett givet tecken uppgåvos höga skri och sköt man av sina skott.
Samtidigt stod hon själv i Köla kyrka och ringde och ringde i kyrkklockorna.
De norske rusade förfärade upp, de trodde sig ha överfallits av en ansenlig tropp och flydde hals över huvud.»
Leonard Magnus skrattade ansträngt.
»Det var en märkelig händelse och en märkelig kvinna, rådig och modig i farans stund», sade Anna Märtha stilla.
»Vi, som nu leva, få väl försöka att icke vansläktas», kom det än mer stilla, i det hon räckte ut handen emot mannen.
Han tog den och förde den över sitt ansikte, kyssande den gång på gång.
»Ja nog har du varit både modig och rådig alltid; modig, då du tog mig, riddaren av den sorgliga skepnaden, som förde dig hit upp i ödemarken att blott dela min möda — och rådig, ja, hade jag följt dina råd, så hade sakerna nu inte stått som de stå!»
Och med hustrun vid sin sida i det strålande månskenet förtalde Leonard Magnus om de alltjämt sjunkande konjunkturerna, de slukande inteckningarna, det saknade driftkapitalet, affärsvännens död, den stora gälden, om hela det förtvivlade läget, och i övermåttet av sin smärta och självkritik, hade han ej ord starka och dräpande nog för hela sin förfelade gärning.
»Det som är gjort är dock gjort», avbröt honom Anna Märtha.
»Hur ofta har jag ej hört talas om den synnerliga nytta, som dylika manufakturverk göra landet, och själv har du mången gång sagt, att den enskilde därför måste offra egen fördel — nåväl, vad är orden, de stora orden, annat än värdelösa papperssedlar, om de icke vid tillfälle, då det behövs, också skola inlösas? Ditt verk blir kvar efter dig.
Varje människa lämnar väl alltid ett litet spår efter sig, där hon gått vägen fram, om det ock snart utplånas i tidens sand.
Men Magnus Ugglas spår skall icke så snart försvinna, och Magnus Ugglas verk, Adolfsfors, det känner jag på mig, skall bli beståndande genom tiderna — och då, vad mer, om vi nu måste lämna det!»
»O Anna Märtha, min starka, stolta, ömma Anna Märtha, vad skulle jag ta mig till utan dig!» sade han och slöt henne häftigt intill sig.
»Och jag utan dig», viskade hon tillbaka men sköt konom så sakta ifrån sig.
»Spela nu, Leonard Magnus», sade hon ansträngt, väl vetande att vad han nu i ord ej mäktade ge uttryck åt, det skulle komma fram i toner. »Länge nog har du undvikit spinetten. Nu längtar jag efter musik.»
Och han spelade och spelade, och lyssnerskan böjde sitt huvud och förstod.
Den starka, tröttande spänningen löste ut sig i vemod.
Men, tänkte hon tacksamt, så länge det ännu finns klang och färg och högtid över vårt liv, kan det ändå aldrig bli fattigt och grått…
Dörren till spisekammaren gick hastigt upp, och in kom en liten vitklädd varelse.
Den långa nattskjortan släpade efter henne, och tårarna strömmade så strida utför hela det lilla ansiktet.
»Jag kan inte bo i det här huset, om söta far sitter och spelar så sorgliga saker», storsnyftade hon.
Leonard Magnus sprang upp och tog barnet på armen.
»Vad är det du säger, mitt lilla barn?»
Och fastän tårarna började falla mindre strida, så upprepade hon sitt:
»Jag kan inte bo i det här huset… om söta far… sitter och spelar… så'na sorgesamma… saker…»
Far och mor sågo på varandra. De musikaliska anlagen hade hon sålunda ärvt, deras lilla Maja.
Fadern smekte henne lugnande och vandrade fram och tillbaka, fram och tillbaka med henne på golvet.
»Far ska inte spela mer nu… men min lilla Maja får ändå inte länge till bo kvar i det här huset», mumlade han sakta.
Men hon hade hört det, och två stora barnaögon stodo på spänn.
»Vad menar söta far?»
Och så blev han tvungen att säga, att far och mor och syskonen och Maja snart skulle åka bort från Adolfsfors i den stora vagnen.
De skulle fara långt bort, ut i den stora, vida värlen…
»Men Maja vill inte, Maja vill aldrig fara från Adolfsfors», avbröt honom flickan.
»Ser du, Maja lilla, det vill inte far heller, men det finns något som heter pengar, som ibland tvingar en att göra det man icke vill, men så'nt där förstår inte små barn… Nu ska vi gå till vila.»
Men flickan lät sig icke avspisas.
»Vad är pengar för något, frågade hon stridslystet.
»Penningen» — svarade fadern drömmande, »det är den, som ofta stryper människors goda vilja, dödar glädjen, kommer människor att förråda varandra och döda det bästa hos sig själva, det är den lede frestarens farligaste lockmedel…»
Men lilla Majas tankar voro redan ute på egna strövtåg.
Var hade hon hört det där besynnerliga ordet förut i dag? Så med ens kom hon ihåg Per spiksmed och Fossum och hasplade segerstolt ur sig hans ord: »Men den som får pengarna, får inte lyckan, och den som får lyckan, får inte pengarna här på Adolisfors!»
Åter sågo far och mor på varandra.
»Men vad säger du, barn?»
»Jo, det har Fossum sagt, så det är riktigt sant, för han såg i syne, säger Per spiksmed.»
Och nu vågade hon sig också fram med den där frågan, som förut så livligt upptagit henne. »Är det sant, att söta far fått en trollsko av Fossum ?»
»Någon trollsko har jag visst inte fått av honom, men en mycket vacker hästsko, som söta mor och jag tyckte så mycket om, så vi ha låtit infatta den i botten på den här skålen, som Maja ska få se.»
Han gick fram till det runda, förgyllda bordet med marmorskivan, tog upp den där stående silverskålen och vände den upp och ned, så att den i bottnen infällda försilvrade hästskon blev synlig för det förvånade barnets ögon.
»Och om man lägger den där skålen under huvudkudden, får man då allt det man drömmer om?»
»Nej, kära barn, vem har inbillat dig sådana dumheter?»
»Jo, dom säger att…»
»Nej, nu har Maja pratat tillräckligt mycket i kväll, säg nu snällt godnatt åt far, så ska mor i stället följa med dig in i barnkammaren och läsa aftonbönen med dig, så du kan sova gott.»
Den lilla suckade. Men mot söta mor var det aldrig värt att göra någon invändning, det visste hon fuller väl, det gick ändå alltid som mor ville.
Villigt lät hon sig bäras bort av henne mot barnkammaren.
Men hunnen till dörren sträcker hon plötsligt ut båda små händerna över mors axel, ser söta far rakt in i ögonen, under det hon säger:
»När Maja blir stor, ska Maja ge söta far så här mycket pengar», och så slår hon ut bägge armarna, så mycket hon kan och så häftigt, att modern får lov att ta nytt tag om henne för att icke tappa henne i golvet.
Leonard Magnus står länge kvar på samma fläck och ser mot dörren, bakom vilken de försvunnit.
Månstrimman leker på låsets vita porslinshandtag, och kommer det att glimta i tusen färgskiftningar…
»Den som äger dessa båda», utbrast han slutligen uppvaknande, »han är sannerligen icke en fattig man.»
Försvunnen var bitterheten och den vånda han förut känt.
Han gick fram mot fönstret och blickade ut i natten. Däröver välvde sig den stjärnklara himlen så hög och fri.
»Höga makt», sade han, »jag lämnar mitt och de minas öde i dina händer. Jag har försökt att göra mitt, som gamla Fossum en gång sa, men törhända har jag gjort det i fåvitsko, dock så gott jag det förstått. Behöver du nu andra verktyg, så icke skall jag klandra eller klaga. För en redlig viljas hug finns det väl ändå alltid en plats i din stora värld? För hennes och barnens skull…»
Den gamla klockan i hörnet tickade tungt och började slå, ding, ding, ding.. Så sent och Anna Märtha som väntar — fast hon så discrete lämnat mig ensam i uppgörelsens stund! Bara en blick till — en sista.
Och medan mörkret alltmera sänkte sig över fjället, skogen och sjön, famnande de röda, stora och små husen och kraftverken nere vid Säterudsforsen, tog Leonard Magnus Uggla farväl av sitt livs dröm och verklighet — Adolfstors.