Hoppa till innehållet

Arbetare/16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel 15
Arbetare
av Alexander Kielland
Översättare: Ernst Lundquist

Kapitel 16
Kapitel 17  →
Utgiven 1881 på Albert Bonniers förlag


[ 174 ]

16.

Den stora postångaren, som kom från Kristiania och skulle ända upp till Tromsö, gick ut genom Flekkefjorden en regntung stormnatt i april.

Resepostexpeditören hade varit uppe och lemnat i land posten vid bryggan — det var en liten anspråkslös segeldukspåse med tidningar och två tre bref, som skulle i land i Flekkefjord.

»Få vi sjö, styrman?» ropade postexpeditören upp till kommandobryggan.

»Ja, visst få vi sjö, postmästare!» svarade styrmannen och lutade sig framåt. »Jag skall varsko, när vi gå in till Egersund.»

»Tack!» brummade postexpeditören och skyndade sig tillbaka till sin lilla varma hytt, der en fotogénlampa med skärm brann.

En stor utländsk post hade kommit ombord i Kristiansand; den trånga hytten var full af säckar och segeldukspåsar märkta med ett posthorn. På den lilla soffan lågo packor uppstaplade, och bordet framför hyllan med de många rummen var betäckt med bref och postpaket.

Postexpeditören, som var en fet ung man med blondt skägg, satte sig på sin taburett, hängde [ 175 ]den guldgalonerade mössan ifrån sig, blåste i fingrarne och tog i tu med att ordna, afstämpla, sticka in i fack, packa in, lägga stora högar i soffan för att bli af med det, arbetande tyst och ifrigt, begagnande tiden, medan man var i smult vatten.

I salongen brunno endast två lampor halft nedskrufvade; insvepta i pläder lågo några herrar och sofvo på sofforna. Det var tyst i damsalongen, der de sofvo så godt de kunde, grufvande sig för det ögonblick, då man åter skulle sticka ut utomskärs.

Maskinen arbetade med tunga, taktfasta slag, som försatte akterskrofvet i en jemn darrning. Ett lampglas slog med irriterande regelmässighet små hastiga slag mot någonting af messing, medan en outtröttlig fotgängare uppe på halfdäck vandrade fram och tillbaka, fram och tillbaka öfver hufvudena på dem, som ville sofva.

Stormen rusade ned från fjällen och tjöt i riggen, men vattnet låg alldeles stilla i den trånga fjorden. Styrmannen ropade ned i luckan, att de skulle surra och beslå allting ordentligt nere på mellandäck, innan de stucko ut i sjön. —

Inne i postexpeditörens varma hytt lågo brefven utbredda. Han sköt den vidlyftiga Nordlandsposten åt sidan och ordnade påsarne till de närmaste anlöpningsställena. Det var bref af alla slag och med de mest olika utanskrifter: klumpiga sneda bokstäfver, som betäckte hela sidan, små fina damstilar som flugben utöfver den glatta velinen, stora dumma embetsskrifvelser i karduspapperkonvolut förseglade med lack och portofria, lotteribref och kärleksbref, krafbref och [ 176 ]penningebref — ett hemlighetsfullt näste för öfverraskningar, svikna förhoppningar, tomt prat, sorg, ruin och oväntad lycka var den lilla varma hytten, der postmästaren lugnt och flitigt lät brefven glida mellan sina feta fingrar.

Skeppet började gunga fram öfver långa dyningar, så att postmästaren förstod, att de voro ute vid mynningen af fjorden. Han gjorde allt i ordning så godt han kunde; det mesta lade han på golfvet, så kunde det ej falla ned. Derigenom fick han soffan fri, och med den lilla segeldukspåsen till Egersund i handen satte han sig att sofva i hörnet af soffan, medan lampan svängde fram och tillbaka på sin krok.

Eländet i damsalongen började åter; man hörde dem stöna derinne hvarje gång uppasserskan gick i dörren. Den outtröttlige fotgängaren satt tillintetgjord och kastade upp på sin egen rock; han hade bittert missräknat sig, ty en af hans vänner hade inbillat honom, att man omöjligen kan bli sjösjuk, om man bara håller sig uppe i friska luften och i ständig rörelse.

Herrarne, som sofvo i salongen, måste fatta tag i bordskifvan för att ej falla ned i spottlådorna och det klingande ljudet af lampglaset hade aflösts af hundra små outhärdliga ljud, som upprepades eftersom ångbåten stampade i de långa sjöarne.

Det knakade och gnisslade i salongens trävirke, när båten dök ned åt ena sidan, och alla restauratörens koppar, som hängde i rader under taket i restaurationen, klingade mot hvarandra. Derpå reste fartyget sig och föll öfver åt andra sidan, och alla kopparne skramlade med. En fällstol och [ 177 ]ett par spottlådor kommo i farten inne i salongen rasade först ned till den ena sidan och så öfver till den andra; en dörr sprang upp och stod och slog taktmässigt fram och tillbaka, medan maskinen arbetade med ansträngning, än brummande djupt nere, än brakande och skakande med ett förskräckligt väsen, när propellern ett ögonblick kom ända upp i vattenytan.

Men inne i postexpeditörens varma hytt sofvo brefven i fredliga packor, och sjelf sof han med Egersundspåsen i handen; och alla de personer utmed kusten, som skulle ha brefven, lågo och sofvo hvar och en på sitt håll — utom en och annan, som gick orolig af och an till långt fram på natten, väntande på den afgörande underrättelsen, medan han lyssnade efter stormen och beräknade, att posten kanske blef försinkad.

»Postmästare!» ropade styrmannen i dörren, »nu gå vi in till Egersund.»

»Här är den!» for den andre upp med påsen i handen.

»Ha ha ha, ni har visst fått er en duktig lur,» skrattade styrmannen, »bjuder ni på en knaber, så bjuder jag på öl?»

»Låt gå,» mumlade postmästaren halfvaken.

Styrmannen kom strax tillbaka med flaskor och glas. Der var nätt och jemnt så mycket utrymme, att han kunde stänga dörren efter sig.

»Sådant hundväder!» sade han och riste sig; hafsvattnet rann nedför hans oljekläder och blänkte i klara droppar i hans knollriga skägg, medan han drack.

[ 178 ]Inne i maskinrummet ringde en liten klocka med skarpt ljud.

»Hejsann!» ropade styrmannen, satte ifrån sig buteljen och sprang. »Ä’ vi redan inne?»

Postexpeditören steg upp och sträckte sig så godt sig göra lät, fick fatt i den guldgalonerade mössan och gick upp.

Dagen bröt just fram, kall och våt med ett dystert, grått ljus. De nakna fjällen voro alldeles svarta i den tjocka stormluften, och regnet föll stridt och tätt.

Egersund var snart expedieradt; och medan ångbåten gick vidare på sin långa resa, satt postmästaren åter och ordnade sina packor och påsar.

Men då det blef dag, öppnades alla dessa packor och påsar, som hade förts i land utmed kusten, och brefven spredos ut öfver land och strand. Och den, som hade väntat bref, fick ej något; och den, som steg upp om morgonen och hvarken tänkte på bref eller post, satt innan middagen och skrattade eller grät öfver ett stycke papper.

Men antingen de väntades eller icke väntades, så kommo brefven fram till sin adressat, och från postmästarens lilla varma hytt spreds öfver land och strand en svärm af öfverraskningar, svikna förhoppningar, tomt prat, sorg, ruin och oväntad lycka, medan ångbåten arbetade sig vidare och vidare norrut och den sömnige postmästaren kom upp med en ny påse vid hvarje ställe der man lade till.