Arbetarens hustru/II
| ← Första akten |
|
Tredje akten → |
VISMÅNGLAREN
sjunger:
„På blommande kulle satt Hjalmar så tyst,
Ty afskedets timma var när.
Han skulle nu fara till främmande land
Att strida mot fiendens här.
Hans hjerta det suckar, men vinden den leker
Med blomman, som doftar och nickar och smeker
De älskande båda, som bröst emot bröst
I kärleken hafva sin endaste tröst.“
JOHANNA
kommer från högra sidan, stannar obeslutsam och betraktar vexelvis de pengar hon håller i handen och de säljande. Afsides:
En enda mark. Inte en penni mer. Och ingen aning om, hvarifrån jag skall kunna få en annan.
Ser en stund tyst på pengarna.
Hvad skall jag nu göra med den här? Skall jag köpa mjölk åt barnet eller bröd åt oss alla?
Katri och Laura komma emot henne. Lisa blir dem varse och skyndar till dem. Hon har en visa i handen och en korg på armen.
KATRI.
Nå se, Johanna lefver ännu. God dag, god dag. Det är en evighet se’n jag sist såg dig.
LAURA.
Hvad du är rysligt förändrad. Och det är bara ett år se’n vi firade ditt bröllop. Man skulle knapt kunna tro att du var samma menniska.
JOHANNA.
Jag har legat sjuk en lång tid, och se’n har min lilla gosse varit dålig. När man nätterna igenom får vaka vid vaggan, så blir man nog både blek och mager.
LISA.
Jaså, har du redan en gosse? Det visste jag alls inte af. Nej, verkligen? Nå, hur gammal är han? Tre månader, säger du? Och hvem är han lik? Far eller mor? Jag kommer och ser på honom en vacker dag. Jaså, du har en gosse.
JOHANNA.
Han är så späd och sjuklig, stackars liten. Kanske vår Herre snart tar honom.
KATRI.
Hvad är det för prat. Sjukliga barn bli ofta fullkomligt friska, bara man sköter dem riktigt. Nog var också vår Ivar som liten så mager och klen, att ingen skulle ha trott att det kunde bli något af honom. Men pass på bara, när frun började föda pojken med ägg och hackadt, rått kött, så började han strax att växa och fetma så man riktigt kunde se det. Ni skulle bara se hur frisk och sund han nu är. Han har kinder så röda och tjocka att det riktigt är en fröjd att se på dem.
LAURA.
Vår Evelina återigen fick maltbad. Det häldes alltid en hel kappe malt för hvar gång i karet. Försök du också det medlet, Johanna.
JOHANNA
småleende:
Ägg, kött, malt. Det hörs nog att ni tjenar hos herrskapsfolk. Man köper inte sådant med våra medel.
LAURA.
Nå, du milde Gud. Två unga, friska menniskor och ett enda barn. Nog skulle man väl åt det kunna stå ut med att skaffa hvad som helst, och inte kostar de där maltbaden heller hela verlden. Men du är så hushållsaktig, Johanna, det är hela saken.
LISA.
Du har ju egna pengar i banken. Köp för dem.
KATRI.
Ja, det är ju sant. Menniskan har egna pengar, så att hon inte behöfver att begära af sin man hvarenda slant, och ändå kan hon säga att hon inte har råd. Hvem skulle förr i verlden ha trott dig om att bli så snål?
LISA.
Hvad fattas dig, Johanna? Är du sjuk?
JOHANNA.
Nej — jag är inte sjuk. Det gör bara så ondt i hjertat ibland.
KATRI.
Aj, aj. Du ser riktigt dålig ut. Orkar du gå eller skall jag leda dig? Du faller väl inte?
JOHANNA.
Nej, låt mig vara. Det går nog öfver. Adjö nu för den här gången, flickor. Adjö, Lisa. Kom någon gång och se på min gosse, om du har lust.
LISA.
Adjö, adjö. Jag skall nog komma. Hör på, Johanna, ännu en fråga, du. Hur tycker du nu om att lefva tillsammans med din man? Är det inte litet roligt i alla fall?
JOHANNA.
Fråga inte om allt. Du får väl sjelf pröfva en gång, stackars barn.
Går några steg till venster, stannar och säger för sig sjelf:
Egna pengar i banken. Egna pengar? Ja, nog hade jag redligt samlat dem under tio års tjenst. Men gode Gud, va’ de väl för den skull mina egna?
Går till Vappu.
KATRI
ser efter Johanna.
Hvad felas den där qvinnan? Kom ihåg mina ord, hon är inte på rätta vägar.
LAURA.
Hvem kan förstå sig på henne? Jag har inte kunnat tåla hela menniskan se’n hon bar sig så dumt åt på sitt bröllop. Ämnar ni dröja här längre? Jag måste i alla fall gå.
KATRI.
Jag också. Det är inte rådligt att söla, när man är i andras bröd.
LISA
ser i sin korg.
Kors i Je. Jag har ju ännu inte fått allt hvad jag skall ha. Jo, nu lär jag väl återigen få mina fiskar varma, när jag kommer hem till frun.
Går för att göra ytterligare uppköp. — Laura och Katri gå ut till höger.
VAPPU.
Som jag sa’, snälla Johanna, så bär det sig inte nu för tiden att sälja bröd skålpundsvis under aderton penni, därför att mjölet är så dyrt. Men om du köper ett lispund, skall du få det litet billigare.
Risto och Toppo synas i fonden.
JOHANNA.
Det kan jag inte. Jag har inte mer pengar än en mark och måste för den också köpa litet mjölk åt barnet.
VAPPU.
Der kommer din man. Kanske du får mer af honom —
Johanna spritter till, gömmer sin hand under förklädet och drar sig litet åt sidan.
RISTO.
Ja, hvad ska vi nu göra, Toppo? En sup borde vi ju ha så här i morgonrusket, och inga pengar ha vi.
Vänder ut och in på sina fickor.
Inte en penni. Den ena fickan är tom; i den andra fins ingenting. Säg, bror lilla, hvad ska vi nu ta oss till.
TOPPO.
Ser du din hustru?
RISTO.
Johanna? Är hon här? Nå tusan, gumman har inte kommit tomhändt till torget.
TOPPO
gnolar:
„Hej trillerilleri,
Det går nog din näsa förbi.“
Hustrun har pengar, mannen inte. Kommer du ännu ihåg hvad jag sa’ dig på ditt bröllop? „Pengarna ä’ mina. Du slösar inte med dem alldeles som du sjelf vill heller.“ Slog det in?
RISTO.
Nej, var viss på det. Så-å, „pengarna ä’ mina“. Åhå, minsann. Tro inte, du kära själ, att katten flyger. Johanna finner alltid på någon utväg och skaffar sig några penni, men de tillhör också mig, ty så säger lag och förordning.
TOPPO.
Men är inte gumman din af en annan mening?
RISTO.
Emot lag och rätt i landet? Ohoj. Så går det ändå inte till. „Lef i landet enligt landets skick eller bort ifrån det.“ Ser du, så rädd hon är för mig? Gömmer sig undan och smyger bort som en tjuf. Det är bevis på att hon har pengar. Vänta lite, Toppo, snart ska vi få oss några supar.
Skyndar till Johanna.
TOPPO.
Månne det verkligen lyckas? Men inte skulle jag i hustruns ställe — —
RISTO.
Johanna, vänta, gå inte? Hör du, har du några pengar?
JOHANNA.
Hur så?
RISTO.
Jag skulle behöfva litet. Gif hit och krångla inte för jag ser på dina ögon att du har.
JOHANNA.
Jag har en enda mark, som jag nyss fick i betalning för att jag stickat två par strumpor. Jag kan inte ge dig den, Risto. Den måste gå till bröd, ty barnet gråter därhemma af hunger.
RISTO.
Stretar du nu inte emot igen, fast du mycket väl vet att det inte hjelper till någonting? Ge nu vackert hit pengarna, så slipper du med mindre bråk. Du får alltid så pass igen, som du behöfver till mat åt barnet.
JOHANNA.
Jag behöfde tre hela dygn för att sticka de där strumporna. Innan jag förtjenat en mark till, har barnet dött af hunger. Och inte förmår jag heller arbeta längre, om jag inte får bröd. Jag har inte på flera dagar ätit annat än saltvatten och potatis. Och så kommer det till, att bröstet mattas ut af att amma barnet, så det är inte underligt att krafterna går bort. Jag kan knapt längre stå på mina ben.
RISTO.
Att du inte blygs att klaga, när det är ditt eget fel. Du skulle ha gått att låna af smeden, som jag har sagt dig väl tusen gånger. Han skulle säkerligen inte neka dig någonting.
JOHANNA.
Jag kan inte förmå mig att göra skulder, då jag vet att jag aldrig kan betala dem. Då försöker jag hellre att skaffa på något annat sätt eller hjelpa mig ändå.
RISTO.
Gör som du vill, men skyll då också endast dig sjelf om du lider brist. Och kryp nu fort fram med din pluring. Toppo därborta skrattar åt mig, när jag måste stå här och tigga dig så länge.
JOHANNA.
Jag ger inte min sista slant, nej, inte om det gälde aldrig det. Hur vågar du också begära det af mig? Är det inte tillräckligt att du har druckit och slösat bort alla mina besparingar, utan att du också penni efter penni skall röfva ifrån mig mina små förtjenster? Du har inte något samvete, inte den minsta smula. Är det skick och fason att mannen inte gitter arbeta det minsta mer, utan bara super och rumlar dagarna i ända, tills han har förstört allt hvad hustrun har skrapat ihop? Och tänk se’n på hvad det skall bli af oss. Vi ä’ redan så godt som på bar backe, fast det inte är mer än ett år se’n vi gifte oss. Tiggarstafven är hvad som väntar oss i närmaste framtid. Det fins ingen hjelp för det.
RISTO.
Låt bli och skrik så. Alla kan ju höra dig. Börja att väsnas midt på torget som en galning. Skäms du inte en smula? Menniskorna gapar ju på dig som på ett vidunder.
JOHANNA
gråtande:
Hur kan jag hjelpa det när jag är så olycklig? Jag skulle ändå inte bry mig om mig sjelf, men när det arma barnet får lida så och alldeles förgås i hunger.
RISTO.
Ja, gråt nu till på köpet och jemra dig, och det för en marks skull. Man skulle kunna tro dig vara i lifsfara.
JOHANNA.
För en mark? Är det här då första gången, som du med våld tar ifrån mig mina med svett och möda förvärfvade slantar? Utan att tala om hvad jag hade samlat före mitt giftermål.
RISTO.
Så-å, börjar du nu också sturska dig öfver din hemgift — en så storartad summa som hela sexhundra mark? Mången hustru har medfört tusen och tiotusental åt sin man och ändå inte hållit några långa tal för det. Men du är ett elakt stycke, det är hela saken.
JOHANNA.
Det var första gången jag nämde om dem, och det skall också bli den sista. Jag vet inte hur det undslapp mig. När sinnet är bittert, kommer menniskan ofta att säga saker, som man inte skulle vilja.
RISTO.
Ja, det må vara, men gif nu pengarna hit med godo. Eljest kallar jag polisen till hjelp. Det skall väl visa sig om man kan få sin hustru att lyda eller ej. Nå, hur går det? Skall jag ropa? Hej, po —
JOHANNA.
Nej, ropa inte. Här ä’ de. Du skulle ta mitt lif med detsamma, så sluppe jag ifrån det här eländet.
RISTO.
„Det här eländet.“ Hvad går det för nöd på dig? Gå åtminstone hem att lipa, så att du inte blir till åtlöje för hela sta’n.
Går till Toppo.
TOPPO.
Nåå? Fick du pengarna?
RISTO.
Naturligtvis. Ser den du här?
TOPPO.
Hurra. Det får vi en hel butelj för. Nu går det an att lefva.
RISTO.
Men käringen retar mig. Hon började ju pipa och gnälla så att man måste be Gud bevara sig.
TOPPO.
Jag tänkte just det. Men „var en man; fördrag allt“. Det står ju i psalmboken att „mannen måste ofta ha öfverseende med hustruns svaghet“. De ä’ ju denna verldens bräckliga kärl, ser du.
RISTO.
Ska vi nu gå till krogen, hvafalls?
TOPPO.
Ja visst, bror lilla. Vi ska gå dit och ännu en gång lefva alldeles som herrar.
Lägger sin arm om Ristos hals. Sjunger:
„Drinkarn bör man inte klandra, inte klandra, inte klandra.
Då är mannen på sin plats, ja, då är mannen på sin plats — — —“
Ut till höger.
VAPPU.
Hvart tog du vägen, Johanna? Kom nu och handla bröd.
JOHANNA.
En annan gång, kära Vappu. Inte nu.
VAPPU.
Hvarför inte? Tycker du att det är för dyrt?
JOHANNA.
Nej, men jag får ändå låta det vara tills vidare.
VAPPU.
Kom i alla fall närmare hit. Jag har något annat att säga dig. Säg, skulle du inte vilja ta emot att väfva ett klädningstyg? Fru Vörsky bad mig häromdagen att höra efter någon pålitlig person, som vore skicklig i sådant arbete. Jag tänkte genast på dig, ty jag känner ingen annan, för hvars redlighet jag skulle kunna gå i borgen.
JOHANNA.
Åh, du kan inte tro hvad jag gerna tar emot väfning, om jag bara kan få någon. Det skulle ju vara en riktigt stor hjelp för mig i dessa knappa tider, ty man förtjenar ju alltid mer med väfning än med annat handarbete. Hur snart tror du att hon skulle vilja låta mig börja?
VAPPU.
Gå och hör efter. Säg att jag skickat dig. Men en sak till. Om du vill, skall du gerna få bröd af mig på kredit. Jag känner ju dig så väl. Du betalar sedermera, när du kan.
JOHANNA.
Tack skall du ha. Nu, då jag får arbete, kan jag kanske snart betala det.
VAPPU.
Se här är ett halft lispund. Låt mig lägga det i den där duken.
JOHANNA.
Gud belöne dig för din godhet emot mig, Vappu. Jag kan inte tacka dig för allt så, som jag borde.
Binder ihop sitt knyte, tar farväl och går till venster.
Kerttu kommer springande från höger och skjuter en skottkärra framför sig, i hvilken hon har potatis. Gatpojkar följa henne i hälarna.
POJKARNA.
Hopptossa, tattarunge, Hopptossa. I hvems potatisland har du varit och stulit de där?
KERTTU
jagar pojkarna ifrån sig.
Vill ni hålla er i styr? Gå er väg, lymlar.
EN POLISBETJENT.
Hvar har du odlat de där?
KERTTU.
Ingenstans. Jag har fått hvarenda en i upptagningslön. Men hvad rör det dig?
FÖRSTE POJKEN.
Tossa, du, hvar har du din fästman?
ANDRE POJKEN.
Gå inte för nära. Hon har en trut som en glupande ulf.
TREDJE POJKEN.
Har du fått din växt af kråkan, Hopptossa, och har du knipit den där näsan ifrån korpen?
FÖRSTE POJKEN.
Och hur har du blifvit så svart i skinnet? Har din mor gräft dig fram ur skorsten och matat dig med kol?
Risto och Toppo komma i fonden. Toppo hindrar Risto från att gå fram till Kerttu.
ANDRE POJKEN.
Tror du inte att vi känner din slägt, Hopptossa? Mor din var tatterska.
TREDJE POJKEN.
Sophög, tjärtunna, slarfsylta — —
RISTO.
sliter sig lös från Toppo och kör bort pojkarna.
Jag skall lära er, jag. Vill ni laga er i väg, eller —? Sådana slynglar. Försök bara att komma hit igen.
Tillbaka till Kerttu.
God dag igen, Kerttu, efter så lång tid. Hur står det till med dig?
Kerttu sätter sig på kärran och kastar potatis som bollar upp i luften. Låtsar inte märka Risto.
RISTO.
Jag frälste dig från de där pojkarnes elakheter.
KERTTU.
Onödigt besvär. Jag skulle nog sjelf ha redt mig med dem.
TOPPO.
Där ser du nu hvad du får för tack af henne. Att du också gitter springa efter den där slarfvan. Kom nu, så går vi tillbaka till krogen, tar oss några partier och dricker ut buteljen.
RISTO.
Gå du förut, så kommer jag efter så fort jag hinner. En karl skall väl helsa på sin forna käresta, om också aldrig det vore i vägen. Inte sant, Kerttu?
KERTTU.
Blif bara där du är. Jag har ingenting med dig att göra.
TOPPO.
Där hör du.
RISTO.
Är du alltjemt ond på mig? Och hos mig kom den gamla kärleken i full låga igen i samma ögonblick jag från krogfönstret såg dig springa förbi.
KERTTU
springer upp.
Bort ifrån mig.
RISTO.
Nå, nå, sakta, sakta. Jag gör dig ju inte något ondt.
TOPPO.
Tusan så morsk. Man måste tycka om dig, om man vill eller ej, Hopsalisa, eller hvad du heter.
KERTTU
vänder sig till folkhopen.
Vill ingen köpa potatis? Tjugufem penni kappen.
TOPPO.
Släpp mig närmare, Risto. Jag förstår bättre än du att skämta med flickorna.
KERTTU.
Potatisen är god. Kom och se på den.
TOPPO
till hälften sjungande:
„O filia mansulalii,
O filia mansulalii.“
Kommer du ännu ihåg din slägts språk, du svartögda sorgebarn?
„Ala bingelibii, ala dackeli dii, Saridoo.
Ala bingelibii, ala dackeli dii, Saridoo.
Ala baskusi, nellusi, vatsusi,
Sulamola, sulamola sumperin sutsatsii.
O filia mansulalii,
Simsilä, kimsilä, rattentaal.“
KERTTU.
Hvad står du där och idislar och tuggar för, så att du är färdig att vrida käkarna ur led?
TOPPO.
Det är ju tattarspråk, din stams tungomål. Känner du inte det?
„Ala bingelibii, ala dackeli dii, vaktartaa.
Konsunellos vad, ala vengos vad, ala miira, miira
Surted sudsura vaktartaa.“
KERTTU.
Så kommer väl din tunga också en gång att fräsa mellan djefvulens tänger.
TOPPO.
Nej, Risto, låt oss gå vår väg. Med den där ormgadden lönar det sig inte att glamma.
RISTO.
Kanske jag försöker ändå. Kerttu, min sköna, lilla gullhöna, min rosenknopp, min sockertopp, kom, gif mig nu ett ärligt handslag och säg: „Bort hat och vrede, välsignelse sig brede, emellan oss igen, min egen, egen vän.“
KERTTU.
Hör opp att plåga mig, ni huggormar. Eljest går det aldrig väl.
RISTO
sjunger:
„Heju veju pojkar och heju veju mor,
Hvar är väl den kärlek, som en gång var så stor —?“
KERTTU.
Hade jag bara ett vapen, så dödade jag dig här på stället.
TOPPO.
Det där är en argbigga af den rätta sorten.
RISTO.
Hon har en riktig björngalla.
KERTTU.
Ja, björngalla, och naglarna ä’ tio liar. Kom bara hit, så — —
RISTO.
Tror du att jag är rädd för dig ändå? Jo, pytt också. Jag sluter dig i min famn, innan du vet ordet af.
KERTTU.
Låt mig vara, eller jag trollar dig hufvudstupa i en lergrop, så att du skall vända ut och in på ögonen.
RISTO.
Inte kan du trolla, Kerttu lill.
Tar fatt i hennes lifbälte.
KERTTU
rifver sig lös och kastar potatis på honom.
Där skall du få, där, där och där — —
RISTO.
Åhå, kära barn. Tror du dig kunna rå på en duktig karl med potatis till vapen?
Försöker åter att ta fatt i henne.
KERTTU
tar sand ifrån marken och kastar rakt i ögonen på honom.
Än nu — — än nu då —?
RISTO.
Låt bli, för böfveln i våld. Tusan, om hon har förderfvat ögonen på mig.
KERTTU.
Fick du ändtligen nog?
TOPPO.
Nåå, Risto, kunde du också bli stukad?
RISTO.
Låt bli att drifva gäck. Det här är allvarsamt.
KERTTU.
Kantänka, om de nu också skulle svida en stund. Du kan då komma ihåg att hädanefter låta mig vara i fred.
TOPPO.
Du kunde ha lydt mig och blifvit qvar på krogen.
RISTO.
Hjelp, godt folk. Fins det ingen, som har en droppe vatten eller mjölk?
Folk samlas rundt omkring honom. Kerttu sätter sig på kanten af sin kärra.
EN KLOK GUMMA.
Hvad har kommit åt ögonen?
RISTO.
Flickan där kastade dem fulla af sand och mull.
GUMMAN.
Hvilken flicka?
KERTTU.
Jag.
EN RÖST UR FOLKHOPEN.
Tatterska, hedning.
EN ANNAN.
Du skulle förtjena stryk, din slyna.
GUMMAN.
Sätt dig där på kärran, så får jag se på dem litet bättre.
Kerttu stiger upp och ger plats.
RISTO.
Åh, de bränner som eld.
GUMMAN.
Är det underligt? Gode Gud, det flyter ju renaste blod ifrån dem. Men gnid dem inte så, stackars man. Aj, aj, aj. De kommer aldrig i verlden att duga mer, de där ögonen.
TOPPO.
Åhå? Skulle det verkligen ha gått så galet?
GUMMAN.
Karlen stackare blir ohjelpligt blind. Sanna mina ord.
KERTTU.
Blind. Blir han blind? Ni ljuger.
EN RÖST UR FOLKHOPEN.
Det vet nog Badstu’-Anna bäst. Hon är en skicklig ögondoktor, hon.
KERTTU.
Inte kan synen gå bort för så litet.
GUMMAN.
Kom och se sjelf, ögonen ä’ ju som riktiga blodkulor.
RISTO.
Är du nu belåten, Kerttu? Aj, satan, hvad de svider.
KERTTU.
Dryp något i dem.
GUMMAN.
Hvad skulle man kunna drypa i dem?
KERTTU.
Droppar — eller lägg salva på dem. Kan ni inte råda till någonting?
GUMMAN.
Jo bevars, om det blott funnes pengar.
KERTTU.
Det skall fås. Det skall jag skaffa om det också vore från månen.
Tar från sitt bröst en penningpung.
Se där, tag det där så länge. Skicka någon till apoteket. Till det nya apoteket här i närheten. Fort, fort. Jag skall under tiden skaffa mera pengar. — Vill ingen köpa potatis?
Gumman hviskar några ord till en pojke, som därefter beger sig af.
Spring, pojke, spring allt hvad du förmår.
RISTO.
Smärtan blir värre och värre. Nog lär jag mista mina stackars ögon.
KERTTU.
Ängslas inte ännu. Låt oss vänta. Snart kommer pojken med droppar. Kanske det hjelper om du får mycket droppar, riktigt mycket.
Springer till fonden, hvarest några herrar stå, rökande cigaretter.
EN RÖST UR FOLKHOPEN.
Nu är flickslinkan rädd, skall jag säga.
EN ANNAN.
Jo, det kan du tro. Men man kan också bli det för mindre.
KERTTU.
Gode herrar, ger ni mig pengar, om jag dansar för er en underskön zigenardans?
FÖRSTE HERRN.
Tusan till vacker flicka.
ANDRE HERRN.
En zigenerska, tror jag.
KERTTU.
Ger ni mig pengar?
FÖRSTE HERRN.
Så innerligt hon ber, den sötungen.
TREDJE HERRN.
Nej, men se på de ögonen.
FJERDE HERRN.
Charmanta.
KERTTU.
Gode herrar, får jag dansa för er?
FÖRSTE HERRN.
Vi låter henne dansa.
ANDRE HERRN.
Ja, ja, naturligtvis.
TREDJE HERRN.
Ypperligt.
FJERDE HERRN.
Dansa, dansa, du vackra flicka. Vi ska ge pengar. En vacker flicka får alltid mycket pengar.
KERTTU
kastar kärran ur vägen.
Gif plats och sjung.
Folkhopen sjunger. Kerttu dansar.
„Qvällen är härlig.
Trefligt att hoppa få.
Tonerna sköna
Locka till dans också.
Skåda nu alla
Som ögon fått.
För er jag dansar
Och sjunger blott.
Jag hoppar, och jag sjunger, jag,
Jag hoppar, och jag sjunger, jag.“
Svart är mitt hår, ja,
Vacker min växt också.
Fattig dock går jag.
Ödet det ville så.
Dansar om dagen
Med sång och skratt,
Gråter och suckar
Hvarenda natt.
Jag gråta får hvarenda natt,
Men nu blott dans och sång och skratt.“
Samlar in pengar i sitt förkläde, hvarefter hon ger dem till Risto.
Ridån faller.