Arbetarens hustru/III
| ← Andra akten |
|
Fjerde akten → |
En skogstrakt. Till höger en hölada. Månsken.
KERTTU
kommer från höger.
Bort härifrån, långt bort. Dit, där månen inte skiner och solen inte lyser. Eller dit ner i sjöbotten, så djupt i gyttjan, att inte ens vågorna kunna återfinna den försvunna. Hvad gör jag i verlden? Här fins ingen plats för mig. Inte en enda menniska skall sakna eller begråta mig. Hvarför, o Gud, skapade du en så eländig varelse, som inte är till glädje för någon och som ingen, ingen, ingen älskar?
Kastar sig ned vid foten af ett träd till venster och utbrister i bitter gråt. — Från venster kommer en zigenarflock, Helka främst, Hagert, Ilona och deras båda barn efteråt.
HELKA.
Hör, kom hit. Här är en lada. Där får vi ett förträffligt nattläger. På höet där ska vi ligga bättre än på fjäderbolster.
ILONA.
Mor, ser du, där ligger någon under trädet.
HELKA.
Sannerligen är det inte en menniska. Hej, hvem där?
KERTTU.
Ett jordkryp, en grafmask, fiskmat.
HELKA.
Gud förbarme sig, då är du ju nästan eländigare än vi. Hvarifrån är du, stackare?
KERTTU.
Hvarifrån jag är? Ja, det skulle jag säga, om jag visste det. Har den försvarslösa väl en hydda? Har den fullkomligt värnlösa något hägn? Anden har sitt varma skjul och alfågeln sitt trygga bo, men den vanlottade har blott vildmarken till hem och skogsdungen eller åkerrenen till fristad.
ILONA
afsides till Hagert:
Hör du, Hagert, hvad hon säger? Hon är ju lika hemlös som vi.
HAGERT.
Var stilla. Tror du att hon ändock skulle vilja följa med oss?
HELKA.
Du ser ännu mycket ung ut och likväl är du redan så olycklig. Har du ingen i verlden som kan ta vård om dig? Föräldrar, slägtingar eller åtminstone bekanta?
KERTTU.
Ingen. Min mor vandrar på okända stigar; min far hvilar under torfvan på kyrkogården. Jag har inga andra bekanta än himmelens väder och vind, ingen kärare vän än fältets friska vårluft. Men hvad gör det? De skymfar en inte för sitt nöjes skull. De bedrar inte så fegt som menniskorna.
HELKA.
Sant, mitt barn, sant.
KERTTU.
Hädanefter går jag inte heller mer till de trakter där menniskor vistas, ty jag passar inte bland dem. Det är godt att vara ensam. Då är man ingen i vägen. Då fins det ingen som hånar en, ingen, hvars ögon man kan förderfva.
ILONA.
O Hagert, det gör mig så ondt om den olyckliga.
HAGERT.
Stilla nu, när mor talar till henne.
HELKA.
Hvad är ditt namn, stackars flicka?
KERTTU.
Kerttu.
HELKA.
Kerttu? Hör du, Hagert, hennes namn är Kerttu. Än ditt slägtnamn, ditt slägtnamn, barn?
KERTTU.
Väänönen.
HELKA.
Från Tuusniemi?
KERTTU.
Ja, min far var därifrån.
HELKA.
Och din mor, barn, hvem var din mor?
KERTTU.
Det sägs att hon var af er stam. Det sägs att hon lemnade min far medan jag ännu bara var ett lindebarn. Sedan dess har man inte hört något af henne.
HELKA.
Kom hit, barn, bort från trädets skugga hit i månskenet, att jag måtte få se dina ögon. Åh, himmelska fader, du är ju min egen Aili, helt och hållet hennes lefvande afbild. Hagert, se på de här ögonen, den här pannan, det här håret. Sannerligen för Gud, du är mitt eget kött och blod. Kom i min famn, barn, kom i din mormors famn.
HAGERT.
Var helsad, Kerttu, här ser du din morbror.
ILONA.
Och här hans hustru. Nu är du inte mera ensam, Kerttu. Du har slägtingar och vänner.
KERTTU.
Jag slägtingar och vänner? Är det möjligt? Än min mor, hvar är hon?
HELKA.
I jordens sköte, barn. I dödens sömn ha hennes ögon varit slutna redan sexton år. Din mor fick slita mycket ondt, Kerttu, under det hon trampade lifvets stig. Alla sina skarpaste vindar lät himmelens Herre fara fram öfver hennes hufvud.
KERTTU.
Min stackars mor.
HELKA.
Hon öfvergaf sin stam, ser du, Kerttu, försköt sin egen slägt, och därför drabbade straffet henne. Hon trodde sig få skydd och en bättre lefnadsställning när hon skilde sig från oss, men först då börjades de bittra bekymren för den arma. I sin mans hus var hon lik ett lam i en vargflock. Hon hatades för sin slägts skull, förtrycktes och förföljdes, tills hon med barnet i sin famn flydde tillbaka till oss. Men de vilddjuren jagade efter henne och slet dig från hennes bröst, och från den stunden hade din mor inte mer en frisk dag. Sorg och saknad förtärde hennes hjerta och förde slutligen den olyckliga från lifvets qval till dödens lugna tjäll.
KERTTU
sakta gråtande:
Lycklig hon.
HELKA.
Långa år ha svunnit hän sedan dess, och ännu vandrar vi alljemt omkring i verlden. Men först nu förde vår väg oss tillbaka till dessa förhatliga trakter. Hvilken underbar tillfällighet är det väl som fört oss tillsammans? Nu följer du hädanefter med oss, eller hur, mitt barn?
HAGERT.
Naturligtvis, Kerttu. Tänk inte heller på annat.
ILONA.
Vi förblir tillsammans ända till döden. Inte sant, Kerttu?
HELKA.
Och fast vi inte har gods eller gårdar i vår ägo, så ha vi i dess ställe den gyldene friheten. Hvad fattas väl oss, då vi genomströfvar kärr och länder, då vi i skogarna lyssnar till gökens galande eller sträcker ut oss i solskenet på de bärrika markerna? Härberge finner vi på landsvägen eller på tufvorna, och som en värmande härd öfver allt ha vi kärlek och endrägt. Nej, ehvad man än bjöde mig, detta lif ville jag inte byta bort, inte mot en konungs spira.
KERTTU.
Mormor, jag följer er. O, nu dagas ett nytt lif. Och dessa barn? Ä’ de era? Kom i min famn, ni små, kom. Jag håller så mycket af er, så riktigt, riktigt mycket. Får kusin alltid bära er i sin famn på färderna och sköta och vårda er? Säg, får hon?
BARNEN.
Ja, ja.
KERTTU.
Och dessemellan ska vi leka blindbock och kurra gömma och sista paret ut. Och så skall kusin också lära er att dansa. Åh, vi ska få så roligt, så rysligt roligt. Men fryser du inte, stackars liten, då du är så bar om halsen? Se här skall du få se. Nu skall kusin knyta en halsduk om dig. Se så, nu blir barnet snart varmt. Hvad heter du, min lilla unge?
FLICKAN.
Ilona, liksom mor.
KERTTU.
Jaså, du heter som mor. Och du, min lilla gosse, du heter väl som far?
GOSSEN.
Nej, jag har mitt eget namn: Herman Gabriel.
KERTTU.
Vi ska säkert bli goda vänner, Herman. Tror du inte det?
HERMAN.
Jo, det tror jag. Och jag kan redan laga potatislåda, men det kan inte Ilona. Hur skulle också flickorna kunna förstå sig på sådant?
KERTTU.
Så-å — potatislåda — —
Lösgör sig från barnen och stiger upp orolig.
Hur kunde jag glömma det. Mormor, du är ju gammal och erfaren. Du känner säkert många läkemedel. Skulle du inte kunna laga en sådan salva för ögonen, som hindrar en från att bli blind. Jag kastade i dag sand i ögonen på en karl, och man säger att han kommer att bli blind af det. Tänk dig, blind, blind för hela lifvet. Och jag, eländiga, gjorde honom så olycklig. Mormor, om det är dig möjligt, så bota hans ögon. Annars får jag aldrig ro mera.
HELKA.
Hvarför kastade du sand i hans ögon, barn?
KERTTU.
Därför att jag är så ondsint, mormor. Jag hatade honom alldeles ursinnigt och ville störta honom i förderfvet. Hade jag haft ett vapen, så skulle jag säkert ha dödat honom. Jag är så häftig och har ett så förfärligt lynne.
HELKA.
Och hvarför hatade du honom, Kerttu?
KERTTU.
Hvarför jag hatade honom? Ja, hvarför? Säkert endast derför att jag förut älskade honom så gränslöst.
HELKA.
Har han bedragit dig?
KERTTU.
Fråga inte om allting, mormor.
HELKA.
Har han bedragit dig, Kerttu? Jag vill veta det.
KERTTU.
Och om han också skulle ha gjort det, hvad mer? Kan man klandra honom för att han öfvergaf zigenarflickan, när han hade tillfälle att få en bättre? Alla andra skulle ha gjort på samma sätt.
HELKA.
För visso, det är ju deras sed. Det är inte någon synd, om en man förför en ringa flicka och gör henne olycklig. Tusentals ha gjort det utan att någon räknat dem det till last. De ha hvarken fått bota för det eller kommit i fängelse. O, ni kristne, hurudana ä’ ni? Skrymtare, skenhelige, ingenting annat. Nog låtsas de vara fromma, när de sitter så andäktiga i kyrkan och lyssnar till prestens tråkiga predikan, men, pass på bara, knappt ha de vändt ryggen till kyrkan, förr än ulfven sticker fram under fårakläderna. De lär ett; de lefver ett annat. Det är dagens klara sanning. Och låt mig inte vara annat än en zigenerska, men det säger jag: Jag vämjes vid dessa menniskor.
HAGERT.
Skär likväl inte alla öfver en kam, mor. Det fins äfven goda ibland dem.
HELKA.
Jag har inte sett några, hur mycket jag än har vandrat omkring i verlden. De ä’ likadana allesammans. Den ena är inte bättre än den andra. Och oss föraktar de dessutom; de anser oss sämre än hundar. De säger att deras Gud har förbannat oss och dömt oss till evig landsflykt. Och ändå skulle vi gå i deras kyrkor och tjena deras Gud? Jo, visst också. — — Hur var det? Du ville att jag skulle hjelpa den där karlen, som har bedragit dig? Laga en salva till hans ögon?
KERTTU.
Ja, mormor, om du bara på något sätt kan göra det.
HELKA.
Nog skulle jag kunna, men jag vill inte. Hör du, jag vill inte. Jag skulle hellre laga en sådan salva åt honom, som skulle röfva äfven den sista ljusstrålen från hans ögon. Ja, det skulle jag, vid Gud, ha lust till.
KERTTU.
Du skulle kunna bota hans ögon, och du vill inte? Vill du inte ens, om jag säger dig att jag måste ta lifvet af mig, ifall han blir blind?
HELKA.
Hvilken galenskap. Du skulle ta lifvet af dig för den mannens skull, som har bedragit dig? Du skulle ömma så för dessa vilddjur som jagade din mor till döds och som förbannar din stam? Nej, så vanvettig kan inte min dotterdotter vara. Det får du mig inte att tro.
KERTTU.
Mormor, kort och godt: Botar du hans ögon eller ej?
HELKA.
Nej. Om han också för evigt skulle komma att vandra i mörker, nej. Inte då heller, nej.
ILONA
lindar sin arm kring Kerttus hals.
Kerttu, tala inte mer nu med mormor om den saken. Vänta tills hennes sinne veknat.
HELKA.
Hvad är det du hviskar, Ilona? Gå in i ladan där med dina barn och lägg er allesammans att sofva i höet. Du också, Kerttu. Eller afkyl först ditt sinne härute, om du så vill. Men tala inte mer ett ord till mig om den där karlen. Kom ihåg det.
Går in i ladan efter de andra.
KERTTU.
Farväl, mormor. Farväl allesammans. Mig ser ni inte mera. Bättre att vara på sjöbotten till rof för fiskarna än tillsammans med sådana hårdhjertade slägtingar.
Ämnar gå.
RISTO.
från höger.
Nå, hej. Där fick jag verkligen fatt i dig. Jag gissade just att det inte var värdt att söka dig nå’n ann’stans än vid Niittyläs hölada.
KERTTU.
Hur är det med dina ögon, Risto? Blir du verkligen blind?
RISTO.
Jag fruktar det värsta. Jag kan inte se synnerligen mycket, isynnerhet inte med det här ena ögat.
KERTTU.
Men droppar och salvor? Kan inte de hjelpa?
RISTO.
Fan heller. Det började bara att svida dubbelt värre.
KERTTU
lutar hufvudet mot Ristos axel.
Hvarför hämnas du inte på mig, Risto? Du skulle ta din knif och stöta den i mitt bröst.
RISTO.
Hvad skulle det tjena till. Skulle ögonen bli bättre af det?
KERTTU.
Om jag åtminstone på något sätt kunde göra det godt igen Risto?
RISTO.
Skulle du verkligen allvarsamt vilja det, Kerttu? Sant att säga, så var det i det hoppet jag kom efter dig hit.
KERTTU.
Om jag skulle vilja? Och det frågar du? Jag skulle vilja ge mitt lif, om jag kunde skaffa dig din syn igen.
RISTO.
Det är omöjligt. Men du skulle ju på annat sätt kunna gagna mig.
KERTTU.
Risto, nu vet jag. Du kan inte längre sjelf förtjena ditt uppehälle om du blir blind. Men jag skall arbeta och försörja dig. Och jag kan arbeta, det skall du få se. Ingen har så mycket krafter som jag. Så galen jag var. Jag ville kasta mig i sjön, emedan jag var så förbittrad på mig sjelf och mitt lif. Jag kom ju inte att tänka på att jag kunde vara dig till hjelp och nytta.
RISTO.
Det skulle du verkligen kunna. Men en qvinnas arbete betalas så dåligt. Man kommer inte långt med de inkomsterna.
KERTTU.
Ja, så vet jag ett annat råd. Jag färdas på marknaderna och dansar och sjunger. Och något ännu bättre, på värdshusen och caféerna. Åh, jag skall nog finna på råd. Mins du, så mycket pengar jag fick i dag af de där herrarna på torget?
RISTO.
Ja, det är ingen dum idé. Jag tänkte också på någonting ditåt.
KERTTU.
Du skall lefva som en grefve hädanefter, Risto. Litet emellanåt skall jag föra pengar till dig. Och då blir du ju glad för hvar gång. Inte sant, Risto?
RISTO.
Det tror jag, det. När jag får pengar.
KERTTU.
Hvad jag är för en toka. Jag gråter och skrattar på samma gång. Jag känner mig så lätt och glad nu, fast tårarna ändå tränger sig i ögonen. Så besynnerligt, att jag inte genast tänkte på, på hvad sätt jag skulle kunna något försona min olycksaliga handling.
RISTO.
Du är i alla fall riktigt vacker, Kerttu. Och ett så’nt underligt lynne du har. Så häftig och ondsint som du var i morse, och nu är du så mild och god. Hvart tog din vrede vägen, då det inte mer fins ett spår qvar af den?
KERTTU.
Den smälte som vax i elden; den försvann som dagg på heden. Tänk inte mera på det, Risto. Jag skäms ju sjelf öfver min dumhet.
RISTO.
Men vet du hvad, Kerttu?
KERTTU.
Låt höra.
RISTO.
Tag mig med dig, så färdas vi tillsammans från marknad till marknad och samlar pengar som gräs.
KERTTU.
Tillsammans? Du och jag?
RISTO.
Ja, just vi båda. Jag känner ju ändå bättre till herrarnas samlingsplatser och så’nt där, ser du. Du får aldrig reda på dem, om inte jag kommer med för att råda och leda dig.
KERTTU.
Men hur kan du göra det, om du blir blind?
RISTO.
Åh, kanske jag inte blir det heller. Ja, jag menar naturligtvis. Kanske jag inte blir riktigt alldeles stockblind, förstår du.
KERTTU.
Än Johanna?
RISTO.
Får bli här och föda sig sjelf. Det går ingen nöd på henne. Hon får så mycket arbete hon nå’nsin vill ha.
KERTTU.
Ja, men — —
RISTO.
Hon saknar inte mig. Var inte rädd för det. Hon tackar till, om hon slipper mig.
KERTTU.
Dig, sin man? Hur är det möjligt?
RISTO.
Tro det om du vill, men så är det. Nå, hvad funderar du på? Ska vi bege oss i väg tillsammans?
KERTTU.
Om jag skulle fråga mormor.
RISTO.
Mormor?
KERTTU.
Ja, mormor och morbror, som sofver därinne i ladan. I deras sällskap måste vi i alla fall komma att vandra.
RISTO.
Fan besitta. Är det folk därinne i ladan? Låt oss då tala sakta. Kom och låt oss sätta oss där under trädet, Kerttu, så får vi prata — där litet längre bort.
KERTTU.
Hvarför just där? Här är ju lika bra.
RISTO.
Nej, kom med dit, så skall jag hviska något i örat på dig. Nå — hvad tvekar du för?
KERTTU.
Jag vet inte. Det är redan natt nu och där är så mörkt.
RISTO.
Seså, var inte barnslig nu, utan kom bara.
Fattar Kerttu i handen och vill draga henne med sig.
HELKA
ropar från ladan:
Kerttu. Hej, Kerttu. Är du därute?
KERTTU
drar undan handen.
Släpp mig. Mormor ropar. Och gå genast din väg, Risto. Gå, gå, att inte mormor får se dig.
RISTO
griper fatt i henne på nytt.
St, stilla. Låt oss vänta en stund. Hon kommer säkert inte hit.
HELKA.
Kerttu, hvar är du?
KERTTU.
Släpp mig, Risto. Jag är viss på att hon kommer. Om ett par dar skall du få bud ifrån mig. Farväl till dess.
RISTO.
Är det riktigt säkert?
KERTTU.
Du kan lita på det. — Nu kommer hon.
RISTO.
Adjö då så länge.
Går.
HELKA
ser ut genom ladudörren.
Hvarför dröjer du därute så länge? Kom nu och lägg dig att sofva.
KERTTU.
Mormor, hör. Älskar du mig, om också aldrig så litet?
HELKA.
Hvad nu, barn? Hvarför frågar du det så häftigt? Visst älskar jag dig. Du tillhör ju vår egen förtryckta stam, och du är ju mitt eget kött och blod. Ja, visst älskar jag dig.
KERTTU.
Då upptar du också min vän som din egen ibland er och anser honom liksom mig tillhöra vår slägt. Gör du det, mormor?
HELKA.
Menar du den mannen, som bedrog dig?
KERTTU.
Han gör det inte mer.
HELKA.
Och om jag inte skulle gå in på att ta honom med oss, hvad se’n, Kerttu?
KERTTU.
Då vandrar vi våra egna vägar.
HELKA.
Barn, barn, du är blind, men inte den mannen du kallar din vän. Kom nu in i ladan från den här nattkölden. Det är inte helsosamt att vaka om nätterna i ensamhet, Kerttu. Din mor hade den vanan, och det lindrade inte hennes hjertesorg.
KERTTU.
Svara mig först: Samtycker du eller ej?
HELKA.
Jag måste väl. Det hjelper ju inte med mindre.
KERTTU.
Tack, mormor.
HELKA.
Men kom också ihåg: Om han ännu en gång bedrar dig, så dödar jag honom.
KERTTU.
Om han ännu engång bedrar mig, så skall inte du döda honom, utan jag.
Ridån faller.