Asarhaddon och Assurbanipal. Egyptens och Elams eröfring
| ← Sanherib. Merodach Baladans och Hiskias resning |
|
Ninives fall. Nebukadnesar → |
18. Asarhaddon och Assurbanipal. Egyptens och Elams eröfring.
Med möda hade Sanherib sammanhållit det välde, som hans fader hade uppbyggt, och när han i ett tempel mördades af tvenne sina söner, lemnade han ett tungt arf åt sin efterträdare Asarhaddon (Assur-ach-iddin, 681—668 f. Kr.), som måste börja sin styrelse med en brödrastrid. Fadermördarne flydde till Armenien och förföljdes vida af hämnaren, men intet är kändt om deras öde.
Asarhaddon visade sig vuxen det svåra kallet att återupprätta det vacklande väldet. Babel och hela Kaldeernas land tog han efter ett segerrikt krig mot Merodach Baladans söner och satte Sumirs och Akkads krona på sitt eget hufvud. Syrien underkufvade han å nyo, sedan han härjat Sidon, hvars konung denna gång stod i spetsen för de förbundne fienderna. Asarhaddon hyllades af tolf syriske och tio kypriske konungar; bland de förre omtalas Hiskias vanslägtade son Manasse, bland de senare igenkännas de grekiska namnen Pythagoras och Aegisthos m. fl., ett bevis, att Pheniciernas makt på denna ö redan var i hög mån försvagad. Taharka öfvervanns och undanträngdes till Ethiopien, medan öfre och nedre Egypten delades mellan tjugu lydkonungar, dels af assyrisk, dels af egyptisk börd. Äfven Araberna och Mederna återfördes till lydnad.
Asarhaddon sökte, liksom sin farfader Sargon, trygga sitt herradöme öfver de tillbakavunna länderna genom stora folkomflyttningar, särdeles till det oroliga Syrien, der det ålades Kaldeer och andra österländingar att nedsätta sina bopålar. Mildhet emot de besegrade tyckes ej hafva varit honom främmande; ångerfulle konungar, som togo sitt förnuft till fånga och kysste hans fötter, återinsattes stundom i sina riken. Sådan nåd vederfors en af Merodach Baladans söner, och troligen var det Asarhaddon, som lät hemta den uppstudsige Manasse till Babel, men om sider släppte honom oskadd till sitt land igen. Babel, prydt med nya tempel och stärkt med nya fästningsverk, vardt en af rikets hufvudstäder, och der höll herskaren gerna hof i det stora palats som han enkom byggde för sin räkning. Men dessutom försummade han icke sitt assyriska stamland. Hans slott i Ninive skyles under kullen Nebi Junus, som spaden och hackan hittills endast föga fått vidröra, emedan de vidskeplige Turkarne ej vilja tillåta, att den förmenta profetgrafven rubbas. Ett annat i Chalah (Nimruds »sydvestpalats») är bättre undersökt, men ty värr hade en eldsvåda gått öfver den ännu ofullbordade byggnaden, som derefter lemnades att förfalla. När i våra dagar de af elden anfrätta bildstoderna och alabastertaflorna utsattes för luftens inverkan, föllo de inom kort nästan alldeles sönder och äro derför till största delen kända blott genom upptäckarnes ofullständiga beskrifningar och teckningar. Må hända drabbades Asarhaddons verk af Tiglath Pilesar II:s förbannelse, emedan, såsom ofvan nämndes, den senares närbelägna palats beröfvades sina bildskifvor, hvilka sattes afviga mot tegelväggen för att på baksidan lemna rum åt nya framställningar, för det mesta knappast halffärdiga. Ett och annat röjer spår af egyptiskt inflytande. Utom de vanlige dörravårdarne synas äfven liggande sphinxer, vingade lejon med krönta qvinnohufvud, på långt när icke så stora som de i Memphis och Thebe, men sannare och ädlare formade.
På höjden af sin makt sammankallade Asarhaddon »de män af Assurs land, ung och gammal, från öfre och nedre hafvet», nedlade sin krona och bjöd dem hylla sin son Assurbanipal (Assur-bani-habal, 668—626 f. Kr.), den väldigaste af alla Assurs konungar.
Taharka sökte rycka Egypten ur hans händer, några af de infödde småkonungarne derstädes afföllo, men i tvenne fälttåg drefs den ethiopiske herskaren tillbaka, och upproret näpstes. Efter Taharkas död (664) skedde ett nytt försök af hans efterträdare, men det lyktades ännu sämre. Sjelfva Thebe togs och sköflades af Assurbanipal. »Staden, i dess hela vidd, togo mina händer i Assurs och Istars tjenst. Silfver, guld, ädla stenar, slottets bohag, allt hvad der var, kosteliga och dråpliga kläder, ypperliga hästar, män och qvinnor, tvenne höga stoder (obelisker), täckta med prydligt bildverk, de der vägde många hundra pund och stodo framför templets port, tog jag bort och förde till Assur. Oräknadt tog jag med mig bytet. Från Thebe lät jag mina tjenare gå öfver Egypten och Ethiopien, och ära vann jag. Med skatterna drog jag i frid åter till Ninive, mitt herradömes stad.» Men han följdes af de israelitiske profeternas förbannelser. »Är du bättre än No-Amon (»Amons boning», Thebe)», ropar Nahum, »den i strömmar sittande, med vatten allt omkring sig, hvilkens skyddsvärn var ett haf, och ett haf dess mur? Ethiopien och Egypten var hennes otaliga makt; Phut (ett afrikanskt folk) och Libyer voro hennes hjelp. Likväl måste äfven hon fördrifven varda och fången bortdraga; äfven hennes barn vordo krossade vid alla gatuhörn, och öfver hennes ädlingar kastade man lott, och alle hennes store vordo fängslade i bojor. Alltså måste du ock drucken varda, och bortgömma dig, och uppsöka ett skydd emot fienden. Alla dina fasta städer äro såsom fikonträd med mogna fikon: när man skakar dem, falla de honom i munnen, som dem äta vill.»
Ännu var det långt innan dessa förutsägelser skulle gå i fullbordan. Ännu högre skulle Assurs makt stiga. Gyges (Gugu), konung öfver Lyderna, ett semitiskt folk i Mindre Asien vid Egeiska hafvet, »ett land i fjerran på hinsidan hafvet», säger Assurbanipal, »hvars namn konungarne, mina fäder, ej hade hört nämnas», Gryges »fick i en dröm af guden Assur, min skapare, kunskap om mitt stora konungadöme» och sände skatt till Ninive med bön om hjelp emot Kimmerierna, som hotade hans rike. Och när han sedan slog sina fiender, sände han tacksam tvenne af deras höfdingar fjettrade till sin öfverherre. Konungarne af Tyrus och Aradus näpstes, dock med hof, för visad vanvördnad. Elamiterna, som djerfdes intränga i Assyrien, förföljdes in i sitt eget land, och deras fallne konungs hufvud spikades till ett segertecken på Ninives stora port. Assurbanipal gaf Elams krona åt en infödd konungason, som hade sökt skydd hos honom undan sin frändes stämplingar.
Värre var en annan pröfning. Assurbanipals broder, Sammuges (Samul-sum-ukin), förde styrelsen i Babel såsom lydkonung. Men missnöjd med sin lägre ställning kallade han sina undersåtar till vapen emot Assyrien. Som vanligt slöto sig Araberna till Kaldeerna, och Elams nye konung nyttjade genast det gynnande tillfället att slita de band, som hans välgörare hade pålagt honom. Assurbanipal gick till strids med samma kraft som alltid, eggad af en assyrisk siares ord. Månens gud hade tett sig för denne i en dröm »i nattens begynnelse». »Om det Sin tillredt hafver, och om dem som äflas i sin ondska emot Assurbanipal, konung öfver Assurs land; si, striden är tillredd. En hiskelig död har jag stadgat åt dem. Med svärdets egg, med eldens brand, med hunger och Adars dom vill jag förgöra deras själar.» Kriget vardt långvarigt. Kaldeernas fästningar togos efter hårdnackadt motstånd, Sammuges innestängdes i Babel, som belägrades så länge, att försvararne nödgades »äta sina söners och sina döttrars kött». Till slut måste de gifva sig, upprorets hufvudmän, främst Sammuges, pinades i hjäl, af det meniga folket dömdes månge till träldomsarbete (648). Så drog segraren emot Elam, som sönderslets af inbördes tvister. Hufvudstaden Susa stormades, stora skaror af menniskor, helgedomarnes skatter och gudabeläten bortfördes, de fångne höfdingarne spändes framför storkonungens vagn. Merodach Baladans sonson, som deltagit i resningen, dödade sig till samman med sin väpnare, liksom fordom Saul. Derefter drabbades Kedariterna och Nabateerna m. fl. af hämnden. De arabiske konungarne dels afrättades, dels lemlästades, dels tvungos att framsläpa bördor och slå tegel vid slottsbyggnaderna i Ninive, medan fienderna, dem till hån, förlustade sig med strängaspel och dans.
Från Kaspiska och Svarta hafven till Thebe vid Nilen, från Persiska viken till Cypern och Lydiens kuster sträckte sig Assurbanipals herradöme. Men det assyriska riket var ej ett sammanhängande helt, ens i samma mån som sedermera det persiska. Väl tillsattes landshöfdingar och andre embetsmän i det egentliga Assyrien, väl utsändes stundom ståthållare till de underkufvade länderna. Men för det mesta lemnades styrelsen i de infödde konungarnes händer, så vida de godvilligt lemnade skatt och kysste storherrens fötter. Skedde uppror, afsattes de, och nye lydfurstar, vanligen sina undersåtars landsmän, upphöjdes på de lediga tronerna. Konungarne af Sargons ätt förforo dock ofta annorlunda. I Babel, den vigtigaste af de främmande besittningarna, togo de gerna, liksom redan Tiglath Pilesar II, sjelfve Sumirs och Akkads krona eller gåfvo henne åt någon af sina söner eller bröder. Assarhaddon skiftade Egypten emellan många småkonungar, och Sanherib flyttade efter sitt höga behag de syriska rikenas råmärken. De underlydandes afund sins emellan var den grund, på hvilken herskarne i Ninive byggde sitt välde, och så ofta denna afund vek för nödtvånget af en närmare sammanslutning mot förtryckaren, måste verket börjas å nyo. Folkens fosterlandskänsla och ärfda minnen ville man utrota genom att kasta dem om hvarandra i en oredig blandning, och om försöket också ej till fullo lyckades, efter hvad de ständiga resningarne utvisa, vanns dock ändamålet så till vida, att efter Assurs fall Kaldeerna qvarstodo försvagade, ett lätt byte för Perserna, och i Syrien de talrika småstammarnes egendomligheter voro halft utplånade, medan det arameiska språket allt mer undanträngde det hebreiska. Assyrernas egen, i sitt slag storartade odling var framkommen på konstlad väg. Så mycket man än må beundra den rikedom, handaslöjd och smak, som röja sig i de upptäckta fornlemningarna, måste man dock besinna, att det hela hvilade på rof, och att allt hvad stort och härligt hette samlades kring herskarens person. Om undersåtarnes enskilda lif känner man föga; de hittills undersökta grafkamrarne kunna ingalunda jemföras med de egyptiska, hvilkas väggbilder gifva oss så många upplysningar om folkets sysselsättningar. Semiterna, hos hvilka tron på själens odödlighet knappast var synnerligen utbildad, vinnlade sig ej heller mycket om att inreda eller pryda de dödas hvilorum. De konstnärer, som smyckat de granna konungahallarna, hemta sällan sina ämnen ur det borgerliga hvardagslifvet. Dock torde välmågan icke hafva varit ringa i de assyriska städerna, ehuru dessa, afsides som de lågo uppe i bergen, ej kunde utgöra medelpunkter för en på naturlig väg uppblomstrande samfärdsel, såsom Tyrus och Babel. De egde sin förnämsta betydelse som konungasäten, och de voro enkom anlagda eller utvidgade för detta ändamål. I stort voro de hvad Davids Jerusalem ämnades att blifva. Ninive, Chalah, Sargons stad, med mellanliggande byar och orter, täckte en yta af femton svenska mils omfång, och allt samman kunde betraktas som en enda jättelik stad, liksom London med alla dess omgifningar i våra dagar. Togs namnet Ninive i denna omfattning, såsom naturligt var hos utländingar, hvilka ej så noga kände förhållandena, ligger ingenting orimligt deri, att millioner menniskor sades bo i den assyriska hufvudstaden.
De allestädes ifrån roffade skatterna, den lysande hofhållningen skänkte uppehälle åt den hvimlande folkmängden, och allas ögon litade till rikets styresman, öfversteprest och konung på samma gång. Han offrade till Assur och de andre gudarne i folkets namn, han ledde sjelf hären i fält, och när han satt hemma, strålade hans otillgängliga majestät, dock alltid ett utflöde af gudomens, ej sjelft gudomligt som Pharaos, från Ninives konstbyggda slottshöjder. Der stod Assurbanipals palats, uppfördt efter en plan, som något afvek från föregångarnes, men helst bodde han i Sanheribs ojemförliga borg, vidgad och ytterligare prydd af sonen och sonsonen. De bildverk, som utfördes under Assurbanipals ögon bära vittne om den högsta ståndpunkt som den assyriska konsten någonsin nådde, och derifrån synes steget ej så långt till de äldre grekiska skolornas alster, må hända tillkomna ej utan österländsk inverkan. Å de större framställningarna saknas sällan en bakgrund af palmer och andra träd, om hvilka stundom vinrankor slingra sig i behagfulla böjningar; figurernas antal är större mot förut, i deras anordning skönjes omsorgen att undvika tröttsam enformighet, och djuren tecknas ofta i svåra ställningar, någon gång i förkortning (se bild 48, sid. 144). Konungen ser man än i sin präktiga slup, med sina hofmän, skjutande lejon, som våga sig ut i vattnet, än ensam och till fots inlåtande sig i kamp med vilddjuren (bild 47, sid. 141). Än offrar han på gudarnes altaren till tack för en lyckad jagt, än helsas han vid hemkomsten från kriget af sångare och spelmän med flöjter, harpor och lyror. Än ligger han beqvämt på sin soffa, medan tjenare fläkta om hans hufvud med solfjädrar, och hans drottning midt emot, sittande å en rikt utsirad stol, höjer sin bägare för att dricka till sin makes välgång.
I ett af de stora rummen fann Layard golfvet täckt till en fots höjd af lertaflor, dels hela, dels i skärfvor, fullristade med så fin kilskrift, att starka förstoringsglas kräfvas för att tydligt urskilja de olika tecknen. Det var det kungliga arkivet, det var der Assurbanipal hade »gömt all Nebos visdom, alla kungliga taflor, allt hvad der fans af lertaflor, om hvilkas ämnen jag vårdade mig.» Grammatiska och astronomiska arbeten, uppteckningar af fornsägner (såsom den om syndafloden), gudliga psalmer, påminnande om de hebreiska, konungalängder och embetsmannalistor, diplomatiska inlagor och bref, kungörelser och andra urkunder lågo huller om buller i denna skattkammare, hvars innehåll, så vidt det kunde tillvaratagas, fördes till British Museum. Ännu länge torde vetenskapsmännen hafva fullt arbete att sammanpassa bitarne och tyda de svårlästa qvarlefvorna af den assyriske Salomos boksamling.
Så stod Assurbanipal i en hittills osedd glans, härdad och segerrik i strid, omgifven af allt upptänkligt öfverflöd och af all den österländska konstens och visdomens förfining. Hela den bildade verlden var full af hans ära. Fjerran i Hellenernas tarfliga småstäder lyssnade vetgirige åhörare med undran till förnumstige köpmäns och resandes berättelser om den store »Sardanapalos’» sagolika prakt. Hans namn vardt till ordspråk hos deras efterkommande; och de oförstådda assyriska kilskrifterna, som här och der sågos i Mindre Asien, troddes vara grafrunor öfver honom. Skalderna öfvade sitt skarpsinne på föregifna tolkningar och läto »Sardanapalos» predika en njutningens lefnadsvisdom, likare Epikuros’ sorglöse lärjungar än Assurs lidelsefullt kämpande och trosifrige konungar.
Vetande väl, att du dödlig är född, sätt mod i ditt hjerta,
Festligt fröjdande dig! För den döde är njutningen borta.
Ty jag sjelf är ju aska, det ståtliga Ninives herre.
Hvad jag har ätit och njutit och ljufligt rönt uti älskog,
Det har jag qvar; men skatterna alla och prakten jag lemnat.
Sådan lyder för men’skornas lefverne visdomsläran.