Sanherib. Merodach Baladans och Hiskias resning

←  Sargon. Assyriens och Ethiopiens strid

Semiterna av Harald Hjärne Sanherib. Merodach Baladans och Hiskias resning

Asarhaddon och Assurbanipal. Egyptens och Elams eröfring  →

17. Sanherib. Merodach Baladans och Hiskias resning.

Sanherib (Sin-achi-irib, 705—681 f. Kr.) måste börja sin faders arbete å nyo. Med ens utbröt i de underkufvade länderna ett vida utgrenadt uppror, ännu vådligare än det förra. Merodach Baladan somlige hålla honom, på icke fullt bindande skäl, ej för den samme som den förut omtalade, utan för en son af denne) återvann väldet i Babel, och medan de närboende Araberna samlades under hans baner, sände han uppviglande bud till Syrien. Der var nu Hiskia af Jerusalem utan fråga den mäktigaste konungen. I trettio år hade Juda spart sina krafter, och de hade frodigt vuxit i ro, under det att Samaria, Gaza och Asdod lades i aska och Tyrus tömde sina skattkamrar. Ahas’ nesa hade sonen utplånat genom templets rening, offerhöjdernas afläggande och de utländska belätenas vräkning, genom högtidernas värdiga begående och presterskapets förbättrade ordning. Israels lilla qvarlefva kunde hemta ny styrka i fädrens gudstjenst. Med tillfredsställelse kunde Hiskia visa de kaldeiska sändebuden sin fatabur, fyld med silfver och guld, sina vapenhus och fästen, sina förrådshus med spanmål, vin och olja, stadens nya vattenledningar och murar, för hvilka husegarne i fosterländsk offervilja hade utrymt sina tomter. Om någonsin, vore nu timmen inne att slå till och vedervåga allt i en brottning på lif och död med våldsherren. Handlingens män vunno öfvertag i konungens råd. Förgäfves varnade den store siaren. Judas pånyttfödelse var i sanning hans verk, i årtionden hade han med sina ords kraft skakat konungens och allmogens hjertan, tuktat de villfarande lärarne, mödosamt hållit höfdingarnes krigiska lustar till baka, och med all sin eld var han ej den som nu kände sig frestad att sätta en lång lefnads gerning, ej sin egen, utan Jehovas och Israels, ja hela menniskoslägtets sak, på ett enda tärningskast i en täfling, hvars skiftningar ingen mäktade uträkna, allra helst när det gälde att mäta sig med Assurs, Guds gissels, aldrig svigtande vapenlycka, »Det är ett ohörsamt folk och motspänstiga barn, som Jehovas lag icke höra vilja; de der säga till siarena: »I skolen intet se», och till skådarena: »I skolen icke skåda oss rätta ting, men prediker oss ljufliga, skåder oss bedrägeri!» Viker af denna vägen, öfvergifver denna stigen, låter Israels Helige återvända när oss! Derför säger Israels Helige alltså: Efter det I förkasten detta ordet, och förtrösten på våld och vrånghet, och stödjen eder deruppå; så skall denna missgerningen vara eder som en lutande remna, som bugtar sig på en hög mur, hvilken hastigt omkullfaller och förkrossas. Och hon brister i sär, såsom ett lerkärl sönderbrister, det man sönderslår utan skonsmål, till dess man icke finner bland dess spillror ett stycke så stort, att man dermed kan eld taga af en eldstad eller vatten ösa utur en brunn. Ty alltså sade Herren Jehova, den Helige i Israel: Om I stilla blifven, så vorde eder hulpet; genom stillhet och hopp vorden I starke; men I hafven icke velat. Och I saden: »Nej; utan på hästar vilje vi flyga.» Derför skolen I flyktige varda. »Och på springare vilje vi jaga.» Derför skola edre förföljare jaga eder. Ty tusende af eder skola fly för en mans rop allena; ja, för fem skolen I fly allesammans, till dess af eder skola igenblifva, såsom ett mastträ ofvan uppå ett berg, och såsom ett baner ofvan uppå en hög. Derför töfvar Jehova att vara eder nådig, och derför är han fjerran att förbarma sig öfver eder; ty Jehova är en Gud, som handlar med dom: väl är allom dem, som honom förbida.» De många medlemmarne i förbundet båda intet godt. Öfver Babel och Araberna ser han förderfvet inbryta, och med sitt snilles skarpaste hån tillintetgör han den tomma tilliten å Meroes och Egyptens hjelp, som alltid väntas, men alltid kommer för sent. »Ve de affälliga barnen, säger Jehova, de som rådslå utan mig och sluta förbund utan min ande, på det de må samla synd öfver

47. Assurbanipal på lejonjagt.

synd; de som draga neder uti Egypten och hafva icke frågat min mun, på det de skola stärka sig med Pharaos makt och beskärma sig under Egypti skugga! Ty Pharaos starkhet skall eder på skam komma, och det beskydd under Egypti skugga till försmädelse. Deras förstar hafva varit i Zoan, och deras budskap äro till Hanes komne. Men de måste likväl alle samman på skam komma öfver det folk, som dem till intet bestånd vara kan, antingen med hjelp, eller eljest till nytta, utan allenast till skam och hån. Detta är tungan öfver de djur, som draga söder åt; genom ångstens och nödens land (öknen mellan Kanaan och Egypten), der lejoninnor och lejon komma ifrån, ja huggormar och brinnande flygande drakar, föra de på åsnors rygg sina håfvor, och på kamelers puckel sina skatter, till ett folk, som dem till ingen nytta vara kan. Ty Egypten är intet, och dess hjelp fåfäng; derför kallar jag det: ’Stormod, som stilla sitter.’ Ve dem, som draga neder till Egypten efter hjelp, och förlåta sig uppå hästar, och trösta uppå vagnar, att de månge äro, och uppå resenärer, derför att de mycket starke äro, och skåda icke uppå den Helige i Israel och fråga intet efter Jehova. Men också han är vis, och låter komma olycka, och vänder icke sina ord; utan varder sig uppresande emot de ogerningsmäns hjelp. Ty Egypten är menniska, och icke Gud; och deras hästar äro kött, och icke ande: och Jehova skall uträcka sin hand, så att hjelparen skall stappla, och den som hulpen varder, han skall falla, och till hopa förgås den ene med den andre.»

Men denna gången lät Hiskia icke sitt svärd hvila. Taharka, som nyss hade återupprättat Sabakos välde, lofvade ju att komma, Elulæus af Sidon gick med, Philisteernas brinnande mod var icke kufvadt af de sista årens myckna elände. Zidka, en ovän af Assur, lyftes af en folkresning på Askalons tron, adel och borgerskap i Ekron utlemnade sin assyriskt sinnade konung, Padi, till Hiskia. Endast Moab, Ammon och Edom höllo sig stilla af ärfd afund emot det uppåt sträfvande Juda. Annars stodo så godt som alle Sems ättlingar, Kaldeer och Arameer, Hagariter och Nabateer, Sidonier, Philisteer och Israeliter, härklädde mot Assur, som ville lägga sina bröder i träldomsfjettrar. Hiskia, Davids arfvinge och van att handhafva Zions spira, var ingen Hosea, sin herres svikare och uppkomling af Assurs nåd, och af Taharka hade man skäl att vänta bättre än af Sabako. Och låg ej Sargon i sitt blod, och hvad visste verlden om hans son?

Långsamt reste sig det assyriska lejonet. Två år tarfvades, innan det hann samla sina krafter, men så vräkte det sig i väldiga språng öfver sina fiender och klämde dem sönder och samman i sina seniga ramar. Under de första famntagen dignade Merodach Baladan och hans Kaldeer (703 f. Kr.); sedan skingrades och fångades Araberna och Arameerna. »Sanherib, den store konungen, den väldige konungen, konung öfver Assurs land, konungen utan like, den fromme herren, de store gudars tillbedjare, de rättrådiges värnare, de rättskaffnes älskare, den höge kämpen, den ypperlige hjelten, den allra förste af konungar, den store näpsaren af de otrogne, de der bryta de heliga helgerna. Assur, den store Herren, har gifvit mig ett konungadöme utan like. Öfver alle höfdingar har han i seger upphöjt mina vapen. I mitt herradömes begynnelse begaf sig, att jag tillskyndade Merodach Baladan, konung af Kardunias (södra Kaldeen), så ock Elams här ett nederlag midt emot den staden Kis. Midt i striden gaf han sin tross till spillo och packade sig allena bort. Han flydde in i det landet Guzumman (förmodligen vid Persiska viken), trampade i träsk och myrar och frälste så sitt lif. Hans vagnar, kärror, hästar, vildåsnor, åsnor, kameler och annan boskap, som han lemnat å stridsvallen, mina händer togo dem. Hans palats i Babel beträdde jag full af glädje och öppnade hans fatabur: guld, silfver, saker af guld och silfver, kosteliga stenar, hans klenoder, hans håfvor, hans egodelar, rika skatter, hans gemål, qvinnorna i hans slott, höfdingarne, all hans här, så många de voro, palatsets tillsyningsmän förde jag bort, dömde jag till träldom, tog jag till fånga. Efter honom in i det landet Guzumman sände jag skyndsamt mina stridsmän, midt in i träsken och myrarna. Fem dagar gingo, och ej vardt ett spår af honom sedt. Genom Assurs, min Herres, kraft tog jag 89 fasta städer och borgar i Kaldeernas land, såsom ock 820 byar i deras område och förde bort deras fångar. Vaktmanskapet, Arameer och Kaldeer, som i Erech, Nipur, Kis, Kalneh, Kutha (kaldeiska städer) voro, så ock den uppstudsiga stadens innebyggare, förde jag bort, dömde jag till fångenskap. Belibus, en skriftlärds son af den staden Suannas ängd, hvilken var fostrad till samman med de små piltarne i mina gårdar, honom satte jag att råda öfver Sumir och Akkad. På återvägen öfvervann jag skyndsamt innebyggarne i Tuhmun, Richih, Jadak, Ubud, Kibri, Malih, Gurum, Ubul, Damun, Gambul, Chindar, Ruhua (dels kaldeiska, dels arameiska bygder), Pekod, Hauran, Hagaran, Nebat, Lihtahu (arabiska stammar), Aram, de der icke hade varit underdånige. 208,000 män och qvinnor, 7,200 hästar, vildåsnor, åsnor, 5,330 kameler, 70,200 nöt, 800,600 småfä, ett rikt byte, förde jag bort till Assur.»

Vapendånet vid Euphrat hördes med fasa i Kanaan. Det kom allt närmare och närmare, och inom få månader kunde Sanherib stå framför Jerusalem. Var Juda beredd att se sig svikas af alla sina vänner och ändå slåss till det yttersta i lit till Jehova, som alltid hölle sin hand öfver Zion? »Ve Ariel, Ariel (»Guds lejon»), du Davids lägers stad! Lägger år till år, låter högtiderna göra sitt omlopp! Då skall jag tränga Ariel, sa att han skall sörja och jemra sig; men han blifver mig dock en sannskyldig Ariel. Och jag skall belägga dig allt omkring, och skall tränga dig med bålverk, och skall låta uppsätta vallar omkring dig. Då skall du förnedrad varda, och tala utur jorden, och mumla med ditt tal utur stoftet, att din röst skall vara såsom en vålnads utur jorden, och ditt tal skall hviskande vara utur stoftet. Men som fint dam varder dina fienders mängd, och som fjukande agnar de våldsherrars mängd: och det skall ganska hastigt ske. Från Jehova Zebaoth kommer hemsökelsen med tordön och med jordbäfning och stort dån, med väderhvirfvel och storm, och med

48. Krigsfångar och byte, efter en bild från Assurbanipals palats.

förtärande eldslåge. Och det går som i dröm uti natts syn med alle de månge hedningar som strida emot Ariel, alle dem som strida emot honom och hans bålverk, och dem som tränga honom. Ty såsom en hungrig drömmer, att han äter; men då han uppvaknar, så är hans själ ännu tom; och såsom en törstig drömmer, att han dricker; men när han uppvaknar, är han maktlös och törstig: alltså skola ock de månge hedningar vara, som emot Zions berg strida. Ty så sade Jehova till mig: Lika som ett lejon och ett ungt lejon ryter öfver sitt rof, och när herdarnes hela flock uppbådas emot det, icke förskräckes för deras rop och icke modfälles för det de äro månge: alltså skall Jehova Zebaoth fara ned, till att strida på Zions berg och uppå dess höjder. Likt (öfver sina ungar) sväfvande foglar skall Jehova Zebaoth beskärma Jerusalem, beskärma och hjelpa, förskona och frälsa. Och Assur skall falla, icke genom mans svärd, och skall förtärd varda, icke genom menniskosvärd; och skall dock för svärd fly och hans unge män skola skattskyldige varda. Och sitt fäste skall han för fruktans skull draga förbi, och hans förstar skola för baneret förskräckas: säger Jehova, den i Zion en eld hafver, och en offeräril i Jerusalem.»

Men Sanherib gjorde sig icke så brådt om. I stället för att allt jemt gå rätt åt vester, såsom han börjat, svängde han om på halfva vägen, efter segern öfver Arameerna, och egnade ett år att aga de uppstudsige Mederna. På färden öfver de oländiga fjellen sparde höfdingen sjelf inga mödor för att egga sin här. »Genom de tjocka skogarne och öfver bergklintarne red jag på hästryggen, ty jag hade lemnat min vagn och mitt spann å nedre slätten. Men å vådliga ställen hoppade jag ned uppå mina fötter och klättrade som en stenget.» Först efter att han sålunda tryggat allt bakom sig, styrde han sina krossande fjät emot Medelhafvet (701 f. Kr.). Må hända var det nu han slog en grekisk vikingahär, som gjort strandhugg på Ciliciens kuster. Der byggde eller ombyggde han Tarsus efter Babels mönster. I en af dess grannstäder reste han ett tempel och uppstälde i det fria eller riste i sten sin bild med inskrift, fyra hundra år senare sedd, men ej förstådd af den macedoniske Alexander och Grekernas skriftlärde. Så gick han söder åt utmed hafvets stränder, riste åter sin bild, ej långt från Berytus, i en klippvägg vid floden Lycus (nu Nahr-el-Kelb), vid sidan af Ramses II:s och hans hieroglyfer. Der urskiljes ännu i dag Sanheribs namn i den förvittrade skriften. Elulæus af Sidon flydde i skräck till Cypern. Hans städer togos, på hans konungastol satte Sanherib en pålitlig gunstling. I Schemesch, nära Tyrus, kysstes segrarens fötter af åtta krypande konungar, som nu öppet kunde visa sitt liknöje för den fosterländska saken. Hvad hindrade honom nu att i snabba dagsresor tåga mot Jerusalem, genom det som fordom var Ephraims blomstrande land, genom Benjamins leende och minnesrika bygder? »Han kommer till Ajath, han drager igenom Migron; i Michmas lemnar han sin tross. De draga igenom passet; i Geba tillbringa de natten; Rama förskräckes; Gibea Sauls flyr. Du dotter Gallim, ropa högt! Se till, du Laisa, du arma Anathoth! Madmena viker undan; de borgare i Gebim löpa sin kos. Ännu en dag i Nob till att rasta, så skall han svinga sin hand mot dottren Zions berg, mot Jerusalems höjd.» »Men si», ropar Jesaja till sin konung och sitt folk, som väpnade, men i bäfvan speja från Zions tinnar, »Herren Jehova Zebaoth skall afhugga qvistarne med makt, och de högväxte varda fälde, så att de höge skola förnedrade varda. Och den tjocka skogen skall med jern omhuggen varda, och Libanon skall falla genom den Väldige.»

Assyrerna kommo dock icke från det håll de väntades. Innan Taharka hunne anlända, var det oundgängligt att bryta Philisteernas motstånd, så att den ethiopiska hären, om han framträngde i slättlandet vid kusten, ej finge stöd i deras fästningar. Dessa voro också lättare att taga än Jerusalem, dit endast smala bergstigar ledde, dubbelt vådliga för en stor här, om Philisteerna okufvade hotade från sidorna. Möjligen sluppe man att till en brådstörtad stormning på Zion nyttja Assurs vapen, som aldrig borde svingas utan att krossa; kanske vore det onödigt att genom en lång och tvifvelsam belägring blottställa Assurs nyss så kraftigt häfdade namn, må hända kunde Hiskia skrämmas, om han först såge sina vänner falla. Och Philisteerna föllo liksom Sidonierna. Zidka af Askalon miste land och rike, alla hans borgar vunnos, den ena efter den andra, Ekron måste gifva sig, och dess höfdingar näpstes för sin vanvördnad mot Assurs lydfurste, medan folket fick röna ett sällspordt undseende af den brådskande storkonungen. Långt i söder satte Sanherib sitt kungliga läger framför Lachis, vid Philisteernas och Judas råmärken bidande Taharka från ökensidan och stängande hans väg, så väl norrut efter hafsstranden till Tyrus och Sidon, som åt nordöst öfver bergen till det hårdnackade Jerusalem (bild 43, sid. 128).

Taharka töfvade. Hade han åtrat sig, ärnade han följa Sabakos föredöme och låta sina syriske vänner kläda skott för Egypten i åratal, till dess han funne sig nödgad att yrvaken rusa upp ur sin dvala, för att med bara händer släcka branden, som ginge hans egna husknutar för nära? Kunde väl Jerusalem på sina nakna klippor hålla sig lika länge mot konungen af Assur sjelf som för tjugu år sedan Tyrus, visserligen vaktadt af fiendeskepp, dessa dock bemannade med landsmän, hvilkas nit för Salmanassars sak var alltför färskt att lita på, när det gälde att hindra tillförseln från nybyggena i vesterlandet? Ännu var det tid för Juda att underkasta sig, än var ju intet vapenskifte å färde, som gjorde lydnadsbrottet urbota. Hiskia greps i sista stund af »Assurs räddhåge». Han tömde alltså sin fatabur och lossade guldplåtarne från tempeldörrarna, att han måtte bjuda en vederbörlig fridgäld, gaf sina döttrar och trälar till tjenst i Sanheribs harem, sände bud med allt samman till Lachis, förklarade sig för en lydig undersåte och släppte konungen af Ekron ur sitt fängsel. Sanherib täcktes mottaga håfvorna, men äskade tillika, att Jerusalems portar skulle öppnas. Han ville ej hafva det starka fästet och dess djerfva manskap i ryggen, i fall Taharka komme och Hiskia ångrade sin botgörelse. För att gifva nödig tyngd åt sin önskan, sände han sin tartan, sin rab-sak (förmodligen hirdens höfding) och sin rab-sarim (öfverhofmästare och kansler) med en del af hären till Jerusalem.

Från landsbygden skyndade stridsmän och bönder i flykt till hufvudstaden, der den största uppståndelse rådde. »Hvad är eder, att I så alle löpen på taken? Du larmuppfylda, du brusande stad, du glada stad! Dine stridsmän äro icke med svärd slagne och icke döde vordne i strid. Alle dine höfvitsmän äro till samman bortvikne för bågskyttar, och fångne; alle de, som man mötte, äro fångne till samman, långt bort flydde de. Derför säger jag: går bort ifrån mig, låter mig bitterligen gråta, farer icke efter att hugsvala mig öfver mitt folks dotters förstöring! Ty det är en bullers, förtryckelses och bekymmers dag af Herranom, Jehova Zebaoth, för murarnes undergrafnings skull och för ropets skull mot berget. Ty Elam drager med koger, med bemannade vagnar, med ryttare, Kir (bergfolken vid Kaukasus) glimmar af sköldar. Och skall ske, att dina utkorade dalar skola med vagnar fulle varda, och ryttare skola lägra sig för portarne. Och Herren, Jehova Zebaoth, kallar på den tiden till gråt och till klagan, och att man klipper af sig håret och drager säck uppå. Ändock nu, si, intet annat är än lust och fröjd; slagta oxar, dräpa får, äta kött, dricka vin och säga: ’Låt oss äta och dricka, vi måste dock i morgon dö!’» Hiskia var fast i sitt beslut att ej göra någon vidare eftergift, men lät sina embetsmän gå ut att höra de assyriske höfdingarnes ärende. Storvisirens höga rang tillät honom icke att yttra sig, utan lemnade han ordet åt rabsaken, som på hebreiska öppnade underhandlingen. »Säger dock Hiskia: Så säger den store konungen, konungen af Assur. Hvad är det för en tröst, som du tröstar uppå? Du säger, hvad intet annat är än munväder, att du hafver råd och makt till att strida. Nu väl, på hvem förtröstar du, att du är affallen ifrån mig? Förlåter du dig på den sönderbrutna rörstafven Egypten, som, när någon stöder sig vid honom, går honom upp i handen och genomstinger henne? Alltså är Pharao, konungen i Egypten, allom dem som förlåta sig uppå honom? Men om du vill säga mig: ’Vi förtröste på Jehova vår Gud’; är då icke han den, hvilkens höjder och altaren Hiskia hafver bortkastat, och sagt till Juda och Jerusalem: ’För detta altaret, som i Jerusalem är, skolen I tillbedja.’ Nu väl, inlåt dig dock i vad med min herre, konungen af Assur, så vill jag gifva dig tre tusen hästar, om du kan när dig åstadkomma dem som rida deruppå. Huru vill du då motstå en enda höfding, af min herres ringaste tjenare? Och så förlåter du dig uppå Egypten om vagnar och ryttare. Nu väl, menar du, att jag utan Jehovas vilja är dragen upp emot detta rummet att förderfva det? Jehova hafver sagt till mig: Drag upp i detta landet och förderfva det!» Han afbröts af de judiske herrarne, som bådo honom att tala arameiska, »för folkets öron, som på muren är». Men vredgad utbrast rabsaken: »Menar du, att min herre har sändt dig till din herre eller till dig, att tala dessa orden, och icke fastmer till de män, som på muren sitta?» Och med hög röst ropade han på hebreiska till manskapet. »Hörer den store konungens ord, konungens af Assur! Så säger konungen: Låter icke Hiskia bedraga eder, ty han förmår icke frälsa eder utur min hand! Och låter icke Hiskia förtrösta eder på Jehova, att han säger: ’Jehova skall hjelpa oss, och denna stad skall icke gifven varda uti konungens hand af Assur.’ Hörer Hiskia intet, ty så säger konungen af Assur: Görer mig till vilja, och kommer ut till mig, så skolen I äta hvar och en af sitt vinträd och af sitt fikonaträd och dricka vatten hvar af sin brunn, till dess jag kommer och hemtar eder till ett land, det edert land likt är, ett land med korn och must, ett land med bröd och vingårdar, ett land med oljoträd och honung, så fån I lefva och icke dö. Hörer icke på Hiskia, när han vill förleda eder, sägande: ’Jehova skall frälsa oss.’ Hafva ock hedningarnes gudar frälsat hvar och en sitt land ifrån konungens hand af Assur? Hvar äro de gudar i Hamath och Arpad? Hvar äro de gudar i Sepharvaim? Hafva de ock frälsat Samaria utur min hand? Hvar är en gud ibland alla lands gudar, som sitt land frälsat hafver, att Jehova nu skulle frälsa Jerusalem utur min hand?»

Men folket svek icke sin konung, och rabsaken fick intet svar att frambära till Sanherib, som under tiden hade med hufvudstyrkan tågat till Libna, nordöst om Lachis, för att vara belägringshären närmare, emedan Taharka nu var på väg och ämnade inlåta sig i strid på öppna fältet. Om ej Jerusalem fölle innan dess, vore Assyrernas krafter splittrade, när det komme till den stora drabbningen. Derför fick nu Hiskia röna storherrens vrede i fullaste mått; landet härjades med eld och svärd, innebyggarne togos hoptals till fånga, de lydige grannkonungarnes område ökades på Judas bekostnad. Jerusalems fästningsverk angrepos med murbräckor, och i största hast gingo belägrarne till storms. »Ack ve! Ett gny af många folk! Såsom hafvet brusar, brusa de. Och ett larm af härar! Såsom väldiga vatten larma, larma de.» Men Hiskia gaf sig ej. Han hade tredskat för länge för att våga sätta den assyriska ordhålligheten på prof. Skulle Davids borg jemnas med marken som Arpad? Skulle Jehovas smorde dela öde med Rezin af Damaskus, korsfästas framför sin hufvudstads port som Nebo Sabzi af Beth Silan (en kaldeisk furste, se ofvan) eller lefvande flås som Ilubid af Hamath? Skulle det gå Hiskia som nyss Ekrons höfdingar? Kanske vittnade Sanheribs förnyade uppmaning om trångmål, kanske vore Taharka ej långt borta. Hiskia kunde ännu hoppas. Sanheribs hotande skrifvelse lade han på helgedomens altare och bad till Jehova: »Jehova Zebaoth, Israels Gud, du som sitter öfver Cherubim! Du är allena Gud öfver alla riken på jorden; du hafver gjort himmel och jord. Jehova, böj dina öron och hör! Jehova, upplåt dina ögon och se! Och hör Sanheribs ord, den hit sändt hafver att tala hädelse mot lefvande Gud! Sant är det, Herre, konungarne af Assur hafva ödelagt alla konungariken med deras land. Och de hafva kastat deras gudar i elden; ty de voro icke gudar, utan menniskohänders verk, stock och sten; dem hafva de förgjort. Men nu, Jehova vår Gud, hjelp oss utur hans hand, på det att alla konungariken på jorden må förnimma, att du, Jehova, allena är Gud!» Och profeten förkunnade bönhörelsen. »Så säger Jehova, Israels Gud: Om det du mig bedit hafver om konung Sanherib af Assur; så är detta det Jehova om honom säger: Jungfrun, dottren Zion, föraktar dig och bespottar dig, och dottren Jerusalem ristar hufvudet efter dig. Hvem hafver du försmädt och förhädat? Öfver hvem hafver du upphäfvit rösten? Och du hafver upphäfvit dina ögon emot den Helige i Israel. Ve Assur, den min vredes ris är, och deras hand min grymhets staf är! Ty han säger: ’Äro icke mine höfdingar alle samman konungar? Ar icke Kalno (i Kaldeen) såsom Karchemis? Är icke Hamath såsom Arpad? Är icke Samaria såsom Damaskus? Såsom min hand funnit hafver afgudarnes konungariken, ändock deras afgudar flere voro än de i Jerusalem och Samaria; skulle jag icke göra Jerusalem och dess afgudar, såsom jag Samaria och dess afgudar gjort hafver?’ Men när Herren hafver allt sitt verk uträttat på Zions berg och i Jerusalem, så vill jag hemsöka på konungen af Assur hans högmodiga hjertas frukt och hans högfärdiga ögons skryt. Derför att han säger: ’Jag hafver uträttat det med mina händers kraft och genom min visdom; ty jag är klok. Jag flyttar folkens råmärken, jag sköflar deras egodelar, såsom en väldig nedstörtar jag dem som på tronerna sitta. Och min hand hafver funnit folkens rikedom, likasom ett fogelnäste, så att jag hafver alla land tillhopasamlat, likasom man samlar ägg, som öfvergifna äro, der ingen en fjäder rörer, eller upplåter sitt näf, eller korrar’. Kan ock en yxa berömma sig emot honom, som hugger dermed? Eller en såg sätta sig upp emot den, som honom drager? Såsom skulle stafven tvinga den, som honom lyfter! Såsom skulle käppen lyfta den, som intet trä är!»

Taharka kom. Vid Eltekeh (Altaku), nästan halfvägs emellan Jerusalem och Asdod, möttes härarne. Men det vardt intet Raphia, om ock Assyrerna vunno någon fördel. Sanherib nämner intet om fiendens nesliga flykt eller om fångarnes antal, säger blott, att han lyckats taga fiendens »körsvenner» lefvande. Jerusalem hade lagt beslag på för månge af Assurs krigare. Och till råga på allt utbröt farsot i hären. Sanherib måste återvända till sitt land igen, och kom ej mer till Syrien. Hiskia och Jesaja hade frälst Juda för denna gången, om än med stora förluster i folk och välmåga. De egde rätt att säga, att Jehova hade »beskyddat denna staden för sin skull och för sin tjenare Davids skull». I den stora kampen mellan verldsväldet och småfolkens frihet, mellan profeternas tro och Semiternas urgamla afgudadyrken, hade ett andrum inträdt, och om det nyttjades rätt, kunde bladet kanske vända sig till den svagares förmån. Det var Israels ärorikaste dag, då Assur midt i sitt segerlopp hejdades af en kraftig konungs och ett enigt folks fosterlandskärlek, eldad och styrd af en talare utan like.

Sanheribs framställning af saken lyder så: »Under mitt tredje härnadståg drog jag emot det landet Chatti. Elulæus, Sidons konung, honom grep en väldig räddhåge för mitt herradöme. Från vesterns land flydde han till ön Cypern midt i hafvet; hans land tvang jag till lydnad. Stora Sidon och Lilla Sidon, Beth Zitti, Sarepta, Machallib, Schemesch, Akzib, Akko, hans fasta städer och hans öppna och ovaktade städer, hans lysande palats, dem grep räddhågen för Assurs, min Herres, vapen; de gåfvo sig under mig. Ethobal satte jag på konungastolen öfver dem och lade honom mitt herradömes skatt uppå till en evärdelig pålaga. Menahem af Samaria, Ethobal af Sidon, Abdilit af Arvad, Uruiski af Gebal, Mitinti af Asdod, Puduil af Ammon, Kamosnadab af Moab, Malikram af Edom, alle vesterlandets konungar, vid mitt väldes råmärken, kommo med sina rika håfvor och klenoder till mig midt emot den staden Schemesch och kysste mina fötter. Men Zidka af Askalon böjde sig icke under mitt ok. Jag förde bort hans faders huses gudar, hans skatter, hans gemål, hans söner, hans bröder, hans faders huses ätt och förde dem till Assurs land. Sarludari, Rukubtis son, deras förre konung, satte jag öfver de män af Askalon och lade honom skatt uppå till ett underdånighets tecken under mitt välde, och han var mig lydig. Sedan drog jag i härnad emot Beth Dagon, Joppe, Bene Barak, Azur, Zidkas städer, de der icke hade gifvit sig under min lydnad; jag tog dem, förde bort deras fångar. De öfverste höfdingarne, de äldste och de män af Ekron hade lagt Padi, sin konung, min vän och Assurs lydkonung, i jernfjettrar och i sin ondska sändt honom till Hiskia af Juda i nattens mörker. Deras hjertan räddes. Konungarne af Egypti land hade kallat konungens af Meroe bågskyttar, vagnar, hästar, otaliga skaror, och de drogo till deras hjelp. Midt emot Altaku uppstäldes hären emot mig. De kallade sina härar till strid. I förtröstan på Assur, min Herre, stred jag med dem och tillskyndade dem ett nederlag. Egyptens konungs körsvenner och söner och Meroes konungs körsvenner, dem togo mina händer lefvande midt i striden. Städerna Altaku och Timnath belade jag, tog dem, förde bort deras fångar. Mot den staden Ekron drog jag; de öfverste höfdingarne, de äldste, de der hade sammansvurit sig, dödade jag; på stadens ringmur spetsade jag deras kroppar å pålar. Stadens söner, de der hade föröfvat hårdhet och missgerningar, dem dömde jag till fångenskap; de andre innebyggarne, de der icke hade tagit del i gensträfvigheten och illdåden, de der icke hade gjort något vederstyggligt, dem förkunnade jag min miskund. Jag lagade, att Padi, deras konung, fick komma utur Jerusalem och satte honom på konungastolen öfver dem och lade honom mitt herradömes skatt uppå. Men Hiskia af Juda böjde sig ej för mig. Sex och fyratio hans fasta städer, otaliga borgar och byar, som lågo i hans land, besköt jag med stenslungor och stormade med murbräckor, och jag tog dem. 200,150 menniskor af mankön och qvinkön, hästar, mulåsnor, åsnor, kameler, nöt och får utan tal förde jag bort derur och gjorde till byte. Honom sjelf stängde jag inne som en fogel i buren i Jerusalem, hans konungastad. Bålverk byggde jag emot staden, stadens stora port lät jag mina stridsmän bryta upp. Hans städer, som jag hade tagit, skilde jag från hans rike och gaf dem åt Mitinti, konung af Asdod, Padi, konung af Ekron, och Ismibil, konung af Gaza, alltså minskade jag hans rike. Till den förra skatten lade jag dem en gäld uppå af deras rikedom till ett underdånighets tecken under mitt välde. Honom, Hiskia, grep en väldig räddhåge för mitt herradöme, så ock hans fästes manskap och de män han hade tagit der in att värja Jerusalem, sin konungastad. Alltså beqvämde han sig att gifva skatt, 30 pund guld, 800 pund silfver (i bibeln står 300, hvilket beror på en annan beräkning af samma summa), klenoder af gjuten malm, röda stenar, ädelstenar, sandelträ, ebenholts, rika skatter. Så ock lät jag hemta till Ninive, mitt herradömes stad, hans döttrar, qvinnorna i hans slott, mankön och qvinkön, som tjenade i hans gårdar. Att gälda gälden och lofva lydnad sände han sitt bud.»

49. Ruin af Nebukadnesars palats (El Kasr).

Hvart ord må vara sant, men i tidsföljden har storkonungen tillåtit sig litet sjelfsvåld. Striden med Taharka sättes före Jerusalems belägring, Hiskia sänder skatt efter båda dessa händelser. Så får fälttåget en passande afslutning, i det segraren låter nåd gå för rätt (han påstår dock icke, att han tagit Jerusalem), och efterverlden får lära, att man äfven i Ninive till fullo förstod konsten att skrifva krigsbulletiner. Af lätt begripliga skäl nämnes intet om farsoten och det bråda återtåget, som likväl äro tillräckligt styrkta ej blott från hebreisk, utan ock från egyptisk sida.

Olyckan i Syrien åstadkom, efter sakernas läge, ett bakslag i öster, och under hela sin återstående lefnad, i fulla tjugu år, måste Sanherib kämpa mot de upproriske Kaldeerna, understödde af Elams mäktige konungar, som ännu aldrig hade böjt sig under Assurs ok. »Den skriftlärdes son af Suanna» var icke man att hålla sig uppe mot den outtröttlige Merodach Baladan, som återtog sitt fädernerike vid hafvet, och emot Suzub, som »Babels barn, de onde djeflarne», gång på gång uppsatte på tronen, så ofta han än fördrefs af Sanherib. Visserligen nödgades Merodach Baladan »samla sina gudar, sitt lands värnare, i deras arkar, lasta dem på skepp och lik en fogel fly till den staden Nagiti-Rakki midt i hafvet»; sedermera öfvervunnos hans undersåtar, »som föraktade Sanheribs välde och stödde sig på Elam.» Men efter få år förnyades striden af hans söner, och sin härfärd in i Elam måste Sanherib afbryta, emedan »i den månaden Tebet (December) en väldig storm uppstod, skyfall nedgötos, hällregn och snö vräkte störtfloder utför bergen».

50. Ruin af templet i Borsippa (Bisr-i-Nimrud).

Ett stort slag stod emellan Assyrerna och Suzub med de män af Babel, som hade »öppnat den stora helgedomens fatabur och sändt allt Bels guld till konungen af Elam». De förbundne förde 150,000 man i fält. »De samlade sina härar. Likasom en väldig gräshoppsvärm täcker jordens yta, alltså rusade de i härjande skaror emot mig. När stoftet af deras fötter likt ett väldigt moln kom mig nära, mörknade himmelens anlete framför mig. Vid den staden Chaluli, som ligger vid Tigris’ brädd, uppstälde de sina fylkingar emot mig. Mitt fasta lägers framsida togo de och sköto sina pilar. Då bad jag till Assur, Sin, Samas, Bel, Nebo, Nergal, Istar af Ninive och Istar af Arbela, de hjelpande gudar, att jag måtte segra öfver mina väldige fiender. Mina trägna böner hörde de och kommo till min hjelp. I min stora stridsvagn, fiendesoparen, for jag i mitt hjertas vrede med hast. Min stora båge, som Assur gaf mig, tog jag i min hand. I benbrynjor, täckeliga att åse, höljde jag mina vader. Och jag störtade öfver mina vrånge hatares hela här, och jag malde dem sönder i trängsel och trångmål, och lik guden Bin dundrade jag. På Assurs, den store Herrens, min Herres, bud sköt jag framåt och åt sidorna mina pilar som eld emot fienderna. Med Assurs, min Herres, vapen och min strids styrka, med svängande liar (å vagnarne) vrok jag vredgad omkull mina hatares här; öfver liken for jag i mörjan.» Konungarne af Elam och Babel flydde. Till slut vardt Suzub fången. Babel togs och härjades med eld och svärd (689). Men ännu var Kaldeernas motstånd på långt när icke krossadt.

Oaktadt alla dessa vedermödor fick Sanherib tid att uppföra byggnader, som i storlek öfvergingo till och med hans faders. Tegel, funna i flere assyriska landsortsstäders grus, bära inskrifter, som förmäla om hans anläggningar på dessa ställen. Men framför allt Ninive, som egentligen under honom vardt det assyriska väldets medelpunkt, hade honom att tacka för många verk, lämpade ej mindre till det allmännas gagn än till ögonfägnad. Åt sig sjelf byggde han tvenne palats i staden, det ena, alldeles nytt, vid den nuvarande byn Kujundschik; af det andra, en ombyggnad och tillökning af ett gammalt, finnas lemningar i den närbelägna gruskulle, som nejdens Araber kalla Nebi Junus (»profeten Jonas graf»). »Tomten ökade jag vida utöfver hvad hon i fordom tima var; öfver det forna palatsets mått vidgade jag det, och boningarna derinne ökade jag rikligen, så ock dess härliga byggnadsvirke af elfenben, sandelträ, ebenholts, cederträ, cypress och valnöt (egentligen pistacia). Och i dess midt satte jag mitt konungsliga säte, borgen Ojemförlig. Omkring planterade jag de ljufligaste träd, jemgoda med dem af det berget Amanus (i Cilicien), som alle de vise skatta högre än dem af de Kaldeers land. I min omvårdnad lät jag gräfva flere än fyratio källor på slätten; jag skilde dem i vattnande rännilar åt Ninives barn och gaf dem i deras ego. Till att få vatten att vända qvarnarna, ledde jag det i rör från Kisri till Ninive, och full af visdom byggde jag vattenhjul. Jag ledde den stora floden Kutzurus (nu Kosr, en biflod till Tigris från venster) vatten, som aldrig låter af att rinna, en half mil bort in i dessa bäcken, och jag täckte dem väl. Ninive, mitt herradömes stad, storliga vidgade jag dess boningar. Stadens gator, de gamla gjorde jag nya, och om der voro några för trånga, vidgade jag dem. Jag gjorde dem så skinande som solen. I kommande dagar, om en af konungarne, mina söner, den der Assur skall kalla till herradömet öfver detta rike och folk; enär detta palats varder gammalt och faller sönder, om han då botar dess refvor, synar mitt namns skrifna vittnesbörd, reser ett altare och offrar ett offerdjur af mankön, och så sätter det (vittnesbördet) åter i dess stad; då skall Assur höra och gilla hans böner. Men den der skämmer min skrift och mitt namn, gifve honom Assur, den store Herren, gudarnes fader, i hans fienders hand! Tage han bort hans spira och hans konungastol och förderfve hans själ!» Sanheribs Kujundschikspalats är den största af alla assyriska byggnader. Hallarna äro mellan hundrafemtio och två hundra fot långa; deras bredd, ehuru enligt våra begrepp ej afpassad efter längden, är likväl större än eljest, så bunden man än var af nödtvånget att välja träbjelkar, som gingo öfver hela vidden. Väggarnes bilder framställa ej endast, huru Assurs stridsmän på luftfylda lädersäckar simma öfver floder, huru de storma fästen, än ibland bergen, än på slätten, än i träsklandet, utan också huru konungens tjenare frambära äpplen och drufvor, villebrådsstek och bakverk till sin herres bord, huru i konungens åsyn stora skaror af arbetare med rep, fästa om lifvet, släpa fram de ofantliga Nergal- och Adarbelätena, som, skyddade af träställningar, stå på ett slags stora kälkar, medan andre hålla bilderna i jemvigt med tillhjelp af långa stänger, som stödas mot träresningen, eller kasta rullar framför kälken att lätta dess färd uppför sluttningen, och andre åter lyfta honom baktill med häfstänger.