Askepilten som åt i kapp med trollet

Från Wikisource, det fria biblioteket.
 
Hoppa till: navigering, sök
←  Rike Per Krämare Folksagor
av Peter Christen Asbjørnsen och Jørgen Moe,
Illustrationer: Carl Larsson
Översättare: Stina Bergman

Askepilten som åt i kapp med trollet
De tre mostrarna  →


[ 210 ]

ASKEPILTEN SOM ÅT I KAPP MED TROLLET.

Det var en gång en bonde, som hade tre söner. Han var skuldsatt och gammal och svag, och sönerna ville icke göra någon nytta. Till gården hörde en stor, präktig skog, och den ville fadern, att gossarna skulle hugga i och försöka att få avbetalt något på skulden.

Sent omsider fick han dem också till det, och den äldste skulle ut och hugga först. Då han hade kommit in i skogen och börjat hugga på en gammal skäggig gran kom där ett stort, tjockt troll till honom. »Om du hugger i min skog, så slår jag ihjäl dig», sa trollet. Då gossen hörde det kastade han yxan ifrån sig och lade i väg hem igen det fortaste han kunde. Han kom alldeles andtruten hem och berättade vad som hänt honom. Men fadern sade, att han var ett harhjärta, trollen hade aldrig skrämt honom från att hugga då han var ung, påstod han.

Andra dagen skulle den andre sonen i väg, och då gick det alldeles på samma sätt. Då han väl hade gjort några hugg i granen kom trollet också till honom och sa: »Om du hugger i min skog, så slår jag ihjäl dig.» Gossen tordes knappt se på trollet, kastade yxan ifrån sig och tog till fötterna liksom brodern, och minst lika fort. Då han kom hem igen blev fadern åter vred och [ 211 ]sade, att aldrig hade trollen skrämt honom då han var ung.

Tredje dagen ville Askepilten åstad.

»Ja du», sa de båda äldste, »du skall väl göra saken bra ifrån dig, du som aldrig förr har varit utom dörren!»

Han svarade icke något på det, Askepilten. Han begärde bara att få en duktig matsäck med sig. Modern hade inte något sovel, och hängde därför på grytan för att ysta litet åt honom. Osten fick han i ränseln och så gav han sig i väg.

Då han huggit en stund kom trollet även till honom och sa: »Om du hugger i min skog, så slår jag ihjäl dig.»

Men gossen var icke sen i vändningarna. Han sprang bort till ränseln efter osten och klämde den, så att vasslan skvatt.

»Tiger du inte», sa han till trollet, »så skall jag klämma dig, så som jag klämmer vattnet ur den här vita stenen!»

»Nej, kära, skona mig», bad trollet, »jag skall hjälpa dig att hugga.»

Ja, på det villkoret skonade gossen honom, och trollet var duktigt till att hugga, så att de fingo många famnar fällda och upphuggna på dagen.

Då det led mot kvällen sa trollet: »Nu kan du följa med mig hem, det är närmare till mig än till dig.»

Ja, gossen gick med, och då de kommo hem till trollet skulle trollet göra upp eld i spisen, medan gossen skulle gå efter vatten till grötgrytan. Men där stodo två [ 212 ]järnämbar, så stora och tunga, att han icke en gång orkade lyfta dem ur fläcken.

Då sa gossen: »Det är inte värt att ta med sig de här fingerborgarna. Jag ska gå efter hela brunnen, jag.»

»Nej, kära, snälla», sa trollet, »jag kan inte vara av med brunnen. Gör upp elden, du, så skall jag gå efter vatten.»

Då trollet kom tillbaka med vattnet kokade de en väldig gryta med gröt.

»Hör på», sa gossen, »vill du som jag, så ska vi äta i kapp.»

»Får gå», svarade trollet, som förstås trodde han skulle vinna. Ja, de satte sig till bords. Men gossen tog oförmärkt läderränseln och knöt framför sig, och så öste han mer i ränseln än han åt själv. Då ränseln var full tog han upp sin täljkniv och skar ett hål i ränseln. Trollet såg på honom, men sade ingenting. Då de hade ätit en god stund lade trollet bort skeden.

»Nej, nu orkar jag inte mera», sa det.

»Du skall äta», svarade gossen, »jag är knappast halvmätt ännu, jag. Gör du som jag gjorde: skär ett hål på magen, så äter du så mycket du vill.»

»Men det gör väl gruvligt ont?» frågade trollet

»Å, ingenting att tala om», svarade gossen.

Då gjorde trollet som gossen sade, och då kan man väl förstå, att han satte livet till. Men gossen tog allt det silver och guld som fanns i berget och gick hem.

Med det kunde han minsann betala av något på skulden. [ 213 ]
Han sprang bort till ränseln efter osten och klämde den, så att vasslan skvatt