Askepilten som åt i kapp med trollet (1868)
| ← Rike Per Krämare |
|
Om Askepilten som gick till Nordanvinden och kräfde mjölet igen → |
6.
Askepilten som åt i kapp med trollet.
Det var en gång en bonde som hade tre söner; han
var i små omständigheter och gammal och svag, och
sönerna ville icke taga sig något till. Till gården hörde
en stor god skog, och den ville fadren att gossarna skulle
hugga uti och se till att de kunde afbetala något på
gälden.
Sent omsider fick han dem också dertill, och den äldste skulle ut och hugga först. Då han hade kommit in i skogen och begynte hugga på en gammal skäggig gran, kom der ett stort digert troll till honom. ”Om du hugger i min skog, skall jag dräpa dig,” sade trollet. Då gossen det hörde, kastade han bort yxan och lade af hem igen det fortaste han förmådde. Han kom alldeles andlös hem och omtalade hvad som händt honom; men fadren sade att han var ett harhjerta; trollen hade aldrig skrämt honom från att hugga då han var ung, mente han.
Andra dagen skulle den andra sonen åstad, och då gick det precis på samma sätt. Då han hade huggit några hugg i granen, kom trollet äfven till honom och sade: ”Om du hugger i min skog, skall jag dräpa dig.” Gossen tordes knappt se på trollet, kastade yxan ifrån sig och tog till fötterna liksom brodren, och fullt lika fort. Då han kom hem igen, blef fadren åter vred och sade, att aldrig hade trollen skrämt honom då han var ung.
Tredje dagen ville Askepilten åstad. ”Ja du,” sade de båda äldste, ”du skall väl göra saken bra ifrån dig, du, som aldrig förr har varit ute genom dörren.” Han svarade icke något på det. Askepilten; han begärde bara att få en dugtig matsäck med sig. Modren hade intet sofvel, och satte derföre på grytan för att ysta litet åt honom; osten fick han i renseln och gaf sig på väg. Då han hade huggit en stund, kom trollet äfven till honom och sade: ”Om du hugger i min skog, skall jag dräpa dig.” Men gossen var icke blyg; han sprang bort till renseln efter osten och klämde den så att moset sqvatt. ”Tiger du icke,” sade han till trollet, ”så skall jag klämma dig som jag klämmer vattnet ur denna hvita sten!” — ”Nej, kära, skona mig!” bad trollet, ”jag skall hjelpa dig hugga.” Ja, på det vilkoret skonade då gossen honom, och trollet var dugtigt till att hugga, så att de fingo fällda och upphuggna många tolfter på dagen. Då det led mot qvällen, sade trollet: ”Nu kan du följa mig hem, det är närmare hem till mig än hem till dig.” Ja, gossen gick med, och då de kommo hem till trollet, skulle trollet göra upp eld i spiseln, medan gossen skulle gå efter vatten till grötgrytan; men der stodo två jernämbar, så stora och tunga att han icke en gång orkade röra det ena ur fläcken. Så sade gossen: ”Det är icke värdt att taga med sig de der fingerborrarna; jag går så gerna efter hela brunnen, jag.” — ”Nej, käre vän,” sade trollet, ”jag kan icke vara af med brunnen min; gör upp elden du, så skall jag gå efter vatten.”
Då trollet kom tillbaka med vattnet, kokade de upp en dugtigt stor grötgryta. ”Det är detsamma,” sade gossen, — ”vill du som jag, så skola vi äta i kapp.” — ”Får gå,” svarade trollet, ty deri trodde det allt att det skulle stå sig. Ja, de satte sig till bords; men gossen tog oförmärkt läderrenseln och knöt framför sig, och så öste han mer i renseln än han åt sjelf. Då renseln var full, tog han upp sin tälgknif och skar ett hål i renseln. Trollet såg på honom, men sade ingenting. Då de hade ätit en god stund till, lade trollet bort skeden; ”nej, nu orkar jag icke mera,” sade det. ”Du skall äta,” svarade gossen, — ”jag är knappast halfmätt ännu, jag. Gör du som jag gjorde; skär ett hål på magen, så äter du så mycket du vill.” — ”Men det gör väl grufligt ondt det?” frågade trollet. ”Åh, ingenting att tala om,” svarade gossen. Så gjorde trollet som gossen sade, och då kan en väl veta att det satte lifvet till; men gossen tog allt det silfver och guld som fanns i berget och gick hem med det. Dermed kunde han allt af betala något på gälden.