Askepilten, som åt i kapp med trollet
| ← Räfven som vallare |
|
Qvarnen, som står och mal på hafvets botten → |
Askepilten, som åt i kapp med trollet.
Det var en gång en bonde, som hade tre söner; han var i små omständigheter och gammal och svag, och sönerna ville icke ta sig till något. Till gården hörde en stor, präktig skog, och den ville fadern att gossarna skulle hugga i och se till att de kunde afbetala något på skulden.
Sent omsider fick han dem också dertill, och den äldste skulle ut och hugga först. Då han hade kommit in i skogen och begynte hugga på en gammal skäggig gran, kom der ett stort tjockt troll till honom. »Om du hugger i min skog, slår jag ihjäl dig,» sade trollet. Då gossen hörde det, kastade han bort yxan och lade af hem igen det fortaste han kunde. Han kom alldeles andlös hem och omtalade hvad som händt honom; men fadern sade, att han var ett harhjerta; trollen hade aldrig skrämt honom från att hugga, då han var ung, mente han.
Andra dagen skulle den andre sonen åstad, och då gick det precist på samma sätt. Då han hade huggit några hugg i granen, kom trollet äfven till honom och sade: »Om du hugger i min skog, så slår jag ihjäl dig». Gossen tordes knapt se på trollet, kastade yxan ifrån sig och tog till fötterna liksom brodern, och fullt ut lika fort. Då han kom hem igen, blef fadern åter vred och sade, att aldrig hade trollen skrämt honom, då han var ung.
Tredje dagen ville Askepilten åstad. »Ja du,» sade de båda äldste, »du skall väl göra saken bra ifrån dig, du, som aldrig förr har varit ute genom dörren.» Han svarade icke något på det, Askepilten; han begärde bara att få en dugtig matsäck med sig. Modren hade intet sofvel, och satte derför på grytan för att ysta litet åt honom; osten fick han i renseln och gaf sig i väg. Då han hade huggit en stund, kom trollet äfven till honom och sade: »Om du hugger i min skog, slår jag ihjäl dig». Men gossen var icke sen i vändningarna; han sprang bort till renseln efter osten och klämde den så att vasslan sqvatt. »Tiger du inte,» sade han till trollet, »så skall jag klämma dig som jag klämmer vattnet ur den här hvita stenen!» — »Nej, kära, skona mig!» bad trollet, »jag skall hjelpa dig hugga.» Ja, på det vilkoret skonade då gossen honom, och trollet var dugtigt till att hugga, så att de fingo många tolfter fälda och upphuggna på dagen. Då det led mot qvällen, sade trollet: »Nu kan du följa mig hem, det är närmare hem till mig än hem till dig.» Ja, gossen gick med, och då de kommo hem till trollet, skulle trollet göra upp eld i spiseln, medan gossen skulle gå efter vatten till grötgrytan; men der stodo två jernämbar, så stora och tunga, att han icke en gång orkade röra det ena ur
fläcken. Då sade gossen: »Det är inte värdt att ta med
Teckning af Th. Kittelsen.
brunnen, jag.» — »Nej, käre vän,» sade trollet, »jag kan inte vara af med brunnen; gör upp elden, du, så skall jag gå efter vatten.»
Då trollet kom tillbaka med vattnet, kokade de upp en dugtigt stor grötgryta. »Hör på,» sade gossen, »vill du som jag, så ska’ vi äta i kapp.» — »Får gå,» svarade trollet, ty deri trodde det allt att det skulle stå sig. Ja, de satte sig till bords; men gossen tog oförmärkt läderrenseln och knöt framför sig, och så öste han mer i renseln än han åt sjelf. Då renseln var full, tog han upp sin tälgknif och skar ett hål i renseln. Trollet såg på honom, men sade ingenting. Då de hade ätit en god stund till, lade trollet bort skeden; »nej, nu orkar jag inte mera,» sade det. »Du skall äta,» svarade gossen, »jag är knappast halfmätt ännu, jag. Gör du som jag gjorde; skär ett hål på magen, så äter du så mycket du vill.» — »Men det gör väl grufligt ondt?» frågade trollet. »Åh, ingenting att tala om,» svarade gossen. Då gjorde trollet som gossen sade, och då kan en väl veta att det satte lifvet till; men gossen tog allt silfver och guld som fans i berget och gick hem med det. Dermed kunde han allt afbetala något på skulden.