Attentatet
| ← Namnsdagspresenten |
|
Fru Zätterblom målar → |
ATTENTATET.
Herrskapet Zätterblom satt vid det läckra frukostbordet och inmundigade i lugn och ro den sköna maten samt studerade den ankomna posten.
»Käre Jakob,» sade fru Zätterblom och såg med en ljusblå solig blick upp från brefvet, som hon läste. »Käre lille du, gläd dig! Du har alla utsikter att snart bli far igen —»
Hr Zätterbloms alltid missbelåtna och mulna ansikte höjde sig som ett hotande åskmoln öfver kanten på tidningen, som han studerade.
»Hvad sju hundra millioner rödhåriga???!!» blixtrade det till ur åskmolnet.
»Svärfar, förstår du väl» skyndade sig fru Zätterblom att sticka lugnande emellan. »Lisen skrifver, att hon verkligen i den där småländska prästgården lyckats få fatt i en friare. Han är förfärligt ful och dum och landtlig och bortkommen —»
»Ett djur således??» morrade hr Zätterblom bakom tidningen.
»— men rik,» fortsatte fru Zätterblom och försökte sända en varm och kärleksfull blick genom hr Zätterbloms tidning, kolossalt rik, ägare till en stor landtgård med en massa hästar och får och drängar och pigor och andra nötkreatur.
»Det är ju trefligt för honom det,» bet Zätterblom af.
»Och tösen skrifver, att vi kunna vänta honom hit på besök när som hälst, och hon ber, att jag skall taga emot honom med hela min öfversvallande moderliga ömhet och kärleksfullhet — karlen har nämligen en vansinnig fruktan för att få en ondsint svärmor —»
»Jag skulle gärna vilja läsa min tidning, suckade hr Zätterblom, »men det är naturligtvis alldeles för pretentiöst — prata du på, snälla Beata, så att du blir nöjd!»
»Ja, men käre lille Jakob, är du inte glad, för att du blir af med tösen och får henne försörjd? Hon har stora fordringar och rolig att ha hemma är hon inte — så svårt humör —»
»Det är mig totalt likgiltigt,» sade hr Zätterblom och kramade ihop tidningen i handen samt såg framför sig med dystert allvar. »Jag har inte långt igen.»
»O Gud — Jakob — har du ondt någonstans?» frågade fru Zätterblom ångestfullt. »En senapsdeg — doktorn — hjärtstyrkande droppar — våtvärmande omslag — ??»
»Nej! Nej!» sade hr Zätterblom och slog afvärjande med händerna framför sig. »Men det står här i tidningen, att socialisterna har en hemlig domstol, där de döma misshagliga personer till döden och sedan aflifva dem.»
Fru Zätterblom skrattade gladt och hjärtligt:
»O, så du skrämde mig!! Inte behöfver du vara rädd! Du är ju så god vän med arbetarne. Har du kanske inte kommit hem ibland med handen alldeles fördärfvad och svullen af alla handtryckningar, du växlat med dem, har du inte fått ha sublimatomslag och —»
»Dumheter?» fräste hr Zätterblom. »Det har ju varit vid valtillfällen, annars tar jag väl för sjutton ock inte en arbetare i hand, och den här sträjktiden har jag varit förbaskadt oförsiktig och sagdt beska saker om socialdemokraterna —»
»Hvarför säger du inte sossar som vanligt?» frågade fru Zätterblom. »Det låter så lustigt.»
»— socialdemokrater, sade jag, upprepade hr Zätterblom med eftertryckligt allvar och höjde rösten för att höras af jungfru Soffi, som just stampade genom rummet. »Det är alldeles för ädelt och präktigt folk att skämta med, och jag beklagar på det allra lifligaste de dumheter, jag under strejken sagt om dem.»
»Äsch, lite sanning skadar väl inte?» tyckte fru Zätterblom på sitt lättsinniga och tanklösa sätt.
»Skadar det inte??» for hr Zätterblom ut. »Nu när det finns en socialistisk exekutionskommitté, som tar lifvet af misshagligt folk??? Men du frågar naturligtvis inte efter, om jag lefver eller dör, om jag en vacker dag blir hemburen med en kula i hjärtat eller söndermosad af en bomb? Du är alltid vid godt humör, du, och du tycker förstås att det är lika förbaskadt lifvadt och roligt ändå ????»
Och utan att invänta svar reste sig hr Zätterblom från bordet, kastade på sig rocken och smög sig ner för trappan och utefter husväggarne bort till kontoret.
Men fru Zätterblom satt kvar och grät strida tårar i sin serviett.
Plötsligt ringde det på tamburklockan. Fru Zätterblom flög med ett ångestskri upp från stolen och tryckte händerna mot bröstet, i hvars djup hjärtat skälfde som ett asplöf för storm.
O Gud — tänk om det var någon, som ville åt hennes Jakob!!!
Hon rusade till tamburdörren och kastade upp den på vid gafvel. Utanför stod en karl. Med af hat och misstro glödande ögon mönstrade fru Zätterblom honom. Han var klädd med en viss misslyckad elegans, hans ögon voro skygga, han såg ut som det onda samvetet och hans händer voro grofva af arbete — allt tydde på en attentator.
Stammande och hostande under fru Zätterbloms förtärande blickar frågade han, om hr Zätterblom var hemma.
Med ett stelt och olycksbådande leende svarade fru Zätterblom ja. Hon bad karlen stiga in, trugade honom med sig genom hela våningen in i dess innersta rum, och hon reglade dörren efter sig och honom: Därefter grep hon eldgaffeln i kakelugnsvrån och närmade sig stor, ståtlig och imponerande främlingen, som darrade i knävecken och grönhvit i ansiktet af förskräckelse tryckte sig flat mot väggen.
»Kom inte med några undanflykter,» sade hon med af vrede skälfvande röst. »Jag genomskådar er, jag känner era afskyvärda planer, och jag är beredd att hindra dem, äfven om jag skulle behöfva taga ert eländiga lif.»
»Jag afstår,» stammade främlingen, »jag lofvar heligt och svär —»
»Det ligger en bibel på bordet där. Lägg handen på den och svär, att ni afstår från ert förehafvande för evigt, och att ni, om någon annan vill upptaga det i ert ställe, med lif och blod vill förhindra det.»
»Jag svär — jag svär,» försäkrade främlingen ifrigt med kväfd och darrande stämma. »Låt mig endast komma härifrån — o, var nådig och barmhärtig.»
»Gå, usling!» sade fru Zätterblom stolt och öppnade dörren. »Gå — !!» Och hon visade honom vägen med eldgaffeln.
Dagens timmar skredo och fru Zätterblom gick omkring i ett rus af glädje, sällhet och stolthet. Hade hon icke räddat sin Jakobs lif, hon den svaga, bräckliga kvinnan, den icke alltid värderade och tillbörligt uppskattade hustrun?? I spänning väntade hon på, att det skulle bli middag, hr Zätterblom komma hem, och hon få kasta sig till hans bröst, samt glädjestrålande berätta, hvad hon gjort för honom och mottaga hans beundran och ömma tack.
En timma tidigare än vanligt hörde hon hr Zätterblom storma uppför trappan och rycka upp tamburdörren.
I nästa ögonblick var han inne hos henne och kastade utan ett ord till hälsning ett telegram på bordet framför henne.
Fru Zätterblom grep papperet och läste:
»Min fästman i dag i Göteborg för att be pappa om min hand. Just nu telefonerat, att han träffat mamma, som rasat som en furie och misshandlat honom med eldgaffel. Förlofningen uppslagen.
Fru Zätterblom dånade.