Fru Zätterblom målar
| ← Attentatet |
|
Det misslyckades → |
FRU ZÄTTERBLOM MÅLAR.
Fru Zätterblom satt och smälte med välbehag en artikel, som hon läst i en kvinnotidning. Den hade varit mycket klok och innehållsrik. Först talades det om, att möblerna i ett hem böra hållas i ljusa, lätta, glada färger i stället för i den vanliga dystert fula brunpolerade. Och sedan talades det om, att den duktiga och sparsamma husmodern mycket lätt och billigt på egen hand kan måla hemmets möbler. En pensel för 45 öre och en burk färg för 1 kr. — se där allt hvad som behöfs!
»Ja, det är så rätt så,» sade fru Zätterblom allvarligt och redogjorde för sin man för artikelns innehåll. »En duktig husmoder kan göra förfärligt mycket för ett hems trefnad. Jag tror, jag skall ta och måla litet hos oss. Jag skall börja med köksmöbeln och måla den ljusgrön. Sedan kan jag ju fortsätta med de andra rummen. Tänk bara en pensel för 45 öre och en färgbruk för 1 kr.!»
»Jag tycker inte, att du skall jobba med sånt där,» sade hr Zätterblom vänligt. »Skicka smörjan till en målare. Du går inte i land med det.»
»Hvarför skulle just jag inte göra det?» frågade fru Zätterblom sårad. »Hvarför tror du, att jag är så förfärligt usel och dålig och enfaldig och oduglig och bedröflig och allt möjligt??»
Hr Zätterblom suckade, ryckte på axlarne, höjde på ögonbrynen, suckade om igen och sade: »Måla på du! För all del måla! Måla på du och förstör så mycket vi ha? När en kvinna får sin vilja fram; så gråter hon inte.»
― ― ―
När grosshandlare Zätterblom efter slutadt kontorsarbete kom hem på kvällen fann han i sitt arbetsrum fru Zätterblom i färd med att grönmåla det dit inflyttade köksmöblemanget.
Fru Zätterblom såg en smula upphettad och nervös ut, där hon låg på knä framför en köksstol. Hon hade blodet uppe i hufvudet, kinderna glödde, ögonen voro något rödsprängda och hennes andhämtning föreföll besvärad.
»Jag är tvungen att arbeta härinne, sade hon urskuldande. »Jungfrurna voro rädda att bli nersmetade, ser du. Akta dig för köksbordet — skifvan är målad.»
»För all del,» sade hr Zätterblom hjärtligt, »genera dig inte. Det är ju en skön och utsökt lukt och du tar dig förträffligt ut i den där bedjande ställningen. Gå på du! Men tror du färgen räcker? Din hand synes vara en smula slösaktig. Du har för minst 25 öre färg i ansiktet — ja — ja, det är ju bara klädsamt — och alla de där färgkladdarne på linoleumsmattan —??»
»Det kan inte undvikas,» sade fru Zätterblom skarpt. »Man får färg på handen, och så tar man sig i ansiktet, och så droppar det ibland från penseln — men det där är ju bara lapprisaker. Hufvudsaken är väl, att arbetet blir gjordt, att möblerna bli ljusa och hemmet färggladt?»
»Naturligtvis!» sade hr Zätterblom vänligt och satte sig tillrätta i sin bekväma arbetsstol samt tände en havanna för att sedan i lugn och ro iakttaga fru Zätterblom som låg i en hög på golfvet och lät penseln med ursinnig fart sno rundt benen på stolen.
»Det ser förfärligt trefligt och roligt ut,» sade hr Zätterblom intresseradt och satte sig ännu bekvämare upp i stolen.
»Ja, det är det också! Gränslöst roligt, sade fru Zätterblom och strök med sin nersmetade hand undan hårtestarne som kröpo in i ögonen på henne. »Kanske du vill fortsätta en stund i mitt ställe»?»
»Och beröfva dig ditt kära nöje?» frågade hr Zätterblom i förebrående ton. Det kan du väl ändå inte tro om mig, Beata? Nej, håll du på, älskling, och roa dig af hjärtans lust, men tänk något på dina knän och lägg något mjukt under dem — du kan få vatten i dem annars — och så tycker jag inte du skall stryka fullt så mycket färg i ansiktet och i håret. Du skall inte tro, att jag talar af snålhet — om det går åt för en 10—15 kr. mera färg, det spelar guskelof ingen vidare roll för oss, men det kan vara gift i den — grön färg är vådligt lömsk — och så biter den sig fast så förfärligt hårdt — du får nog lägga dig i terpentin en fjorton dar, innan du blir ren igen —»
»Kan du inte hitta på något annat att sysselsätta dig med än mitt arbete?» frågade fru Zätterblom mörkt och stack hufvudet under stolsitsen för att med sina närsynta ögon se efter, om innersidan på benen ordentligt täckts af färgen.
»Nej, det är ett så utsökt nöje att se hur väl du målar,» svarade hr Zätterblom hjärtligt. »Du hoppar öfver en fläck här och en fläck där, så att den gamla färgen får titta fram — det blir liksom marmoreradt — mer omväxling i det hela — en riktigt målare målar så slätt och enformigt och banalt — det är en sådan graciös och konstnärligt själfsvåldig flykt öfver din pänsel, kära Beata.»
Fru Zätterblom iddes inte svara utan vred på stolen för att syna den rundt omkring.
»Det var då själfvaste den — — —»
»Hvad för något! Svor du, Beata???»
Fru Zätterblom dunkade med förtviflan pänseln mot golfvet.
»Stolen är förhäxad,» sade hon svagt. »Jag har målat och målat, och ändå är han inte färdig. Han har tio sitsar o. femtio ryggstöd och tusen ben, tror jag. Jag önskade jag kunde slå ihjäl honom!»
Hon reste sig med svårighet, lade sin färgiga hand öfver pannan och kväfde med möda en snyftning.
»Min rygg värker, mina ben bära mig inte och det dansar svarta fläckar för ögonen. Jag får sätta mig en stund och hvila, innan jag fortsätter.»
Och så sjönk fru Zätterblom ner på en stol.
»Ohhh, hvad det var skönt!» sade hon och lutade sig bekvämt tillbaka. »Det var som att komma i himmelen.»
»Ja, det förstår jag så innerligt väl,» sade hr Zätterblom mildt, »men att du just satte dig på den nymålade stolen???»
Med ett förfärligt nödrop flög fru Zätterblom upp och vred hufvudet ur led för att kunna öfverskåda olyckan på ryggen.
»Hvarför sade du ingenting?» frågade hon häftigt och med gråt i rösten. »Hvarför hindrade du mig inte? Hela klädningen förstörd!»
Hr Zätterblom, som rest sig upp och gått ett par slag af och an på golfvet, satte sig på ett af de inflyttade köksborden, dinglade med benen och skrattade hjärtligt.
»Du får verkligen ursäkta, kära Beata,» sade han fryntligt, »men jag trodde du gjorde det med flit, att det hörde till ditt speciella sätt att måla och försköna hemmet, att du gjorde det af princip, förstår du, och med en viss bestämd och förnuftig afsikt. För så slö och fånig och idiotisk är väl ändå inte en människa, att det undgår hennes uppmärksamhet, att en sak är nymålad — — —»
Hr Zätterblom häjdade sig plötsligt, kröp först ihop som af smärta och flög sedan högt i vädret med ett gällt utdraget skri — han hade satt sig på det nymålade bordet!