Babel under Nebukadnesar och hans ätt
| ← Ninives fall. Nebukadnesar |
|
Mederna och Perserna, Inledning → |
20. Babel under Nebukadnesar och hans ätt.
Nebukadnesar använde sin mesta regeringstid att fullborda stora byggnader af hvarjehanda slag. Tegel med hans namnmärke har man hittat på öfver hundra ställen i Babels granskap, och funna inskrifter äfvensom forntida häfdatecknares underrättelser redogöra för hans arbeten. Han lät gräfva en stor kanal, »konungafloden», som sammanband Tigris med Euphrat, och denna utgrenade sig i många smärre rännilar, som utmynnade i den konstgjorda sjön vid Sipar. I norr byggdes den s. k. »mediska muren», som gick utmed hela ökenranden från vester till öster. Vid Persiska viken anlades hamnar, försedda med vågbrytare och kajer, till sjöfartens främjan. Men den största mödan nedlades på hufvudstadens utvidgning och prydnad. Enligt Herodotos’ berättelse bildade Babels murar en fyrkant, hvars sidor voro hvardera 120 stadier (omkr. 2⅓ sv. mil) långa, Murarne voro dubbla, den ena utanför den andra, och så tjocka, att tvenne spann godt kunde mötas emellan tornen, som på vissa mellanrum parvis uppstego öfver den flere hundra fot höga muren. Till ytterligare säkerhet gick en djup vallgraf rundt omkring staden, och de hundra portarne voro beslagna med koppar.
I Babel byggde Nebukadnesar ett nytt kungligt palats, hvars murresning ännu är till god del bevarad (bild 49, sid. 152). Ej långt derifrån har man trott sig igenkänna lemningar af de frejdade »hängande trädgårdarne», uppförda i trappvis stigande afsatser, som hvilade på pelare och hvalf, och vattnade af dolda pumpverk. Enligt sägnen skall Nebukadnesar hafva gjort denna anläggning för att visa en artighet åt sin mediska gemål, som i den kaldeiska slättbygden saknade sitt hemlands blomsterklädda ängar och lummiga lundar.
Nebukadnesar glömde ej att söka gudarnes välsignelse öfver sina verk. Till deras ära uppförde han nya helgedomar och återstälde de gamla. Bland de senare var Bels (och Merodachs) tempel i Babel mest frejdadt i forntiden. Det var åtta våningar högt och bygdt i afsatser, så att det liknade ett uppåt smalnande torn. På utsidan gick en hög trappa ända till toppen, der gudens praktfulla beläte gömdes i en kammare, klädd med guldplåtar. Man tror sig hafva återfunnit qvarlefvorna af denna redan tidigt förstörda byggnad i den ofantliga gruskulle som ännu i dag bär namnet Babil, något norr om El Kasr. Af ett annat tempel, Nebos urgamla helgedom i Babels förstad Borsippa, återstå ännu fyra våningar af de sju (bild 50, sid. 153), ehuru i ett högst bristfälligt skick. Denna byggnad, som länge var blott halffärdigt anses hafva gifvit anledning till sagan om »den babyloniska förbistringen». Denna sägen förekommer med nästan samma ord i bibeln och i ett fragment af Berosus. För öfrigt förtäljer Nebukadnesar sjelf i en inskrift, att han fullbordade så väl tornet i Borsippa som Bels tempel.
»Nebukadnesar, Babels konung, folkens sanne herde, vittne af Merodachs eviga nåd, den höge herren, Nebos tillbedjare, den vise, den vetande, hvilkens öron lyssna till den högste gudens lärdomar, den aldrig hvilande ståthållaren, pyramidens och tornets återuppbyggare, Nabopolassars äldste son, Babels konung, jag. Så säga vi: Merodach, den store mästaren, har skapat mig sjelf, han har ålagt mig att återställa hans helgedomar. Nebo, väktaren öfver himmelens och jordens skaror, har lagt rättvisans spira i min hand. Pyramiden, himmelens och jordens palats, är gudarnes herres, Merodachs boning: spådomsrummet, hans härlighets hvilobädd, har jag återstält under ett rundt hvalf med strålande guld. Tornet, det eviga huset, har jag å nyo grundlagt och byggt; med guld, silfver, glaseradt tegel, sten, brons, trä af tamarisk och ceder har jag fulländat dess prakt. Himmelens och jordens grundvalars hus, Babels fornbyggnad, har jag upprättat och fullbordat. Med tegel och täckande koppar har jag höjt dess hufvud. Så säga vi: Himmelens och jordens sju lyktors tempel, Borsippas fornbyggnad, hade en forntida konung begynt och byggt det 42 alnar högt, men icke höjt dess hufvud. Allt ifrån gamla dagar var det förfallet, vattenrännorna voro utan ordning. Regn och oväder hade lossat teglen. Den yttre täckningens brända tegel voro spruckna, kärnmurens soltorkade tegel hade sjunkit ned i kullar. Till dess återupprättande eggade Merodach mitt hjerta. Jag rörde icke vid rummet, icke ändrade jag grundvalen. I en lyckosam månad, på en helsosam dag, lagade jag kärnmurens soltorkade tegel och täckningens brända tegel till en fast murbyggnad. Bjelklaget förnyade jag, och mitt namns skrift satte jag på tornets tak-krön. Jag höjde min hand att fullborda templet och höja dess hufvud. Såsom det af ålder grundlagdt var, alltså byggde jag det; såsom det i forna dagar stått hade, alltså höjde jag dess hufvud. Nebo, den högsta vishetens evige son, du Herre, som lofvar Merodach, se i nåd till mina verk! Långt lif, afkomma i sjunde led, konungastolens stadge, styrelseår utan afbrott, upprorsmännens undergång, seger i fiendeland, förunna mig i nåd! I din eviga tafla, som fastställer himmelens och jordens omlopp, unna mina dagars förlängning, uppteckna min afkomma, inför Merodachs anlete, himmelens och jordens Herres, fadrens, som dig aflat hafver! Välsigna mitt verk, låt min vilja gå i fullbordan! Må Nebukadnesar, konungen återuppbyggaren, bo inför ditt anlete!»
Till Kaldeerna, hvilkas häfder gå så mycket längre till baka än frändernas, hade väldet på sistone kommit. Sinears land, hvarifrån så många folk hade utgått, var åter hufvudsätet för den semitiska odlingen. Assur var krossad, Syrien härjadt; vid Babels elfvar suto Israels fångar och gräto, då de tänkte på Zion. Babel, hvars upphof höljdes i sagornas natt, stod ännu upprätt midt i förödelsen. Det hade sett Ninive och Chalah, Damaskus, Samaria och Jerusalem växa och falla i grus, för dess vapen hade det sjunkande Tyrus böjt sig, dess konung bar österlandens skönaste krona, och på honom tycktes det i sista hand hvila, huru vida Semiterna skulle stå profvet i täflingen med den ungdomsfriska indisk-europeiska stammen. Varsel af ett omskifte i sakernas läge kunde skönjas vid synranden, Nya folk, lystna att kappas med de gamla, hade gjort sitt inträde på verldshändelsernas vädjobana. Under Medernas märken kämpade Perserna, och vid Karchemis hade grekiske legoknektar stått i båda de stridande härarne. Men långt i vester redde sig det konungalösa Karthago att tråda Assurs väg till storhet — och falla liksom han.
