Mederna och Perserna, Inledning

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Babel under Nebukadnesar och hans ätt
Mederna och Perserna
av Ernst Wallis

Mederna och Perserna, Inledning
Zoroasters lära  →


[ 169 ]

Illustrerad Verldshistoria band I Ill 055.jpg

55. Persisk konung på lejonjagt.
Från Darius Hystaspis’ sigill.

MEDERNA och PERSERNA.

1. Inledning.

De folk, som efterträdde Semiterna i herraväldet öfver vestra Asien, tillhörde den stora indisk-europeiska stammen. I en långt aflägsen forntid hade denna stam delat sig åt olika håll: Greker, Italiker, Kelter, Germaner, Slaver bosatte sig i Europa, medan åter Arierna, från hvilka Inderna, Mederna och Perserna jemte åtskilliga andra folk härstamma, qvarstadnade på det inre Asiens högslätter. Men äfven Arierna söndrade sig sedan ytterligare. En del tågade söderut samt eröfrade landet vid Indus, »de sju elfvarnas land», hvarifrån de småningom utbredde sitt välde öfver Ganges-dalen och Dekan. Desse Arja, såsom de sjelfve ursprungligen kallade sig, eller Inder, hvilket är deras nuvarande namn, blefvo således herrar öfver några af jordens skönaste länder. Tidigt uppnående en hög, men ensidig odling, ingrepo de likväl föga i veldshändelserna. Från främmande folk sökte de hålla sig afstängde, så att Indien länge var ett föga kändt, nästan sagolikt land. På historiens skådeplats framträder det egentligen först, sedan Europas sjöfarande folk, efter upptäckten af vägen kring Goda Hoppsudden, började anlägga kolonier i det af naturen så frikostigt utrustade, men af sina innevånare så illa försvarade landet.

Den vandringslusta, som förmådde en del af Arierna att vid Indus uppsöka nya hemvist, grep äfven andra till samma stam hörande folkslag, hvilka, lemnande sina gamla boningsplatser i det inre Asien, småningom utbredde sig öfver det vidsträckta landet mellan Indien i öster samt Assyrien och Babylonien i vester, mellan Kaspiska hafvet [ 170 ]och gräshedarne kring floden Oxus i norr samt Persiska viken och Indiska hafvet i söder. Dessa folkslags gamla namn Airja har under tidernas lopp förändrats till Iranier, och deras land, som de sjelfve kallade Airjana, heter numera Iran.

Större delen af Iran utgöres af en vidsträckt högslätt, på alla sidor omsluten af väldiga berg, såsom Zagros och Armeniska bergen i vester, Elburs-kedjan och Hindukusj i norr, Sulejmansbergen i öster m. fl. Denna högslätt är delvis fullkomligt ökenartad, men fruktbara och leende nejder saknas ej heller. Sådana äro de bördiga fält, som vattnas af floden Zenderud, vid hvilken det i Österlandets sagor så prisade Ispahan ligger. Som ett jordiskt paradis skildras trakterna kring Sjiras, rosornas och näktergalarnes stad, belägen fem mil söder om det ställe, der Persepolis’ ruiner vittna om Persiens storhet och fall. Äfven Elburs-bergens sluttningar mot Kaspiska hafvet samt landet kring Oxus’ öfre lopp prisas för fruktbarhet. Öknar och bördiga landskap, oländiga berg och af en yppig växtlighet smyckade dalar gifva sålunda Iran ett högst vexlande utseende och olika klimat. Medan kusterna längs Indiska hafvet och Persiska viken förtorkas af solens brännande strålar, äro bergens toppar betäckta af evig snö. »Uti Iran finnas sju olika klimat», säger derför ej utan skäl ett persiskt ordspråk. Hårda vintrar och heta somrar äro i allmänhet det utmärkande draget hos Irans klimat. Särdeles i östra delen af landet ske väderleksombytena utomordentligt hastigt. I September månad händer det ej sällan, att en qväfvande het dag följes af en frostnatt. Glödande ökenvindar om sommaren och våldsamma snöstormar om vintern utgöra dessa trakters plåga.

Klimatets omvexling finner sin motsvarighet i mångfalden af naturalster. Jemte de hos oss förekommande sädesslagen odlas äfven ris och majs. I högre bergstrakter växa barrskogar, längre ned björkar, ekar och popplar samt på mera gynnade orter granatträd, mandelträd, dadelpalmer, cypresser, mullbärsträd m. fl. Vindrufvor, meloner, persikor, aprikoser, citroner och andra sydfrukter förekomma i mängd. Utom de hos oss vanliga husdjuren användas äfven kameler, åsnor och mulåsnor. Bland vilda djur finnas ännu i dag björnar, vargar, räfvar, schakaler, hyänor samt vildsvin, och på de persiska storkonungarnes tid voro lejonjagter (bild 55, sid. 169) ej ovanliga. Guld-, silfver-, koppar- och jerngrufvor omtalas, salt fans i riklig mängd, och perlfiskena i Persiska viken voro redan i forntiden berömda.

Det i afseende på naturförhållanden så omvexlande Iran beboddes ock af många folkslag, hvilka likväl alla tillhörde samma stam, hade liknande seder och klädedrägt och talade samma eller åtminstone [ 171 ]mycket nära beslägtade språk. Sedan landet blifvit fullständigt eröfradt och dess till en okänd, kanske turansk stam hörande urinnevånare underkufvade, var det på följande sätt fördeladt mellan de särskilda iranska folken. Den vestra delen af landet, mellan Kaspiska hafvet och Persiska viken, innehades af Mederna i norr och Perserna i söder. Liksom dessa folk voro de förnämsta bland alla Iranierna, så voro ock deras länder de i afseende på naturskönhet och fruktbarhet lyckligast lottade. Öster om Perserna bodde Karmanerna och bortom dem Sattagyderna, äfven Gedrosier kallade. Här var den stora sandöken belägen, i hvilken Alexander den Stores här var nära att förgås af törst. Sagartier, Saranger och Arachoter hette de folkslag, som innehade landets mellersta, ofruktbara, delvis ökenartade trakter. Öster om Mederna bodde Hyrkaner och Parther, Arier och Margianer, norr om dessa folk åter Sogdianer och Chorasmier på gräshedarne kring floden Oxus’ mellersta lopp. Irans yttersta nordöstra kant, der Baktrerna hade sina hemvist på sluttningarna af det 18,000 fot höga Hindukusj och kring Oxus’ källor, företedde en rik omvexling af berg, skogbevuxna höjder, frodiga betesmarker och bördiga, af talrika åar och elfvar vattnade dalar. Hit hade de ariska folken på sin vandring till Iran först kommit, här kring det vidt frejdade Baktra hade det äldsta iranska riket uppstått, kanske mer än två årtusenden före vår tidräkning. Liksom så många andra af forntidens berömda städer har äfven Baktra (nutidens Balkh) nedsjunkit till obetydlighet, men fornlemningarna antyda, att det fordom haft flera mils omkrets.

Af de baktriske konungarnes och hjeltarnes strider med Assyrerna i vester och vilda turanska stammar i norr qvarstå endast sagolika minnen. Ej genom krig, utan såsom vagga för de iranska folkens religion, är Baktra märkvärdigt.