Länge en tempelresning sig höjt och höjer på jorden:
Murargesäller i kapp flitigt arbeta derpå;
Ingen af dem förstår Byggmästarens mening; men alla
Tro sig dock vuxne att se in i hans djupaste plan.
Derföre träta de jemt; och allt, hvad den ene har uppbyggt,
Rifver den andre på stund ner, till det mesta, igen.
Fast deras flygtiga lif ej mer, än i hafvet ett sandkorn,
Till det verket förslår, kifvas och äflas de så!
Och när, ensam på stranden af Styx, den åldrige Charon
Vinkat ned i sin båt hela den tvistande hop,
Fylles dess lediga plats af andra gesäller, som genast
Börja vid halfgjordt verk, liksom de förra det gjort; Något de lemna deraf i behåll, och mura ett stycke
Sjelfva dertill: hur’ stolt klättra de opp deruppå!
Villigt de offrat sin kraft, och tro att fulländningen nalkas;
Knappt dock en smula de nått högre från jord, än förut:
Alltid vandrarens blick, oväldigt betraktande, märker
Huru litet ännu färdigt af byggnaden är.
Månne de Lärde ej så, i evighet klättrande, mura
Babels-tornet, som de modigt af meningar byggt? —
Komma de närmare skyn, och höra de Mästarens stämma?
En och annan, kanske. Gjorde det alla också!
Väl dig, o Kunskapens träd! då blefve du Lifvets tillika,
Och Guds Helige då vore hvarendaste Lärd.
