Stunderna vexla och fly; den vingade Tiden vill roas:
Flickan en docka begär, Gossen en målad trumpet.
Modren hör dem: till fröjd hon ger dem de önskade skatter;
Men — hvad händer ändå? Nöjet ju mattas så snart!
Dagen derpå, re’n ligger i vrån den putsade dockan,
Och trumpeten är stum. Nyhetsbegäret med makt
Fattar de menlösa små; och genast de ropa till Modren:
”Nyare saker hit! Hvem kan väl leka med dem,
Som du oss skänkte i går?” — ”Godt!” tänker då Modren, ”de stigit
Högre i bildning!” och strax gifver hon skönare fram.
Dock, med dessa det går just liksom det gick med de förra:
Allt behandlas som kram, vräkes på sidan och glöms;
Ofta det raraste först! — ”Mer nytt! mer nytt!” de befalla.
Ändtligen svarar engång Modren: ”Nu ger jag ej mer!”
Barnen knota en stund: men omsider till vrån de sig skynda,
Se på det gamla igen, tjusas ånyo deraf,
Ställa det opp i prydliga rum på den städade hyllan,
Fordra, att sedan enhvar skall det beundra med dem.
Är ej Publiken ett barn, som i sjelfsvåld fostras och näres? Snillets gudomliga verk, gifs det för dagen till lek?
Ofta en Auktor i vrån förborgas, och smädas på köpet,
Tills i arlequins-drägt kommer en fintlig aktör, Slumpen, och letar fram ur vinkeln det gömda porträttet,
Visar åt Tiden sitt fynd, ropar: ”Hvad herrliga drag!
Gif det ett rum i Hans Nåds galleri!» — ”Ja,” svarar då Tiden,
”Jag har betänkt mig, min son: Sätt det nu in på sin plats!”
