Balen (Sehlstedt 1861)
| ← Sotarens Morgonsång |
|
I det gröna → |
Balen.
Borgmästaren hade sin första-Majs-bal,
Och gästerna fyllde snart opp deras sal,
Uti natten.
Och brickorna gingo med thevatten kring,
Och pigorna hade ett faseligt spring
Uti natten.
Borgmästarens fru var så fager och fin,
Och kullrig om höften, liksom en bobin,
Uti natten.
Två döttrar de hade, Elise och Babette,
Men båda de hade helt olika sätt
Uti natten.
Den ena var trumpen och framlutad stod,
Liksom om det hängt uti näsan ett lod
Uti natten.
Den andra var yster, liksom en aktris,
Som löfte har fått om en god benefice,
Uti natten.
Men dansen begynte, och ljufveligt gol
Orgtramparu och klockarn på hvar sin fiol,
Uti natten.
De sprättar de kommo, en grufvelig skock,
Med byxor af nankin och gjorde sin bock
Uti natten.
De talte om vädret från början till slut,
Och orden de kommo så småsöta ut,
Uti natten.
Der strutta’ i salen en kunglig sekter,
Lik ”Potiphars hustru med sköna manér”,
Uti natten.
Så qvinlig var kinden och blek som agat,
Och rösten, som hade han varit kastrat,
Uti natten.
Der valsade lunsigt en hökare god,
Liksom om han valsat med hela sin bod
Uti natten.
Det var icke rådligt att komma framför’n:
Han for som en ångbåt från hörn och till hörn
Uti natten.
Men fanns det ej garde och krigisk parad,
Så fanns dock ett ”lejon” i Armköpings stad
Uti natten.
Ur vägen! här kommer herr löjtnant von Krut
Med bomull i bröstet och sporrar bakut,
Uti natten.
Det blef nu i ”skällan ett helt annat ljud;”
Så glad blef hvar flicka, som om hon stått brud
Uti natten.
Men bäst som han dansade blef det ett skrik:
En dåndimp han fick, och föll ned som ett lik
Uti natten.
Nu blef det i salen en helt annan dans,
Och lycka det var att en doktor det fanns
Uti natten.
Herr löjtnanten fördes i borgmästarns säng,
Och västen refs opp och det spända gehäng
Uti natten.
Och snörlifvet sprättades opp med en knif,
Och kläddes ut af — och så kom han till lif
Uti natten.
Sen blef uti salen den hviskningen hörd
Bland fruar och flickor: ”Hvad tycks! han var snörd!”
Uti natten.
Men dansen den fortgick på muntraste sätt;
Men löjtnanten tog genom dörrn sin reträtt
Uti natten. —
Och inne i borgmästarns eget gemak,
Der spelte man vira och rökte tobak
Uti natten.
Nu månde jag säga, hvad icke jag nämnt,
Att gubbarne tryckte hvarandra alltjemnt
Uti natten.
Och skålarna klungo kring spelbordets ring,
Och kammaren började dansa omkring.
Uti natten.
Och spelet gick dåligt, ty syn blef för tung,
Att ”ljusligen” skilja en knekt från en kung,
Uti natten.
Men gubbarna började nicka god natt,
Tills en efter annan dröp af, der han satt,
Uti natten.
Och tyst under bordet, som i en alkof,
Der låg herr borgmästarn med rådet och sof,
Uti natten.
Men ungdomen smög sig ur borgmästarns sal,
Och mente tro på, att det var en skandal
Uti natten!
