Barndomsbruden
Barndomsbruden.
Åt dig vill jag egna den käraste sången,
Och dig vill jag helga hvad hjertat har bäst,
Till dess min oroliga dag är förgången
Och åter jag ser dig vid änglarnas fest.
Som kärnan på doftande mandelträd sitter,
Fast ingen den ser och fast skalet den gömt,
Så midt under verldens fåfängliga glitter
Jag aldrig mitt huldaste minne har glömt.
Låt gruset i porlande källan få falla!
Det sjunker, och källan är ren som förut.
Så synder och sorger de lemna mig alla,
När dig jag får minnas en salig minut.
Och morgonen skingrar de svartaste skyar,
Som skymde hvar stjerna i stormande natt,
Och glädje och styrka och hopp du förnyar,
När hjertat är sorgset, när viljan är matt.
När frukter mig vinka, på dig vill jag tänka,
När frukter mig vinka från lustarnes träd;
Din stjerna ur klarnande rymd ser jag blänka
Med helsning: “Dig gläd, men i oskuld dig gläd!“
På dig vill jag tänka, om äran mig hinner,
På dig vill jag tänka, om nöden mig slår,
Ty äran som barnsliga drömmen försvinner,
Och eviga solen kan torka hvar tår.
På dig vill jag tänka ännu, när jag trycker
Mot bäfvande hjerta min jordiska brud,
Ty kärleken sjelf ej den vän från mig rycker,
Som lärt mig hans första, hans stammande ljud.
Mitt käraste minne! Den käraste sången
Jag ger dig, och ger dig hvad hjertat har bäst,
Till dess min oroliga dag är förgången — —
Då möt mig, ack, möt mig vid änglarnas fest!