Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Barndomsbruden.
Åt dig vill jag egna den käraste sången,
Och dig vill jag helga hvad hjertat har bäst,
Till dess min oroliga dag är förgången
Och åter jag ser dig vid änglarnas fest.
Som kärnan på doftande mandelträd sitter,
Fast ingen den ser och fast skalet den gömt,
Så midt under verldens fåfängliga glitter
Jag aldrig mitt huldaste minne har glömt.
Låt gruset i porlande källan få falla!
Det sjunker, och källan är ren som förut.
Så synder och sorger de lemna mig alla,
När dig jag får minnas en salig minut.
Och morgonen skingrar de svartaste skyar,
Som skymde hvar stjerna i stormande natt,
Och glädje och styrka och hopp du förnyar,
När hjertat är sorgset, när viljan är matt.
