Bengt Erland Fogelberg
| ← Esaias Tegnér |
|
Helsningssång i Odins Lund → |
Allt stort, som du tänkte och ville,
Tar form af ditt skapande snille:
Der rider den fjortonde Carl,
Här ser på sin stad Birger Jarl.
Den ena hur strålande, herrlig!
Den andra hur fornsvensk och ärlig!
Hur prisa de dig begge två
Der, hvar på sin holme, de stå!
Men snillet det vet ej af hvila,
Från värf och till värf vill det ila:
Den bygd, som din barndom har sett,
Ett minne af mannen du gett.
Den hjelte, som Lützen såg blöda,
Din mejsel har väckt från de döda;
Han kommer igen till sin nord,
Han landat på Göthernas jord.
Så höga Gustaver och Carlar
Så Walhallagudar och Jarlar
Din mäktiga vilja på nytt
Framtrollar ur åldrar, som flytt.
Och se, med de skridande åren
Olympen dig växer i spåren;
Omkring dig gestalter du strör,
Af hvilka en enda ej dör.
Besvärjare! kalla i dagen
All storhet, som från oss är tagen!
Af hjeltar och statsmän en flock,
Bjud fram ur ditt lydiga block!
För slägtet i vekliga dvalan
Åt stenen gif blickar och talan!
Och, midt under dvergarnas kif,
Tag berget och låt det få lif!
Men skönaste bilden oss visas
I mästarn, som, hur han än prisas,
Går flärdlös sin ensliga stig
Och tänker blott ödmjukt om sig:
Den stränge med menlösa sinnet,
Som skapar för äran och minnet,
Och offrar sin spännkraft af stål
För skönhetens eviga mål.
Men snart är du nu från oss borta.
Haf tack för de rika, de korta,
De festliga dagar, du skänkt
Oss här med hvad skönast du tänkt!
Till staden i vester du hastar,
Der elfven i hafvet sig kastar,
O helsa till den härifrån:
Bed den vara stolt af sin son!
Och sist öfver hafvet du rullar
Till staden på soliga kullar;
Men här dina verk stadna qvar,
Och nya inom dig du har.
Med dem vi tillbaka dig börda,
Som vår vi dig älska och vörda,
Du Grek med den nordiska själ!
Du skald uti marmor! — Farväl!