Esaias Tegnér (Böttiger)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
 
Hoppa till: navigering, sök
←  Vagga och graf Samlade skrifter
av Carl Wilhelm Böttiger

Esaias Tegnér
Bengt Erland Fogelberg  →


[ 183 ]
Vid aftäckningen af hans bildstod i Lund
1853.[1]


”Våren kommit, fåglen qvittrar,
Skogen löfvats, solen ler,”
Sång och jubel hvar du lyssnar,
Ljus och blommor hvart du ser.
För de ungas dag i morgon
Bindes redan krans vid krans:
Der är hoppets morgonrodnad,
Här är minnets aftonglans.

Såg du ej på Sveas himmel
Hur de mötas begge två,
Hur, när österns rosor bräcka,
Vesterns ännu öppna stå?
Hur de ena med sin purpur
Räcka åt de andra färg,
Ser ju Sommaren i norden
Natten om på våra berg.

Tills det unga hunnit växa,
Blifver dock det gamla störst
Och, förr’n hoppets fest vi fire,
Låt oss fira minnets först!

[ 184 ]

Skönt är broddens gröna löfte,
Men du träder tacksamt rörd,
Och med skatt af högre känslor,
Till den mogna gyllne skörd.

Ser du der, i skygd af träden,
Står i ett förklaradt sken
Skalden stödd emot sin harpa,
Harpan stödd mot runosten.
Det är sångaren af solen,
Lyss! han sjunger ännu den:
De ha begge varit borta,
Begge äro här igen.

Ser du hur han hjessan blottar,
Ödmjuk för den höges glans,
Ej på den, men kring sin harpa,
Har han fästat ärans krans.
Det är lönen för de toner
Hennes strängar skänkt en verld,
Ömma som Marias kärlek,
Flammande som Frithiofs svärd,

Starka som en storm från nordan,
Blida som ett aftonsus
Dansande i lätta vågor
På en flod af idel ljus,
Luftiga som Vetterns hägring,
Kraftiga som Vermlands fur,
Speglande det svenska hjertat,
Speglande en svensk natur.

[ 185 ]

Dessa strängar hade tystnat,
Grafven var som de så stum,
Men ur grafven växer lifvet,
Lifvet söker sig ett rum.
Här är rummet der han lefver,
Han som lefde bland oss förr;
Vår och sol, som bryta isar,
Spränga äfven grafvens dörr.

Vår och sol och flod, som brusar
Utför fjällen ner med makt,
Lunderna i all sin grönska,
Dalarne i all sin prakt,
Ax som blommar, bäck som hviskar,
Källans sorl och trastens slag,
Det är nordens jubelhelsning
Åt sin sångare i dag.

Ty i dag han kommit åter,
Hög och sann som förr han var,
Han, hvars rykte flög kring hafven,
Men hvars hjerta här var qvar.
Här var skaldens fordna Tempe,
Här hans dikters vagga stod,
Här föll elden i hans snille,
Blixten tände här hans mod.

Här han glada solhvarf lefvat,
Med sin Pindar, sin Homer,
För allt stort, som hjelten drömmer,
För allt skönt, som skalden ser.

[ 186 ]

O hvar fann sin rika näring
Mannens forskande begär,
Och hvar fann han lifvets lycka,
Hvar, o hvar, om icke här?

Här står hyddan än, der Axel
Och der Frithiof dagen såg,
Den står gömd ibland de andra,
Den är ringa, den är låg.
Gästen, som der fordom bodde,
Söker du ej mera der;
Qvaf blef honom trånga kammarn,
Friare han andas här.

Se, han stannat der han fordom
Drömmande ibland oss gick,
Griffeln i hans hand är lyftad,
Vänd mot solen är hans blick.
Känner du den fria pannan,
Som ej tål ens lagerns tvång?
Känner du kring munnen löjet,
Som bereder sig till sång?

Se hans lärjungar, hans maka,
Se hans barn i sluten rund!
Deras glädje, deras tårar,
Hvilken tafla denna stund!
Detta tempel, dessa kronor,
Helgonbacken, Lundagård,
Hvilken ram af sten och grönska,
Kring den ädles minnesvård!

[ 187 ]

Så vi bördat honom åter
Re’n för länge från oss skild,
Dock ej oss, men land och rike,
Tillhör från i dag hans bild.
Samla sig kring den de gamle,
Går en hviskning man från man:
”Det är lärarn, det är skalden,
Det är vännen, det är han!”

Kom, du nordens mö, med rosor,
Strö dem, strö dem för hans fot!
Han har läst uti ditt hjerta,
Han har trängt intill dess rot.
Hur du älskar, hur du sörjer,
Hoppas, men försaka kan,
Offret af en trogen kärlek
Vet blott Ingeborg och han.

Träd, o yngling, fram till vården!
Tänk: en dag kom han, som du,
Obekant för sig och verlden,
Hit — der bronsen talar nu,
Och han skar sig genom lifvet
Väg med egna senors kraft.
Räkna striderna, han kämpat!
Räkna segrarna, han haft!

Mäktar du ej honom följa
På hans bana emot soln,
Sitt som han vid arbetsbordet,
Stig som han till lärostoln!

[ 188 ]

Ännu segrar stå att vinna,
Morgondagen lagrar har
Och, när den har skiftat sina,
Bryt dig dem, som äro qvar!

Vingar åt hvar flygt mot ljuset,
Lager än åt harpans drott!
O han skulle, om han lefvat,
Nu sin jubelkrans ha fått.
Räck den honom, ty han lefver
Och han lefver evigt ung,
Sveas älskling, diktens stjerna,
Nordens störste sångarkung!

  1. Dagen före magisterpromotionen.