Betänkande om vattuminskningen/Kapitel 016
§. 16. MAILLETS Vattuminsknings-Astronomie.
Vattuminskningen blifver i denna Mannens händer en så fullkomlig nyckel til Naturen, at ock, emot allas förmodan, en ny Astronomia Theorica kan byggas derpå.
Hafsvatnet, hvarigenom all ting på ofvannämde sätt får sit ursprung och danelse, tror han icke verkeligen försvinna eller förminskas, utan at det småningom under oräkneliga tidehvarf, i form af fina dunster, eleveras och kommer til andra Himmelska kroppar, dem han alla håller före vara af enahanda lynne och natur med vår jord. Han berättar oss, at brinnande Planeter äro Solar, så länge branden räcker: och at sådant hvar och en i sin ordning tilkommer. Ibland Himmelens kroppar skal altså vara en allmän och ständig vicissitude, så at de i största afstånd ifrån Solen blifva fyllde och hölgde med vatten; sedan begynner vattuminskningen, under hvilken de nalkas til Solen, eller den brinnande Planeten, föda bärg, torka ut, och komma omsider at brinna. Sedan branden är förbi, vräkas de åter längst bårt från den nya Solen, och börja samma carriere. At våra astronomiska observationer icke komma öfverens med denna Theorie, det kommer deraf, at de sträcka sig til så liten tid, blott af denna ena Solens brand och vår Jords bana. Men at hon, vår Jord, redan en gång förut varit Sol eller i brand, det visar carcassen eller skrofvet, som genom vatnet blifvit omklädt; emedan Mineralier och Metaller af det förbrända Jordskrofvet, och genom qvar blefne underjordiska eldar hafva sit ursprung.