Betänkande om vattuminskningen/Kapitel 031
§. 31. HARTSOEKERS mening examineras.
Häraf kan jämväl synas, hvad jag tänker om Hartsoekers mening, som bygt på samma grundval. Men efter han funnit högningsmonen långt större; så fruktar jag den försvagar mera, än han styrker så väl Manfredis uträkning, som ock, på visst stätt, bägges deras gemensamma mening. Skal man, i så beskaffade omständigheter, gå medelvägen, som altid plägar hållas för tryggast; så kommer den at bestå deri, at Hafsbrynet egenteligen hvarken sjunker eller höjes, hvaraf så mycket mera följer det, som jämväl i de bägge senares tanka supponeras, at samma quantitet vatten i verlden ständigt blifver bibehållen.
Dock, hvad jag här ännu tycker mig böra anse för tvifvelaktigt, det vil jag icke eller aldeles hafva nekat; utan kommer an på ytterligare Rön, om, och i hvad mon Hafsbrynet verkeligen höjes, hvilket efter både Mansfredis och Hartsoekers Theorie icke måste blifva enskildt för Medel-hafvet, utan allmänt; efter orsakerne äro allmänne. Hvad förfarenheten hit intils intygat, tyckes ej göra tilfyllest; emedan minskningen på somliga ställen ju så mycket, om icke mera, yrkas, än tilökningen på andra.
Men så har åtminstone deras tanka häraf ingen styrka, som föregifva, at vatnet skal emot Polerna minskas, och emot Æquatoren i stället ökas; ty om man ock går Manfredis och Hartsoekers angifna orsak förbi, och tager blott deras förfarenhet, at förbinda den med den Celsianska; så vil det ändock för de skäl skul, som ofvan förmälte äro, icke låta höra sig.
Samma vattuflyttnings hypothese bestrides ännu på köpet derigenom, at om minskningen vore så märkelig i hela Östersjön och Bohus-län, som påstås; så borde i tilökningen på bägge ställen, nämligen både vid Frankrike och Italien, hafva funnits en hel annan proportion och vatnets tilväxt omkring Æquatoren längesedan kunnat med all säkerhet och öfvertygelse märkas.