Bibeln (Åkesons översättning)/Första brevet till tessalonikerna
| ← Brevet till kolosserna |
|
Andra brevet till tessalonikerna → |
1 kapitlet
[redigera]Aposteln gläder sig över tessalonikernas tro.
1 Paulus och Silvanus och Timoteus till tessalonikerförsamlingen i Gud Fader och Herren Jesus Kristus. Ynnest och frid vare eder. Apg. 17: 1f. 2 Tess. 1: 1.
2 Vi tacka Gud alltid för eder alla, görande erinring (om eder) i våra böner, Kol. 1: 3. 2 Tess. 1: 3. 3.
3 oavlåtligen ihågkommande edert verk i tron och edert arbete i kärleken och eder uthållighet i hoppet på vår Herre Jesus Kristus inför vår Gud och Fader,
4 emedan vi känna eder utkorelse, I av Gud älskade bröder. 2 Tess. 2: 13.
5 Ty vårt glädjebudskap kom till eder icke allenast i ord, utan ock i kraft och i helig Ande och stor fullvisshet, såsom I veten, hurudana vi voro bland eder för eder skull. 1 Kor. 4: 20.
6 Och I bleven våra efterföljare och Herrens och mottogen ordet under stort betryck med helig Andes glädje, 2 Tess. 3: 7 f.
7 så att I haven blivit föredöme för alla de troende i Macedonien och i Akaja.
8 Ty från eder har Herrens ord utklingat icke blott i Macedonien och i Akaja, utan eder tro på Gud har gått ut på varje ort, så att vi hava icke behov att tala något (därom).
9 Ty de förkunna själva om oss, hurudan ingång vi hade till eder, och huru I omvänden eder till Gud från avgudabilderna för att slava en levande och sann Gud Apg. 14: 15.
10 och att invänta hans Son från himlarna, vilken han uppväckte från de döda, Jesus, som räddar oss från det kommande misshaget.
2 kapitlet
[redigera]Apostelns tillvägagående vid glädjebudskapet förkunnande. Hans längtan att återse församlingen.
1 Ty I veten själva, bröder, vår ingång till eder, att den icke har varit fåfäng,
2 utan ehuru vi hade lidit och blivit skymfade i Filippi, såsom I veten, voro vi frimodiga i vår Gud att hos eder tala Guds glädjebudskap i stor kamp. Apg. 16: 12.
3 Ty vår förmaning är icke av villfarelse, ej heller av orenhet, ej heller i list,
4 utan såsom vi av Gud blivit aktade värdiga att anförtros glädjebudskapet, så tala vi icke för att behaga människor, utan Gud, som prövar våra hjärtan. Gal. 1: 10.
5 Ty vi uppträdde varken någonsin med smickrande ord, såsom I veten, eller med förevändning för egennytta, Gud är vittne, 2 Kor. 2: 17. 6 ej heller sökte vi pris av människor, varken av eder eller av andra, Joh. 5: 41, 44.
7 fastän vi, såsom Kristi apostlar, hade makt till att vara tryckande, utan vi voro milda bland eder. Såsom en fostrarinna omhuldar sina barn,
8 så längtade vi efter eder och hade välbehag i att dela med eder icke allenast Guds glädjebudskap, utan ock våra egna själar, därför att I haden blivit oss kära. 2 Kor. 12: 15.
9 Ty I minnens, bröder, vår möda och ansträngning, att vi förkunnade Guds glädjebudskap ibland eder och arbetade natt och dag för att icke vara någon av eder till tunga, 1 Kor. 4: 12. 2 Kor. 12: 18, 2 Tess. 3: 8. 10 I ären vittnen, även Gud, huru heligt och rättfärdigt och ostraffligt vi uppträdde hos eder som tron.
11 Såsom I veten, huru vi, såsom en fader sina barn, förmanade och uppmuntrade var och en av eder
12 och betygade, att I skullen vandra värdigt Gud, som kallade eder till sitt rike och sin härlighet. Ef. 4: 1. Kol. 1: 10.
13 Och därför tacka även vi Gud oavlåtligen, att då I mottogen Guds ord, som I hörden av oss, så mottogen I det icke såsom människors ord, utan såsom Guds ord, som det sannerligen är, vilket och verkar i eder som tron. Matt. 10: 40. 1 Tess. 1:94.
14 Ty I, bröder, haven blivit efterföljare av de Guds församlingar i Judeen, som äro i Kristus Jesus, emedan även I lidit detsamma av egna stamförvanter, som ock de av judarna,
15 vilka både hava dödat Herren Jesus och profeterna samt förföljt oss och behaga icke Gud, och de äro emot alla människor
16 och förhindra oss att tala till folkslagen, att de måtte frälsas, på det de alltid må uppfylla sina synder. Men misshaget har kommit över dem till ett slut.
17 Men vi, bröder, som till en kort tid varit skilda från eder till ansiktet, icke till hjärtat, hava i högre grad med stort begär skyndat att se edert ansikte.
18 Därför ville vi, jag Paulus både en gång och två gånger komma till eder, och Satan hindrade oss.
19 Ty vad är vårt hopp eller vår glädje eller berömmelses krans, om icke även I inför vår Herre Jesus i hans tillkommelse? Fil. 2: 16; 4: 1.
20 Ty I ären vår ära och glädje.
3 kapitlet
[redigera]Timoteus' sändning. Apostelns glädje över tessalonikernas tro.
1 Därför, då vi icke längre kunde uthärda, funno vi för gott att lämnas allena i Aten Apg. 17: 15 f
2 och sända Timoteus, vår broder och Guds tjänare i Kristi glädjebudskap, för att stärka och trösta eder i eder tro,
3 att icke någon skulle vackla i dessa betryck. Ty I veten själva, att vi äro bestämda därtill.
4 Ty även när vi voro hos eder, sade vi eder förut, att vi skulle bliva trängda, såsom ock har skett och I veten.
5 Därför, då i synnerhet jag icke längre kunde uthärda, sände jag för att få veta eder tro, om till äventyrs frestaren hade frestat eder, och vår möda skulle bliva fåfäng. Fil. 2: 16.
6 Men nu, då Timoteus har kommit till oss från eder och förkunnat oss det glada budskapet om eder tro och kärlek, och att I alltid haven oss i god åtanke, längtande att se oss, såsom ock vi eder,
7 så äro vi fördenskull, bröder, i all vår nöd och bedrövelse tröstade med avseende på eder genom eder tro.
8 Ty nu leva vi, om I stån fast i Herren,
9 Ty vilken tack kunna vi återgälda Gud för eder, för all den glädje, varmed vi för eder skull glädjas inför vår Gud,
10 bedjande på det ivrigaste natt och dag, att vi måtte få se edert ansikte och fullkomna det som brister i eder tro?
11 Men vår Gud och Fader själv och vår Herre Jesus lede vår väg till eder.
12 Och eder låte Herren tillväxa och överflöda i kärleken till varandra och till alla, såsom ock vi till eder,
13 på det att edra hjärtan må stadfästas (till att vara) ostraffliga i helighet inför vår Gud och Fader i vår Herre Jesu ankomst med alla sina heliga. Amen. 1 Tess. 5: 23. 2 Petr 2: 14
4 kapitlet
[redigera]Förmaning till helig vandel. De dödas uppståndelse.
1 För övrigt, bröder, bedja vi nu och förmana eder i Herren Jesus, att såsom I mottogen av oss, huru I bören vandra och behaga Gud, så vandren ock, på det I mån (ännu) mer överflöda.
2 Ty I veten, vilka bud vi gåvo eder genom Herren Jesus.
3 Ty detta är Guds vilja, eder helgelse, att I avhållen eder från hor.
4 att var och en av eder vet att skaffa sig sin egen maka[1] i helgelse och ära,
5 icke i begärelses lidelse, såsom ock folkslagen, som icke känna Gud, Ef. 4: 17 f; 5: 12.
6 att ingen går för långt och bedrager sin broder i någon sak, ty Herren är en hämnare över allt detta, såsom vi ock förut sade och noga vittnade för eder. 1 Kor. 6: 8.
7 Ty Gud kallade oss icke till orenhet, utan i helgelse. Joh. 17: 19.
8 Därför, den som förkastar, han förkastar icke en människa, utan Gud, som ock givit sin helige Ande till eder. Luk. 10: 16.
9 Men om brödrakärleken haven I icke behov, att (jag) skriver till eder, ty I ären själva lärda av Gud till att älska varandra; Joh. 6: 45.
10 ty I gören det ock mot alla bröderna i hela Macedonien. Men vi förmana eder, bröder, att (ännu) mer överflöda (däri)
11 och att sätta en ära i att vara stilla och sköta edert eget och verka med edra händer, såsom vi bjödo eder, Ef. 4: 28. 2 Tess. 3: 12.
12 på det I mån vandra ärbart i förhållande till dem som äro utantill och icke behöva något. Kol. 4: 5.
13 Men vi vilja icke, bröder, att I ären okunniga om dem som gått till vila. på det att I icke mån sörja, såsom ock de andra, som icke hava något hopp.
14 Ty om vi tro, att Jesus dog och uppstod, så skall ock Gud genom Jesus framföra med honom dem som gått till vila. Rom. 8: 11. 1 Kor. 6: 14.
15 Ty detta säga vi eder i kraft av ett Herrens ord, att vi som leva, som lämnas kvar intill Herrens ankomst, skola alls icke komma före dem som gått till vila. 1 Kor. 15: 51 f.
16 Ty Herren själv skall fara ned från himmelen med befallande rop, med överängels röst och med Guds basun, och de i Kristus döda skola uppstå först. Matt. 24: 30 f.
17 Därefter skola vi som leva, som blivit lämnade kvar, tillika med dem bortryckas i skyar till Herrens möte i luften, och så skola vi vara med Herren alltid. Joh. 12: 26; 14: 3; 17: 24.
18 Trösten alltså varandra med dessa ord.
5 kapitlet
[redigera]Herrens tillkommelse. Förmaningar och slutönskan.
1 Mer om obestämda tider och bestämda tider, bröder, haven I icke behov, att (jag) skriver till eder. Matt. 24: 36.
2 Ty I veten själva noga, att Herrens dag kommer såsom en tjuv om natten. Matt. 24: 43 f. Mark. 13: 33 f. Luk. 21: 34 f. 2 Petr. 3: 10. Upp. 16: 15.
3 När de säga: »Frid och säkerhet», då står fördärv plötsligt över dem, såsom smärtan för den havande, och de kunna alls icke undfly.
4 Men I, bröder, ären icke i mörker, så att den dagen överfaller eder såsom en tjuv.
5 Ty I ären alla söner av ljus och söner av dag. Vi tillhöra icke natt, ej heller mörker. Ef. 5:8.
6 Må vi nu alltså icke sova som de andra, utan låtom oss vaka och vara nyktra.
7 Ty de, som sova, sova om natten, och de som dricka sig druckna, de äro druckna om natten.
8 Men låtom oss, som tillhöra dag, vara nyktra, efter att hava klätt oss i ett harnesk av tro och kärlek och frälsningens hopp såsom en hjälm. Ef. 6: 14 f.
9 Ty Gud satte oss icke till vrede, utan till att förvärva frälsning genom vår Herre Jesus Kristus,
10 som dog för oss, på det att, antingen vi vaka eller sova, vi skola leva tillika med honom.
11 Därför trösten varandra och uppbyggen den ene den andre, såsom I ock gören.
12 Men vi bedja eder, bröder, att värdera[2] dem, som arbeta ibland eder och förestå eder i Herren och tillrättavisa eder, 1 Tim. 5: 17.
13 och att hålla dem i högsta måtto kära för deras verks skull. Varen fridsamma inbördes.
14 Och vi förmana eder, bröder, tillrättavisen de oordentliga, uppmuntren de klenmodiga, åtagen eder de svaga, varen långmodiga mot alla.
15 Sen till, att icke någon återgäldar någon ont för ont, utan jagen alltid efter det goda mot varandra och mot alla. Rom. 12: 17. 1 Petr 2: 9
16 Glädjen eder alltid. Fil. 4: 44.
17 Bedjen oavlåtligen.
18 Varen tacksamma i allt, ty detta är Guds vilja i Kristus Jesus avseende på eder. Ef. 5:20.
19 Utsläcken icke Anden.
20 Förakten icke profetior.
21 Men pröven allt, behållen det goda.
22 Avhållen eder från allt slags ont.
23 Men fridens Gud själv helge eder helt och hållet, och må eder ande bevaras hellottad samt själen och kroppen ostraffliga i vår Herre Jesu Kristi ankomst. 1 Tess. 3: 13.
24 Han är trofast, som kallade eder, vilken ock skall göra det. 2 Tess. 3: 3.
25 Bröder, bedjen för oss.
26 Hälsen alla bröderna med en helig kyss. Rom. 16: 16.
27 Jag beder eder allvarligen vid Herren, att I låten läsa brevet för alla bröderna.
28 Vår Herre Jesu Kristi ynnest vare med eder. 1 Kor. 16: 23.